Dagarna rusar

Dagarna bara rusar i väg och septembers sista dag är snart till ända. Men så fina dagar som dragit förbi, hösten är min stora favorit årstid. Knappt att man törs uttala det men höst och vinter slår både vår och sommar i min värld. Mindre allergier och glest med både ormar och grodor...

I tisdags kom jag mej  iväg till en kväll med målargänget vilket jag inte ångrade efteråt. En sketen akvarell gjorde jag som misslyckades men vad annat kan man vänta sej efter så långt uppehåll. Men att träffa de andra målarna var så väldigt trevligt.

I går kväll drog vi iväg på hundlekis med Bonzo till Nykarleby. Också så värt när man ser glädjen hos hundarna. Vi har inte tidigare varit en onsdag kväll och nu var det andra hundar i farten. Jag tyckte Bonzo kom bättre överens med detta sällskap och vi mattar och hussar har ju alltid att prata om trots att det är första gången man träffas. En slutkörd hund och pälsen full av dregel när vi kom hem så det blev raka vägen in i duschen. Sen sov han som klubbad till morgon.

I kväll tog jag honom på en en lite längre runda, ca 7 kilometer i vacker terräng. Fast jag var så trött i kroppen när vi startade så jag inte visste hur jag skulle orka. Men frisk luft har aldrig skadat och jag kvicknade till ordentligt. Så pass att jag bakade 134 stycken syltkakor då vi kom hem. Förlovningsfesten närmar sej och jag ber till högre makter att vi alla hålls friska nu. Ingenting är enkelt att planera i pandemitider men nu håller vi tummarna att det går vägen.

 

En dag på hjul

Nånting som jag önskat så länge uppfylldes i dag och i efterhand gör det inget att jag fått vänta för i dag var den perfekta dagen. Vi tog cyklarna på bilen och gasade i väg till Kalajoki.

Gubben tog ledigt han också och tog mej till mitt önskemål, samt var både kartläsare och reseledare vilket är så skönt då jag själv är nästan helt utan orienteringsförmåga.

De vackra skogarna som syns från vägen och fått mej att drömma.

Här uppe på åsen var det så roligt att cykla. Kurvigt och upp och ner och jag kände mej som en riktig äventyrare när vi susade fram mellan tallarna. Som tur var kom vi på fel spår och hamnade hit upp en gång till för att rätta till vilket jag inte hade nåt emot.

Vi gjorde upp eld men hade verkligen inte tid att vänta på glöden. Halvljumma korvar med svart skal smakar gudomligt i skogen kan jag intyga.

Höstens färger måste man bara älska.

Minnesmärke över minröjare.

Horisonten...

Vi cyklade rakt ut i havet på en sandbank och vågorna slog mot varandra.

My bluebird <3

Vi körde på väldigt varierande underlag. Dessa spångar var väldigt trevliga.

Jag måste upp i ett utsiktstorn men såg bara skog och små pottar.

Hur mysigt.

 Vi drack kaffe på en bänk vid havet. Som sista runda blev det in till centrum och Vanha Plassi, gamla stan. På Strava stod det efteråt att jag cyklat 45 kilometer i dag. Många fotograferingspauser och bara njutarställen.

Dessutom har vi andra sidan av huvudvägen outforskad ännu, men det blir i ett senare skede. Den här dagen lägger jag lätt bland de fem bästa under detta år. Så otroligt roligt, vackert och härligt.

Septembers sista helg

Men vilken helg! Så länge sen vi haft så bra väder som dessa dagar och det har varit underbart. Jag unnade mej köpeblomster i går eftersom alla dahliorna frös och knölarna är nu på tork inför vintervilan. Jag plockade ut de färggladaste Petterssons hade, varför vara rädd för färg liksom.

Hälsade på fammo och jag gläds så otroligt över den nya rullstol hon fått med huvudstöd och andra finesser. Nu kan hon vara uppe så mycket mer och behöver inte hela tiden ligga i sin säng. Blir hon trött fälls ryggstödet ner och hon kan vila. Underbart!

