För 20 år sen dog min farfar. Då våren var som vackrast med sin skira gröna skrud och allt det härliga med sommar och värme låg framför. När man sjöng Den blomstertid nu kommer.
Vart har åren tagit vägen? Minnen etsar sej fast och tiden tycks ha stått stilla på nåt märkligt sett och ändå har så otroligt mycket hänt sen dess.
Jag visste om att jag hade en liten Patrik som växte där i magen, en som jag inte hann berätta om för farfar.
Den kvällen det hände var vi bjudna på två bröllop och jag ville helst inte gå. Tyckte inte jag kunde ha roligt medan jag visste att farfar låg på sjukhus och kämpade. Ringde en släkting och fick veta att inget hade ändrats så visst skulle vi gå på fest och ha roligt. Sen hörde jag inget mer den kvällen.
Morgonen därpå for jag till mitt avbytarjobb hos mormor och morfar,bytte kläder och satte mej att vänta på morbror som jag arbetade med. Så fick jag beskedet av mormor att farfar dött kvällen innan.
Minns att jag inte reagerade alls utan gjorde mina sysslor där i fähuset och diskuterade ett och annat med min morbror. Först hemma var det som om jag insett vad mormor faktiskt berättat.
Minnen är vad som finns kvar. Hans bakåtkammade hår,hans lite röda näsa, den stora hårda magen som jag brukade klappa, de buskiga ögonbrynen, hans omsorg om mej.
Våra sista telefonsamtal som var långa och innerliga och som jag visste tröttade ut honom men han ville så gärna prata. Sista sjukhusbesöket när jag fick hjälpa honom på med strumporna.
Det är de små ögonblicken, en gest eller en mening som blir så värdefulla sen efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar