Träsnitt

Dagens höjdpunkt får jag nog tillskriva stunden när jag satte gaddarna i en fet fastlagsbulle. Den gav en sorts energi och jag arbetade med ett leende på läpparna länge efteråt. Jag är så jäkla lättlurad ni vet.
Trots allt var benen som blyklumpar när jag kom hem och hade inte Zeb gett så bedjande ögonkast hade jag nog lämnat på soffan denna kväll. Men han fick mej ut och jag kvicknade till, vilket jag alltid gör. Frisk luft, lugnt och stilla, bara hunden och jag. Det är klart livsandarna vaknar till och man får ny energi.
Vilket ledde till att jag tog tag i träsnittet som jag skissade till i går. Det är så svårt att veta hur mycket man ska karva bort så nu får den stå så här några dagar så får jag se om jag kommer fram till nåt mer. Annars kan jag vänta och fråga vår lärare eller helt enkelt göra ett tryck och se hur det blir. Det går alltid att ta bort mera, värre kan det vara med att lägga till.

Att ta sej vatten över huvudet

Efter ett par veckor har vi skolhelg och träsnitt.
Min förhoppning är att få till en bild av Zeb och eftersom jag har en mdf skiva redan här hemma så har jag börjat skissa.
Men det är så fruktansvärt svårt att få till bilden så att jag skulle se att detta verkligen är min hund. Men å andra sidan när jag börjar karva ut så blir det ändå inte likt, tror det ska vara många övningsår till det. Redan om det liknar en form av hund får jag väl vara nöjd.
Känner redan nu att jag troligtvis tagit mej vatten över huvudet, men bättre att karva till nåt redan här hemma i fall det visar sej bli ett fiasko. Då kan jag ta nya tag i skolan.
En skön måndagskväll där jag sitter i underställ efter skogslänken och Cohen förför med att sjunga på franska i bakgrunden. Och i morgon vankas fastlagsbulle till förmiddagskaffet.
Om kvinnor överlag inte hade större fodringar än så, skulle många fler vara lyckliga varelser.                                        

Vilken helg

Men vilken helg det blev.
Underbaraste väder man kan tänka sej i februari månad och jag har varit ute så mycket som möjligt.
Förmiddagen i dag gick dock till köksregionen. Flygande Jakob stod på önskelistan sen förra söndagen så det fick det bli. Dessutom bakade jag Mandelmanns toscakaka, som inte fick det vackraste utseende men smakade gudomligt gott.
Det lär ska gå världsmästerskap på skidor också som man inte kan missa fast man helst ville. Har noll intresse för sånt, allt tills jag i dag blev varse om en norrman som ståpplade i vägen för finnen. Då röt jag till ordentligt och lillebror stirrade stort på mej och kunde konstatera att vissa saker engagerar faktiskt. Nåja, nån rättvisa ska det va till och med när det handlar om skidåkning.
På långlänk med hunden under eftermiddagen och det kan tänkas att det blev onödigt långt för honom. Nu får han i alla fall vila resten av kvällen.

Så fantastiskt

Efter all snö som kommit de senaste dagarna blev vi i dag rikligt belönad med sol från en klarblå himmel. Zeb och jag var ute från morgon och lekte i den puderlätta snön. Han fick springa fritt och var så yr och glad. Pigg i sina slitna ben verkade han också och det är alltid en glädje för en orolig matte. Medan Zeb undersökte allt som gömt sej under snön stod jag med näsan mot solen och som alltid såna här dagar går tankarna till Lappland och den underbara fjällvärld som vi flera år njutit av.
Sent på eftermiddagen besökte jag farmor och satt en stund med henne, hon hade väntat att nån skulle komma på besök så det var ju bra att jag kom mej i väg.
Nu har vi eld i spisen och väntar på den perfekta glöden. I kväll ska det grillas korv.

Och om det här varit en helt fantastisk dag så blev också fredagskvällen lyckad. Revykavalkaden var helt suverän och vi fick många goda skratt.

