Januaris sista dag

 Där satt januari, och håll med om att det gick snabbt. Och februari är kort med flera bra bulladagar i arbetet, det är sånt som räknas.

I dag fyller min älskade farmor 94år. Jag hade förstås tänkt besöka henne i helgen men så hade andra också tänkt så hon har haft besök åtminstone tre dagar i rad. Så på förmiddagen ringde jag henne och pratade en stund. Hon frågade strax om jag kommer och hälsar på men jag sa att vi sparar det till mitten av veckan så blir det inte tomt nu dagarna efter. Det svaret var hon nöjd med. Känns konstigt att inte ha hälsat på under hennes födelsedag för det har jag gjort så länge jag kan minnas tillbaka. Kört till Lappfors i smällkallt väder med aprikosgula rosor och ginst, det verkar ha varit säsong för den sortens blommor och januari har alltid varit kall. Men jag har försökt vila i det nu att hon haft besök och jag behöver inte ha den där känslan att jag måste hälsa på om jag så har tid och ork eller inte.

Bonzo har grävt i snön efter gömda skatter. Våra fina ungdomar har varit hemma och Erik har jobbat på sitt gitarrbygge, ett riktigt finlir. Jag har infravärmt mej, slipat keramik för bränning, klippt olivträd och stickat. Allt för mitt välmående.

En enda önskan

Man blir rätt ödmjuk med tiden. I dagsläget har jag en enda önskan och det är att få till en åtta timmars natt. Att få vakna och känna hur utvilad jag är. I natt var en sämre natt både för Bonzo och mej. Han väckte mej vid ett tiden och var kelsjuk som aldrig för. Ville upp i sängen och stod med framtassarna upp i sängen och huvudet vilandes på madrassen, gav sej inte. Jag tänkte han var nödigt så jag tog honom ut, förstod på hans beteende att nåt var på tok. När vi kom in igen började han spy och upp kom träflisor stora som tandpetare i rätt stor mängd. Sen var allt frid och fröjd och han somnade. Själv låg jag vaken och undrade hur många träflisor som punkterat tarmarna... och var hade han gnagt i sej dem? Före klockan sex var jag vaken igen, nu hade höftsmärtan satt in och det var omöjligt att ligga still, vände och vred mej till klockan sju och gick upp. Bonzo har varit pigg och glad i dag och inget fel på aptiten och magen fungerar så inga åtgärder har tagits. Har nu sett var flisorna kommer ifrån, han har börjat gnaga runt kojöppningen från insidan hela varvet runt. Han är väl uttråkad om dagarna och nåt ska man ju hitta på. Väldigt stimulerande för kliande tänder också.

Jag startade dagen med min nya vän Beurer. Han stationerade sej hos oss i går kväll och är en infraröd lampa. Läkaren jag var till rekommenderade lampan som en utväg mot smärtan, nästa blir magnetröntgen i värsta fall. 

När vi handlade i dag var jag in till Jysk efter en ny kudde. Längtar efter att få lägga huvudet på kudden i kväll. Som sagt önskar jag mest av allt att få sova.

 Min alldeles egna Herr Nilsson, uppkrupen på min axel efter att vi varit i snösvängen. Han blir mer och mer gosig vad tiden lider och söker sej nära nära. Han är min lilla baby och jag oroar mej hela tiden för minsta lilla sak.

Den goda torsdagen

Torsdag är väl aldrig helt fel när arbetsveckan igen går mot sitt slut. Det går i rasande takt nu och just lägger vi januari bakom oss. Jag har svetsat och slipat så till den milda grad i dag att det gick hål på svetsjackan som är relativt ny och tvättad en gång. Tur att vi inte behöver så för kläderna själva. Dagen gick snabbt och vi hann med lite sol sen vi kom hem. Växthuset stod och pöste där i solen och glimmade som av guld. Jag kan verkligen längta till säsongen för detta. Zeb var med när det monterades upp men fick aldrig uppleva smaken av en gurka direkt från planta. Däremot hoppade en liten valp ut och in på höstkanten fast han var så liten att han ibland blev hängandes med magen i dörrhålet. Sånt är livet.