Lite höstplotter vid ytterdörren.

Lördags eftermiddag var vi bjudna på dop av gubbens yngsta systers dotter. Lilla Ronja Alice uppförde sej ypperligt under hela festen.

I dag drog vi till Kronoby och Gustavsrundan. I härligt väder kan man absolut inte sitta inne. Kaffe och smörgås med.

Mormor vädrade vi också.

Bonzo yr av lycka och hade svårt att bete sej.

Så bra underlag att gå på.

 Dagens klart bästa foto, fångad i flykt. Hur mycket mera höstbild kan det bli egentligen.

Mot kvällen blev det kalasdags för mina två systerdöttrar så helgen har mest handlat om fest och frisk luft. Härligt ändå.

Fredag med höstvibbar

Så skönt att komma hem i dag till ett höstfixat vardagsrum. Inte ens hunden och gubben som varit hemma hade vandaliserat desto mer.

Eftersom hunden fått sin långlänk för dagen men jag behövde den friska klara luften tog vi en runda ner till ån.

Där finns också mycket att undersöka då det inte blir så ofta att vi går dit ner när det inte är badsäsong. Fast Bonzo tog ett snabbt dopp i alla fall.

Alltid hittas en pinne eller kvist att härja runt med.

Sotarn har varit i dag så i kväll gjorde vi eld i spisen och grillade korv på bästa glöden. Sånt som hör höstkvällar till.

Har kokat äppel och aroniasylt och äppelmos i kväll. Borde ännu pickla rödlöken jag odlat, det är ju så jättegott till allt. Har sån energi så det gäller att passa på.

Det bästa av allt är att jag, syster och mamma har bokat oss en helkväll tillsammans i november. Vi saknar vårt Helsingfors men aktar oss ännu för att shoppa bland alla andra shoppingsugna före jul. I stället blir det mat i Jeppis och Bladis pojkan på Schaumans salen. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans.

 

En pissdag som blev bättre

Den här dagen kunde handla om att tappa tron på sej själv. Jag har haft sådana svetsutmaningar denna vecka att det inte är klokt. Har kommit till arbetet med huvudet högt och tron på mej själv likaså och tänkt att i dag är dagen då det ska bli bra, dagen då det sitter. Sen har jag åkt hem med svansen mellan benen och lite längre nedtryckt i stövelskaftet av mej själv. Ingen annan har dömt det vill jag verkligen tillägga.

I dag hade vi svetsskolning och ännu mer bortkommen blev jag. Såg mej omkring och alla verkade fatta vad som avhandlades. Två äldre än jag men som svetsat i hela sitt liv, resten unga, läraktiga förmågor och så jag, 50 år gammal kärring som tror hon kan platsa i laget. Tron på mej själv låg utsmetad på det redan skitiga golvet.

Som tur finns det unga gulliga män som snällt frågar den gamla tanten om hon förstod och han förklarade och visade på olika svetsfogar, hur det blir si och så.

Största felet är att jag inte ser bakom masken vad jag håller på med till hundra procent, har så sketen syn. Så få se om det blir nån svetsare av mej, eller nån blir det alltid men det kommer att välja sina arbetsmoment.

Det är inget vidare väder heller, blåsigt och lite dugg. Men Bonzo och jag trotsade vädret och hade bråttom in i skogen där vi var skyddade mot blåsten. Med denna jycke som glatt undersöker nya marker kan man inget annat än tina upp och se positivt på tillvaron igen. Vem bryr sej om man är bra på att svetsa eller inte. Har jag egentligen varit riktigt bra på nånting? Jo jag kan massor av saker och vissa är jag bättre på och andra sämre, men jag kan massor och det har tagit mej så här långt. Så visst sjutton ska jag klara resten också.

Trädkramaren <3

I morgon är det fredag och ny svetsdag med nya möjligheter. Måndag är vi lediga båda två och dagen är vigd åt cykling.