Strandlejon

Förlåt förlåt förlåt, det kommer bara skräp på mina papper nu.
Men eftersom jag bedömde att väglaget var rätt dåligt i kväll och jag fegade ur med att sätta mej bakom ratten till skolan där vi hade modellteckning så gjorde jag en hemmaversion.
Ja detta är inte gubben utan en annan gubbe som dök upp i min skalle från ingenstans och på fem röda rappa satt han fastklistrad på mitt akvarellpapper. En glad liten jäkel till strandlejon.
Alltså faktiskt, jag funderar verkligen en och två gånger före jag sätter mej i bilen då väglaget är så dåligt som det varit i dag. Det har varit så många olyckor denna vinter och tidigare vintrar som naglat sej fast och då jag bedömer att det verkligen inte är livsnödvändigt att jag tar mej till nåt ställe så stannar jag hellre hemma. Skolan springer inte ifrån mej utan står hoppeligen stadigt kvar. Nästa vecka är det sportlov från skolan så då behöver jag inte alls fundera på att åka iväg.
Så har vi ännu en fredag framför oss och nog måste man ju säga att veckorna rusar nu. Jag har beställt biljetter åt oss till Purmos revykavalkad i morgon kväll så hoppeligen får vi dra lite extra på smilbanden den dagen.

Home sweet home

Det finns arbetsdagar och så finns det arbetsdagar.
I dag var en sån arbetsdag. Och jag hade kunnat hoppa upp och bita mej i arslet när jag fick lov att söka mej hem. Hem ljuva hem. I bland, eller för det mesta längtar jag så hem till mitt lilla hus.
Det första som jag får syn på är Zeb som ligger och spanar utåt vägen och väntar oss hem. Ljuvliga Zeb som man får krama om och hans päls att borra in näsan i. Då redan släpper många spända muskler.
Och ikväll efter att vi varit ute till skogs och blivit rejält vindpinade njuter jag av eld i spisen och min sedvanliga te kopp. Det behövs inte så mycket mer ett onsdagskväll.
Ja, jag har verkligen inte mycket att tillägga utan är bara så otroligt nöjd och belåten just nu. En lat hemmakväll kan ibland vara det allra bästa.

Första dosetten

I dag har Zeb blivit med dosett.
Tre piller på morgon och två på kvällen kan ibland ge huvudbry åt förvirrade matte och husse och det är inte bara en gång vi stått och kliat oss i skallen och inte minns om han har fått eller inte. Och att fråga Zeb själv hjälper inte för enligt honom går det bra att ta ett piller titt som tätt för det kommer alltid i paketform inlindat i lördagskorv. Men nu ska det bli lättare att hålla reda på doseringarna.
Själv har jag besökt optiker och fått en tid till ögonläkare eftersom trycket i ögonen varierar onödigt mycket. Är det inte ett så är det annat.
Så blev det lite födelsedagskaffe på kvällskvisten och jag har knappt hunnit vara hemma i dag. Men jag får eventuellt ta igen det i morgon.

Den nakna sanningen

Den nakna sanningen, bikinisäsong 2017 ligger runt hörnet.
Nog om det, det går bra att förtränga ännu.

I dag fick jag öppnat mina låsningar i ryggen, äntligen.
Jag låg där och grymtade och trycktes in i madrassen och hörde hur det brakade och knäckte. Ännu två timmar efteråt hade jag en oval ring i fejset från hålet jag legat med ansiktet i. Otroligt snyggt.
Men jag kan andas fritt igen och gnaget i ryggen är borta och det känns helt otroligt så vad gör det att man går omkring med en oval ring i fejset några timmar.
Och här hemma ligger jag över jumppaboll och foamroller och försöker komma ihåg att brösta upp mej däremellan. Nog blir jag till kvinna än en gång ska ni se.

Snön kom

Så ovanligt att vakna till en vit värld utanför fönstret.
Dags att komma nu när man helst skulle sett detta redan för veckor sen. Men Zeb var i alla fall överlycklig och borrade genast ner sej i snön när han kom ut. Dessutom var det massor av färska rådjursspår att snusa fram i. Att han med jämna mellanrum drattade på ändan bekom honom inte eftersom hans fall inte rör sej om så många centimeter. Jag tog för säkerhets skull hjälp av sparkstöttingen för att hållas på fötterna och det var fullt sjå ändå. Otroligt falskt före med is under snön.
Och pojkarna kom hem i dag och jag har så väntat dem, bokstavligen överföll dem när de kom innanför dörren. Att man kan sakna så för bara en vecka! Men alla är vi upptagna med våra program inne i veckorna att då flyter det bara på, men när söndag närmar sej och jag vet att de kommer då slår stora saknaden in. Och jag bjöd dem på sjömansbiff, bärkräm med grädde och gammal julkaka och ett litet sting av saknad sitter kvar i bröstet ännu så här framåt kvällen. Ibland frågar man sej hur blev det så här? vart tog åren vägen? när växte de och blev så självständiga?
Som ni märker av de senaste bilderna är jag inne i nån sorts enkel akvarellperiod. Just nu har jag en känsla av att jag helt enkelt inte blev den konstnär jag lite drömde om en gång. Har väl landat med fötterna stadigt på jorden tack och lov, och kan unna mej lätta penseldrag och tuschstreck och är fasligt nöjd redan med det. Har inte hittat mitt uttryck i konsten och svävar lite hit och ännu mera dit och jag tror aldrig jag kommer att hitta mej själv ordentligt i den här djungeln. Fast jag så gärna hade velat göra det. Men jag är nu bara en sådan personlighet som aldrig kan landa på ett ställe och veta att här hör jag hemma, det här är vad jag är, och detta är vad jag vill.
Så om än jag varken är rådlös, redlös eller byxlös, känner jag mej en smula rotlös.
Men just nu är det enkla former av måleri som tilltalar mej och så får det helt enkelt vara för stunden.

Satsat på ögonen

Jamen jag blev ju inte sjuk ändå, trots att det kändes så i kroppen i går.
Redan från morgon satte jag i en hög växel och for med dammsugare och golvmopp över hela huset. Skurade och putsade här och där. Mattorna hann jag vädra en stund före slask började söka sej snett nedåt och jag hastigt fick dra in dem igen. Men det friskade opp åtminstone.
Satsat på mina ögon har jag också gjort och valt ut bågar till ett par solglasögon och ett par progressiva arbetsglasögon. På tisdag har jag tid till optikern och därefter fixas nya glasögon till mej.
Det har varit lite tossigt att jag på fritiden använder progressiva och i arbetet vanliga med styrka. Det har gjort att jag verkligen vet av skillnaden och har svårt med vissa "pillarbeten" på nära håll och jag hittar knappt i min matkopp på pauserna. Så tanken har varit att få skaffat ett par till progressiva samtidigt som de gamla solbrillorna inte har den styrka de borde. Så nu slog jag två flugor på smällen då jag får ett par bågar på handeln när jag tar två par. Det blir minsann att kosta ändå men jag kan ju inte gå omkring och gissa mej till saker och ting hur länge som helst. Dessutom ska mina ögonbottnar fotograferas i vår så det borde jag få gjort också på tisdag för att kolla om de ändrat nåt. Har visst några fläckar där.
Hann på skogspromenad med Zeb så länge solen var uppe och det var så varmt och skönt där vi fick gå i lä, men ack och ve när vi kom ut på "slääto", då var vinden inte att leka med.
Det känns i alla fall som en underbar tid ligger framför oss nu. Jag har lättare själv att le när mina andningsproblem och ryggsmärtan varit borta i några dagar nu. Tänk att låsningar kan ställa till med sådana symtom att man tror man håller på att kasta veven. Den är bra märklig den kroppen.
Och nu är klockan fyra på eftermiddagen och jag har absolut inga måsten mera denna dag. Hur otroligt skönt är inte det. Tror jag ska lägga mej ner bredvid Zeb som snarkar högljutt från vår säng och ta och läsa några kapitel i en bok.

Frusen

Så skönt med fredag kväll.
Småfrusen redan på arbetet och har en konstig känsla i kroppen. Hoppas nu bara det inte är nåt skumt på gång. I arbetet florerar flunsa, öroninflammation och spysjuka så man vet aldrig vad man drar på sej.
Men nej inte kan vi börja med sånt nu när helgen kommer emot. Eftersom jag inte fått köpt hem några tulpaner gjorde jag en till mej själv i akvarellisk fransk form, krusig och fin.
Nu ska här tändas upp ljus i väntan på middag. Tvättmaskin och diskmaskin som bakgrundsmusik. Pizza uppvärmd i ugn och en stop mörkt öl. Lyxigt så det förslår. Då de rika skulle veta hur de fattiga mår som det så vackert heter i ordspråket.
Allt gott kära läsare!

Modellteckning

Det blev ett skönt avbrott i arbetsdagen i och med fysstiden jag fick.
Jag var alldeles groggy när jag kom tillbaka och det var svårt att ta upp arbetet där jag slutat. Jag har nog väldiga problem i min rygg nu och inga kotor kunde mobiliseras ännu i dag (många är låsta) utan jag bara mjukades upp och töjdes ut. En foamroller blev jag rekommenderad så jag lassade av kvinnfolket jag hade till skolan i kväll och hälsade att jag kommer sen när jag hinner. Så gav jag mej ut på jakt efter en roller att rulla min rygg över och hann tillbaka för att få 3 x 20 minuter modellteckning. Kände att jag fastnade i stolkonstruktionen i kväll.
Och i morgon är det fredag! Ahhh...

Överraskning på papper

Lillördag och jag leker med akvarellfärger.
Fick för mej att kladda färg på en glasskiva och sen trycka ett papper mot skivan. Studerade färgfläckarna som fastnat på pappret och upptäckte att det nog minsann fanns en blomma gömd där. Eventuellt en ros. Så med tusch drog jag några streck för att ta fram den.
Ganska roligt och enkelt när man är småsugen på kreativitet.
Dagens bästa var ett telefonsamtal om att det fanns en annullerad fysiotid till mitt förfogande i morgon om jag var intresserad. Underbart!

Att kunna längta igen

För snart en vecka sedan bokade vi en långweekend resa i juni.
Det bär av till Österrike och Salzburg dit vi var för tre år sedan. Den här gången kommer barnen med och vi ska fira en älskad pappa och gubbe som fyller jämna år. Så fint att få åka hela familjen, det är väldigt många år sen sist vi rest tillsammans.
Vi stationerar oss i Salzburg och kommer att visa pojkarna de bästa ställena där och så är det tänkt att vi tar en dagstripp ut till Hallstatt som vi inte hann med förra gången och en dag över gränsen till Tyskland och Örnnästet. Ja pojkarna hade också hittat ett bryggeri i Salzburg med servering i skuggan under kastanjeträdens kronor. Så dit måste vi helt enkelt också ta oss.
Nu har vi nåt att längta efter igen.

Söndagsbulla och bio

Blev överraskad i dag när sönerna kom hem på mat och storebror hade fastlagsbullar med sej till kaffet. Han hade haft bakdag i går. Man måste ju ändå ha rätt att vara lite stolt som mamma.
I kväll har vi varit på bio gubben och jag. Vi pratade om det tidigare i veckan att vi skulle fara men jag var nog lite trög när det närmade sej. Soffan hade smakat så bra. Men så glad att jag tog mej i kragen och vi kom oss i väg. Vi såg Lion, och den skulle jag inte vilja ha osedd.
Baserad på en sann historia om en pojke som kom bort från familjen och blev bortadopterad. Vacker och hjärtskärande och i slutet satt jag och torkade tårarna i min scarf. (vilken tur att jag hade den)
Så är det nån film ni ska se just nu så rekommenderar jag den varmt.