 Den lilla valpen börjar nu komma upp i sin rätta storlek, inte många centimetrar till inte. Kraftigare kanske och mycket mera päls ska på ännu. Sen beror det ju på vem han släktas. Fadern Tyko såg vi inte i  verkligheten men mamma Mona var en späd liten sak.

Satt efter maten i kväll och såg på Förintelsens sista berättelser och slutar aldrig att fasa över det som hände och hur det kunde hända. Ändå är det så svårt att ta till sej när några av de sista levande offren sitter och berättar hur de slets från sina föräldrar och sattes i arbete. Att de har kraften att berätta och att ha levt ett långt liv med alla dessa fasor inom sej. Det är så ofattbart.

Några korta meningar

I går fanns det inte mycket att orda om i min vardag. Det mest roliga var att min ena farbror fyllde 70 år och jag ringde och gratulerade, det är så vi firar i dessa tider. På kvällen stickade jag klar sockan och nu skulle det då gälla att kasta upp till den andra.

I dag däremot har jag fått svetsa på riktigt och det är så roligt. Att få sitta i sitt eget lilla bås och bränna på. Inget hundlekis i kväll då det lär finnas kennelhosta i nejden så Bonzo och jag hade hundlekis hos mamma och Hasse i stället. Minst lika givande.

Filmen om Helene Schjerfbeck

Missbruk av garn eller nån form av tvångsbeteende, kalla det vad ni vill men jag fortsätter i min iver att tillverka sockor. Det har liksom satt sej på hjärnan och som med så mycket annat är det fullt fokus tills det svalnar och nåt annat blir mera intressant. Snart är jag som en gammal fammo som har förråderna full bara att ösa ur. Men verkligt bra sysselsättning när snön häver ner där ute. Bonzo och jag blev ordentligt piskade under vår sparkfärd i kväll.

Jag har sett filmen om Helene Schjerfbeck och blev positivt överraskad. Den vackraste filmen på mycket länge interiörsmässigt. Avskalat med mycket patina som det säkert var på den tiden. Och ljuset var magiskt i filmen och min futtiga konstnärssträng slog en klang i mitt inre. Det fick mej att bläddra i den 350 sidor tjocka bok jag har om Helene och borde nu ta mej i kragen och läsa den. Men inte i kväll för nu har jag en väldigt leksugen individ vid mina fötter, broccolin borde få sej ett uppkok och min kära sticksöm kallar så vänligt på mej.

 

Helgen

Helgen går mot sitt slut och som vanlig flög den i väg och jag lämnar lika förvånad varje gång.

Gårdagen gick till de vanliga sysslorna en lördag kan bestå av, städning, bakning och förberedande av mat. Adidas sockorna blev klara och panik utbröt i lägret då jag skulle ha nåt nytt och jag inte är så bra på mönsterläsning. Så jag fick sova på saken och nu är jag på gång igen med klarare skalle.

På kvällen for vi till Uffes på mat som facket bestod på. Vi skulle haft en trivselkväll i höstas som pandemin la krokben för så i stället får nu var och en gå och äta när de vill för en summa. Och vi förbrukade vårt i gårkväll, så otroligt gott att det vattnas i munnen än idag.

En glad och pigg Bonzo på vår tur med sparkaren i dag. Väldigt halt på sina ställen och helt okej på andra och undan gick det.

Och småtokig nån kanske tycker men jag for ut med cykeln efter att jag fått hem hunden. Väldigt varierande underlag på småvägarna och en utmaning. Men inte en gång drattade jag omkull och tog mej helskinnad hem.

 Bonzo har så sjå med att ha koll på läget och satt i dag på sin utsiktspost och såg på traktorn som körde fram och tillbaka. Tryggt ändå att kunna luta sej mot "storebrors" axel.

Farmor fick ett kvällsbesök av mej fast hon haft besök redan under dagen. Jag var så inställd på att jag skulle dit och efter arbetsdagen mitt i veckan är det nästan omöjligt att ta sej någonstans. Vaken och alert men så trött på livet, om en vecka blir hon 94 år. När jag lämnar henne säger hon att jag inte får glömma henne och jag lovar på hedersord att det kommer jag aldrig att göra. Med ett lätt tryck i bröstet lämnar jag henne ensam där i sin säng och i sitt mörker och undrar varför livet känns så grymt ibland.

Insnöad

Ja det kändes nästan som om vi var insnöade i morse när gluggarna slogs upp. Bonzo nästan dränktes i sin hage av all snö och jag plogade upp ett spår åt honom att börja i från. Han hade nog jobbat hårt under dagen för det var duktigt nertrampat när vi kom hem. Snöskyffeln slängdes i bakluckan när vi for till arbetet men tack och lov var det nyplogat ut till landsvägen.

Matförrådet måste fyllas på och hundfodret gick på det sista så vi blev tvungna att ta oss till stan. Bonzo fick följa med för jag ville inte ha honom ensam en minut till. Han är ju ingen vän av bilen men sakta men säkert börjar det gå bättre. Nu har han växt så han kan titta ut på trafiken och allt som rörs så det blir ju strax intressantare. På vägen hem sov han hela vägen av alla nya intryck.

 Årets första fastlagsbulle. För att jag kan och för att svetsbyxorna redan är för trånga så det ändrar inte på saken. Jag har fått svetsa i dag om än bara punktat ihop två rör men jag gjorde så snygga pluppar. Arbetsdagens två sista timmar plockade jag i fixtur och bara tryckte på knappar. Men ändå.

Snöpyro

 Snön yr där ute och vi har en riktig innekväll.

Det går något franskt på tv :n, tvättmaskinen surrar, jag sitter och stickar medans jag messar med ett par vänner och Bonzo tar igen sömntimmar. Känns i kroppen att det börjar bli dags för helg. Bara en arbetsdag till så.

Bonzo fanns inte i sin hage när vi kom hem i dag utan befann sej inne hos fammo och faffa och åt morötter. Han har det bra vår lilla vän. Så glad när jag hämtade honom att han släppte en liten drill och klättrade sen upp på mina axlar. Det är nog en lycka för oss att ha honom att komma hem till.

Väljer det positiva

Mitt i pandemitiden och andra sorgligheter som når ens öron måste jag försöka fokusera på det positiva och det har varit en del i dag när jag tänker efter.

Vi har avskärmat oss ännu mer i arbetet och i dag har vi varit två som suttit på avstånd i ett rum under pauserna . Vi har drömt oss bort till sommarens odlingar, fröer och blomster och en längtan där långt inne vaknar till liv. Hundar har varit ett kärt samtalsämne också.

Jag har fått flera roliga meddelanden på telefonen ett bland annat där jag fick veta att det har levererats paket per post till Hirvlax. Innehållandets leror och glasyrer bland annat. Så åtminstone för två har det varit lite julafton i dag.

Och bara att få köra hem och stanna för att ta en bild eller två när det bjuds på magiska vyer, det är toppen.

I sista stund bestämde jag mej för att ta Bonzo till kvällens hundlekis och all trötthet jag hade i kroppen fick ge vika för hans glädje och iver när han insåg vart vi var på väg. Jag trodde han skulle riva bilen före jag hade kopplat lös honom från bältet. Nu ligger han som en slagen hjälte utsträckt på golvet långt in i drömmarnas värld. 

Sitta fint

Det kom snö också i morse när jag trampade iväg, lika som i går. Ett underbart sätt att ta sej till arbetet. Man vaknar, humöret mår bra och man är uppvärmd (milt sagt) Men i morgon får jag förhoppningsvis sitta på med gubben och vi börjar en halv timme tidigare så då passar bil bra.

Bonzo har lärt sej sitta fint i kväll. Skakiga bilder när jag är både instruktör och fotograf samtidigt.

Vanligt sitt har han kunnat länge men att sitta fint med tassarna i vädret är helt nytt.

Jag kan ju stå också!!!

 

Ny vecka

Det bästa jag gjort i dag var att ta cykeln till arbetet. Jag var på ett sjuhelsikes humör från morgon med för lite sömn, värk i höften, en snarkande gubbe och en hund på huvudkudden som om jag legat med en pälsmössa. Men det mesta blåste bort under färden och nytt ramlade in under arbetsdagen men det är nu så det är.