Krismotiv

Vojsejja va skönt att ha över skolhelgen.
Jag har haft dåliga vibbar hela veckan om att det inte kommer att bli bra i helgen. Och det har ingenting med vår lärare att göra för hon har varit fantastisk i att lära, förklara och samtidigt behålla både lugnet och förståndet med en skock hysteriska fruntimmer.
Nej jag bara hade så svårt att komma på nåt inspirerande motiv, och det blev inte bättre hur jag än funderade och tittade på bilder.
Men så tänkte jag att jag satsar på den där fotokopieringen på fredagkväll. Ni kanske minns att jag skrev om ett foto på Zeb som jag tryckt på tryckpapper och som blev misslyckat och att jag skulle göra ett nytt försök denna helg. Hade laddat upp med tre fotokopior. Alla misslyckades. Jag fick inte grafikfärgen att fastna ordentligt på pappret och ingen annan som försökte för den delen.
I dag hade vår lärare fixat med tryckpressen och satt mera tyngd på men det hjälpte inte mej som hade bränt mina foton redan första kvällen.
Men som jag sa när vi samlades i en bil i morse vi tre kvinnfolk som samkör, jag har alltid ett krismotiv som jag tar till när inspirationen lyser med sin frånvaro. Ugglan.
Så jag karvade till med gott mod redan från morgon, blandade färger, gnuggade och putsade och så fick jag till ett uggletryck. Som förvisso hade små defekter (eller stora) som jag försökte råda bot på med att ta till blå penna och fixa vissa konturer som blivit för ljusa och rispade fram lite vitt papper där jag helst hade sett att det skulle lämnat vita fält. När det kommer till konst är alla medel tillåtna.
Jag och min studiekompis tog extra lång lunch och for på stan. Dels för att få frisk luft och dels för att komma bort från sorlet och vädra våra tankar. Jag hämtade söndagsdonitsar åt mina karlar från Arnolds och köpte tre stycken tumstockar från Clas Ohlsons bara för att jag kan.
Hysteriskt kvinnfolk, grafikångor att bli hög på, pissande mansfolk med toalettdörren öppen och vinterskor med hål i. Det är min helg i ett nötskal hittills.

Back in buisness

Så var jag tillbaks i arbete.
Jag är inte i skick men i nuläget blir jag inte bättre hemma heller.
I kväll ställer jag mej redo för skolhelg. Packar material och grejer. Funderar på vad mat jag ska ta med mej. Det är nästan det viktigaste för att hålla lågan vid liv. Bäst att fixa det mesta i kväll så hinner jag slänga mej en stund före det bär i väg i morgon.
Ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte riktigt pepp för skolhelg. Det är fortsättning på förra månadens och det blir fotoprint och pvc tryck. Och jag är så nollställd vad kommer till inspiration. Det är det värsta när man äntligen slänger sej ner vid arbetsbänken och sitter och stirrar som en nolla framför sej. Hoppas ändå på att någonstans ska jag dra fram nåt vettigt att arbeta med. Ser ändå fram emot att träffa kollegorna för vissa är det väldigt länge sen jag sett till.
När hunden skulle rastas i kväll och det stod rök ur munnen och immade på glasögonen och kylan slapp in överallt fick jag plötsligt för mej att det ska till en elefant bara jag kommer in.
Smågullig konst på några minuter.

Kall februari tisdag

Vaknade till en kall morgon.
En fördel med att vara hemma en sån dag är självfallet att få ha in Zeb så mycket som han själv önskar. Visst tycker han också om köld och står ibland vid ytterdörren och vill ut och kan ligga ute enkelt i ett par tre timmar ungefär. Men han är mera innehund trots sin päls.
Så fick jag göra upp brasa i spisen och det är ju så rogivande att sitta med sitt morgonkaffe och stirra in i lågorna.
På eftermiddagen blev det mänskligare temperaturmässigt så då for vi på en kort promenad Zeb och jag. Solen sken och man kan faktiskt känna hur den redan värmer.Jag är så konstigt trött i ryggen nu så efter en tur är det nästan bäst att ligga ner en stund så musklerna får slappna av.
Från arbetshälsovården hämtade jag remissen för fysioterapi eftersom jag ska börja morgondagen med ett fyss besök. Det ska bli skönt att få sej knådad.

Dålig start på veckan

Efter ett mycket trevligt veckoslut med Tammerforsresa på lördag och firandet av svärfars 70 års dag i går med mat och tårta på Uffes i Purmo, blev starten på nya veckan mindre rolig.
Jag har ju mina konstiga krämpor som vi nu, läkare och jag försökt komma nån vart med, med uteslutningsmetoden. Magkatarr och astma lägger vi nu på hyllan och koncentrerar oss på ryggen i stället. Jag hade riktigt ordentliga besvär i natt som höll mej vaken, svårt med andningen och nu känner jag hur sjuk och låst jag är mellan skulderbladen. Redan om jag lägger mej ner och har en huva på hupparin så gör det ont. Så nu är det att ta det lite lugnare några dagar och på onsdag så får jag fysikalisk hjälp. Där ligger mitt hopp nu.
I dag kunde jag åtminstone glädjas över solen och att jag hade möjlighet att ta en liten promenad med Zeb och på samma gång tanka lite D vitamin.
I går kväll skissade jag hastigt till en bild som jag sedan färglade med akvarell och det gav mersmak för akvarellen. Kanske just för att senaste akrylbörjan sket sej så totalt att jag tappat gnistan för stunden. Tur att man har flera valmöjligheter.