Så jag hade på klart att det inte skrotas runt mer än nödvändigt i kväll. När jag kom hem gjorde jag en bärsmoothie, tog Bonzo i famnen i soffan och såg sista avsnittet av Lerins sommarö. Har badat bastu och haft fotbad, kokat ägg och broccoli och ställt för morgondagen. En liten sista kvällslänk ännu med Bonzo, sen säger jag godnatt.

Men tröjan ja, den som jag hade i balsamvatten och sträckte ut på handduk för att torka. Den blev riktigt bra, t,o,m bättre passform än som nystickad och jag har igen ett plagg att använda. Tänk att det finns räddare i nöden när man klantat till det.

 

En söndag med lite sol

 Det var så vackert med solen i dag, ingen lång stund dessvärre och jag stod mitt upp i matlagningen. Men jag hann ut och stå i snödrivan en stund för att njuta. Dagens promenad med Bonzo gjorde jag redan på förmiddagen så både motion och frisk luft var redan prickad av.                                                   Men det blev en försmak av den ljuva vårvintern som är lika underbar som en sommardag i juli. Gnistrande snökristaller och en sol som värmer ansiktet. Mmmm...

Ungdomarna hade vi här under eftermiddagen och sedan har jag suttit med sticksömmen stor del av tiden. Läste nånstans att en stickad tröja man i misstag krympt i tvätten som jag gjorde för längesen skulle gå att fixa till med vatten och hårbalsam. Så jag har haft tröjan i blöt och visst blev den mjuk och följsam av balsamet och gick enkelt att forma till önskad storlek. Kanske detta är räddningen och jag åter kan ha den i användning.

Nu har jag ordnat för morgondagen då jag ska ta cykeln till arbetet. Smörgåsarna bredda, ägget kokat, kaffebryggaren laddad och cykeln in i hjälpköket, däcken kollade likasom lamporna bara att rulla ut. Ingen tid ska gå i spillo tidiga mornar. Vi var också i går ut med cyklarna och det är så härlig känsla detta med vintercykling. Så nu då gubben har lite andra tider ett par dagar tar jag till detta färdmedel.

Milstolpe

Bonzo passerar en milstolpe i dag genom att bli 6 månader gammal. Lilla vän, vilken lycka du skänkt oss under den här tiden. Luckrat upp sorgen och saknaden efter Zeb som visade oss vad kärlek mellan hund och människa kan göra. Utan Zeb hade du inte varit hos oss i dag.

Bonzo har lyckan att ha många människor omkring sej. Under veckans kallaste dagar tog farmor och farfar in honom till sej flera gånger och gav mat. Detta vet han nu om och i dag smet han ut två gånger under förmiddagen och sprang raka vägen till deras ytterdörr och skällde tills de öppnade. Första gången åt han upp kattens gröt, andra gången var väl matkopparna tomma. Vi vet åtminstone var vi kan hitta honom.

Han är så stor nu Bonzo. Nästan fullväxt, endast pälsen ska växa sej längre men redan är den tjock och fin. Han blev en sån stilig gosse, så perfekt. Ändå så mycket valp i honom ännu, älskar att hänga i tröjor och byxben och onödigt bitit. Men det ger sej med tiden. Måste få vara valp så länge han är valp, vi ser ju ändå hur han söker närhet och kan ligga lugnt och stilla på ens bröst. Gosig och kärleksfull, tröttsam ibland. Men så älskad.

Fredag

Hej och hå, så var det fredag igen. Vi blev bjudna på wienerbröd till morgonkaffet vilket uppskattades, tydligen har vi arbetat på duktigt från början av året. Jag har lyssnat färdigt på Där kräftorna sjunger och jag stod med håret rest på armarna i slutet. Hur bra kan en bok vara skriven! Dessutom har jag hunnit lyssna på Alex Schulmans Glöm mej. Tänk vad man hinner under en arbetsdag.

Åh vad jag har saknat min farmor de senaste dagarna, hon har funnits i min skalle alla dagar och i dag när jag kom hem ringde jag och bokade in mej efter att kvällsmaten var överstökad och hon var tillbaka på rummet. En härlig timme fick vi tillsammans och hon var klar i tankarna den mesta av tiden och frågade mycket och bad mej hälsa åt alla i familjen.

Och mitt andra par mönstersockor är klara och det kliar i fingrarna att lägga upp nya maskor. Klockan är mycket och På spåret är i gång. Det måste jag se med båda ögonen.

 

Rött och gött

Det har stor betydelse vad man lyssnar på i  sitt enformiga arbete. Nu är jag smått podd trött och startade upp appen BookBeat  igen. Började med att lyssna på Där kräftorna sjunger av Delia Owens och har bara slutet av den kvar. Så bra bok måste jag säga och jag har kunnat koppla bort arbetet helt och levt mej in i våtmarkerna och den ensamma träskflickans överlevnad. Vad det blir för bok här näst står oklart ännu.

Slutade tidigare för det inbokade läkarmötet som jag inte blev ett dugg klokare av, dock fick jag remissen jag väntat på, alltid något. Kom hem med ny reflexväst åt Bonzo som växt ur sin första och en röd sparkstötting. Förra vintern var jag utan då den gamla säckat ihop och nu har det irriterat mej att det varit så bra sparkföre ett tag och inget att åka med. Vi tog oss en snabb liten tur Bonzo och jag i den bistra kölden för att känna på.

 In igen till en värmande brasa och en kopp varm chococino caramel. Det blir väl några stickvarv och en tidig kväll om jag känner mej rätt.

Sugen på lera

I dag slapp jag äntligen på fysikalisk behandling för mina ischiaskänningar. Det är nog ingen disk som är skadad tack och lov utan nerv i kläm nånstans och alldeles för svag i höft och stuss. Mitt arbete gör att jag automatiskt blir svag och nu ska här knipas och spännas till tusen. Det värsta är att alla säger olika men i dag var jag rätt överens med min massör om både behandling och övningar. Jag har också fått övningar som bara triggat i gång smärtan ännu mer och sånt kan man bli röd av.

Min ler kompanjon har fått igång mej så smått igen. I går kväll gjorde jag några skärbräden av den sista leran jag hade och så småningom fyller hon ugnen och mina små alster ryms med. Vi ska beställa mera och nu vill jag pröva på stengodsleran som är mera hållbar och tyngre i slutändan. Det är sån lera som också går att ha utomhus som krukor m.m Det betyder att det också ska vara annan glasyr och nu är jag i valet och kvalet med färger. Ett roligt kval dock. Dreja gör jag knappast här inne utan får snällt vänta till det går att vara i garaget. Alltså mot vårkanten då, få se om jag orkar hålla mej.

Mandelmanns i tv väntar jag på denna tisdagkväll, Bonzo har fått sin promenad med mej iförd dubbla halsskydd och ludiskuffarn. Sen stickar jag några varv på sockan när det hinns med.

 Detta ska också i brännugn så småningom efter en mycket lång väntan.

Kickar igång veckan

Tycker det passar fint att starta upp veckan med sommar och dahlior. Fast jag tycker vinter är en förträfflig årstid så finns det ett sug efter sommar och fägring. Särskilt när jag i dag lockades att förhandsbeställa dahliaknölar jajjamensan. Vad säjs om Happy Go Lucky, Cafe´ au Lait, Islander, eller Smiling Don. Egentligen finns det väl ingen som är ful av dahlior, jag har då inte sett men det var mycket rött i somras och jag försökte mej på lite andra färger till denna sommar. Visserligen hoppas jag på att jag får igång fjolårets knölar men inte alls säkert att alla lyckas. Så, lite sånt kan man drömma om en sketen måndag.

Sköna söndag

En alldeles förträfflig söndag går mot sitt slut och jag är tacksam. Sambosarna bjöd oss på mat i dag i deras trevliga hem vilket jag uppskattar väldigt mycket. Jag har istället fått vara lagom lat, ungefär som Bonzo som hittat sitt nya sovställe uppe på soffryggen. Vi tog en promenad på förmiddagen när det ännu inte blåste så mycket. Lugnast var det dock inne i skogen och riktigt skönt väder.

 Jag har hunnit sticka färdigt en mönstersocka och börjat på den andra. Inbillar mej att de ska få fylla julklappsäcken till nästa jul. Fast jag är en periodare med allt vad gäller intressen och hobbyer så detta kan ta slut när som helst. Men än så länge så.