Beredd på det mesta

Här i huset ska man vara beredd på det mesta.
Drog mej länge under täcket på lördagsmorgon efter att ha känt mej smått slutkörd efter veckan. Sen sitter vi vid köksbordet i all sköns ro och dricker morgonkaffet. Plötsligt säger gubben "om man sku fa ti Tammerfors på hocki i da...
Sama he säger jag, ja kombär me. Smått förvånad ser han på mej och så är det bestämt.
Nu blir det bråttom. Två timmar tills tåget far och biljetter ska bokas och resesällskap efterlyses. Mamma och Hasse är inte sen att haka på.

Två timmar på tåg och så stiger vi av i Tammerfors.
Hungern gör sej påmind och vi travar iväg mot Finlaysons gamla fabriksbyggnader och restaurang Plevna. Där blir det köttbullar och pepparbroiler och deras eget bryggda öl.
Vi rullar ut igen mätta och belåtna i ett småslaskigt väder och tar oss till Stockmanns för att fixa hockeybiljetter och allmänt fördriva lite tid.

Småningom hoppar vi på buss ut till Hakametsä ishall ihopfösta som boskapsdjur.
Fast jag inte hejar eller är särskilt intresserad av varken Sport eller Tappara så blir man nog lite när man är på plats och ställe. När Sport gjorde mål brölade mamma och jag i kapp och några Tappara fan tittade sketet på oss. Sorgligt nog kunde vi inte se hela matchen för att säkert hinna in till järnvägsstationen och vårt tåg, men vi följde med på nätet och kunde glädjas åt att "vårt" Sport vann på straffar.
22.00 hoppade vi av tåget i Bennäs igen. Så kan en lördag se ut hos oss. Alldeles oplanerad och ogenomtänkt. Men livet är för kort för att slösas bort och vi fick en innehållsrik lördag.

Fredagsgott

Tänka sej, det blev fredag också den här veckan. Det skulle man inte trott i måndags.
Nåväl, har man inte de roligaste arbetsuppgifter så har jag åtminstone de roligaste arbetskamrater.
Under dagens pauser fick vi nog lös "råskvädri" och vid dagens slut låg jag med en annan böjd över varsin trälåda torkandes hysteriska skrattårar. Just detta med att skratta tar jag som en självklarhet i detta smågalna gäng, och blev att fundera när en bekant till mej sa att hon försöker få till ett skratt varje dag, om så med hjälp av roliga youtube klipp. Så olika kan det vara.
Och nu tar vi fredagskväll här i huset. Jag med min bok som kom på posten här om dagen. He´de Frieds bok Skärvor av ett liv där hon skriver om hur hon som judisk fånge överlevde koncentrationlägren. I samma bokpaket fanns också Helgas dagbok som skildrar samma livsöde.
Så har jag gjort mitt fredagsgodis i form av raw bollar. Supergott och ett hälsosammare alternativ.
Dessa innehåller morot, dadlar, havregryn, kokosolja, en skvätt citron och kardemumma.
Mums på det!

Ny månad

Men äntligen blev det februari.
Januari har känts så mörk och rutten, ingen vinter alls. Och bara jobb och jobb, som om man inte såg någon ände på det.
Redan februari känns bättre på nåt vis då ljuset återvänder och man kan få småsprittande vårkänslor i kroppen. Fast det nog är ett tag till dess ännu. Drömma sej bort är tillåtet i alla fall.
Här hemma händer inte så mycket, jag blåser i peff mätare och antecknar. Tre blåsningar utan medicin och tre blåsningar med medicin. Jag har diagnosen klar och vet inte om jag ids hålla på en vecka. Jag har inte astma. Bra så långt.
Blir ändå påmind om hur dålig jag brukar bli om vårarna med pollenallergin. Det är nåt som blir värre ju äldre jag blir. Den snuvan kan det stadigaste fruntimret duka under med.
Men ännu är det bara februari och jag lägger mycket hopp till denna månad.