Till havs

Bonzo var hög på energi i dag. Morgonracet gjordes här inne och alla mattor låg i högar, kanske han protesterade över att granen kläddes ur. Sen smet han ut när granen skulle ut och han jagade svärföräldrarnas katt, slank sen in till dem och tömde kattkopparna på dess innehåll. Sen var han rätt nöjd.

Både gubben och jag hade Fäboda och havet i tankarna i dag och det blev så bestämt, Bonzo skulle få se havet för första gången om än i fruset tillstånd.

 Vi vandrade längs lederna och där var vackert och rofyllt, så behövligt efter en tung startvecka. Var det kanske kallare där ute vid havsranden? Det bet i alla fall i kinderna.

Bonzo matte och havet. Det är nåt med dessa vintriga färger som tilltalar ögat, ett lugn att vila blicken på.

Han är inte dum han utan visste att det fanns godis i mattes ficka. Dessutom var vi tvåbenta rätt svultna när vi körde därifrån och färden gick via grillen. Bonzo buffade på försäljerskan och hon tyckte han minsann behövde en korvbit han också och så blev det att Bonzo fick lite mat före oss. Det gäller att vara charmör i alla lägen.

 

Hopp om vår

En glädjande överraskning är att olivträdet som under de två sista månaderna av förra året tappade så gott som alla sina blad, nu har en livskraft och lust framför allt att spira och grönska. Trädet ger mej hopp om en ny vår.

Gårdagen var den tröttaste i mannaminne. När kvällen kom var mina redan krumma ben ännu krummare och så trötta. Under dagen var jag till arbetshälsovårdens fysioterapeut och vi gick igenom lite övningar för att få uttöjt mina korta muskler och senor. Nu ska jag göra dessa övningar och se om det hjälper något fram till nästa torsdag då det är läkarbesök. Jag fick i alla fall bortplockat det mesta i julväg och nu är det bara granen och nån fönsterstjärna kvar.

Granen har jag alltid svårt att göra mej av med tillika som den sticker i ögonen sen trettondagen är förbi. I kväll låg jag i soffan med en sovande Bonzo på magen ( han börjar nu förstå tjusningen med det) och jag tittade på allt fint som glittrar där i granen. Tre bollar från olika år från de berömda Helsingforsresorna med mamma och syster. Bonzos första jul kula, tomten jag fick av min bästis i början på 80 talet, den lilla julkrubban av glas som en fantastisk kvinna köpte till mej från en resa till Prag, en sån fin handling. Alla prismor som glimmar i skenet från ljusen. Det är så fint och jag blir som hypnotiserad av att stirra in i blinget.

 Och nu är fredagskvällen här med nya blommor i vasen och en varm och go feelis i kroppen. Gubben hade skurat då jag kom hem och det var jag så tacksam för, då har jag morgondagen till för det jag känner för. Ja granen åker säkerligen ut och lite vemod åker in i stället, men bara en liten stund. Hoppas på bra promenadväder och sköna stickstunder. Jag har börjat på ett nytt projekt.

Trettondag

Så mysigt att kunna dricka Helgkaffe mitt i veckan, det tycker jag vi kunde införa alla veckor. Onsdag ledig låter väl helt okej.

Så fort det ljusnade  klädde jag mej varmt och vi drog till skogs som två skogsbjörnar. Kölden rådde inte på Bonzo men mitt ansikte kändes ordentligt väderbiten efter en stund.

I går kväll satt jag länge och stickade och i dag så fort tillfälle gavs. Nu kan jag stolt visa upp mina första mönstersockor som faktiskt är användbara. Så roligt att bevisa för sej själv att det går att sticka och få i hop till helt ok sockor. Nu vill jag sätta tänderna i nåt nytt mönster men i morgon igen stör arbetet min fritid. 

Glad att det även blev hundlekis i kväll. Det händer alldeles för lite på hemmafronten tycker Bonzo som hade världens dragkamp med en söt fröken. Vilken lycka att få leka med andra jyckar och se att man ibland faktiskt får ge sej och se sej besegrad.