Nu ska jag släppa in hösten riktigt ordentligt i vardagsrummet och samtidigt lyssna på Leonard Cohens magiska stämma. Han skulle firat sin 87 födelsedag i början av veckan om det velat sej så.

Theres a crack in everything, thats how the light gets in.

 

Det rullar på

Det är ingen tvekan längre. Hösten är här till fullo och i natt hade vi ordentliga minusgrader. Som betyder att allt frös bort. Sörjer gör jag väl inte, jag har redan varit klar men allt vad odlande heter en längre tid och så tacksam att vi har våra fyra årstider. Nu är det bara det att allt ska bäras undan. I kväll har jag i alla fall klippt ner dahliorna som stått i kruka och gurkplantorna har åkt ut ur växthuset. Tomaterna såg lite genomskinliga ut så jag vet inte om det är körd också för deras del. Som tur var plockade jag in en hel del redan kvällen innan.

Måndag kom vi oss inte till hundlekis, jag var alltför frusen för att tänka mej stå och se på jagande hundar i en timme. I så fall hade jag fått ge mej in i leken.

I går hade jag frissatid och har gått från varma till kalla färger, dags att anamma den naturliga looken med extra hjälp. Sedan in till målarsalen där vi ett gäng ska hålla till tisdag kvällar i höst. Vi är för lite kursdeltagare så kom med du som känner dej manad. Det är en studiecirkel och ingen direkt lärare utan vi inspireras av varandra och våra olika tekniker.

I dag har jag varit till massörskan och fått axlar rygg och armar en rejäl omgång. Underbart att det finns folk som vill ta hand om slitna och trötta muskler.

 En sista flämtande sol i kväll.

Efter att ha varit ute ett par timmar ska det nu bli skönt att landa i soffan före jag hasar mej till sängs.

Energisk helg

Gårdagen innehöll så mycket.

Det städades inne och ute, blommor plockades in från uterummet, rosor togs ur sina krukor och planterades i bänk, det höstgödslades.

Mamma hämtade mej och vi for på byns skördemarknad. Köpte bullar där och bjöd in oss till ungdomarna på kaffe.

Kom hem och bakade 125 småbröd, förhoppningsvis ska det ordnas förlovningsfest snart.

Ringde till fammos boende och hörde hur det var med henne. Syster hade besökt henne på förmiddagen och tyckte att det inte alls var bra. Nu hade det lugnat sej tack och lov men jag ville ändå se med egna ögon så jag bokade in mej till sen eftermiddag och satt en timme hos henne. Hon var trött och blundade genom besöket men frågade efter min familj, hunden, om potatisen är ur landet, alltså helt vettiga saker.

Motionerade hunden, såg en fantastisk bra film på netflix som jag inte minns vad den hette, längtade till storstadshelg med mamma och syster, somnade vid tio.

Efter 9,5 timmes sömn vaknade vi till ett ruggigt hus. Eldade i spisen, drack morgonkaffet och startade stilla upp söndagen.

Tog tillsammans en 8 kilometers vandring med Bonzo.

I de djupa skogarna.

Livet lekte.

Jag fotade.

Hem för att ställa till söndagslunchen. Våra ungdomar kom och Bonzo var överlycklig och sprang ett par gånger rakt in i väggen av lycka. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Och nu har vi just kommit hem från kvällspedasi. 

Det blev en 30 kilometers runda längs skogsvägar med både bättre och sämre underlag. På ett ställe var vägen som ett tvättbräde och jag tänkte att nästa bekymmer blir livmoderframfall. Sen svalde jag nåt kräk, hoppas verkligen inte det var en älgfluga för de är av det vidrigare slaget. Halvspydde och dreglade över styret men gubben bara fortsatte som om inget hänt. No mercy från det hållet, bara att ge järnet.

När vi kom till denna återvändsrondell drogs jag tillbaka långt bak i tiden, till -70 talet. Visste bestämt att här har jag varit med mommo och moffa och mamma för att plocka lingon. Vi till och med kunde varit med moffas 4 liter (Renault). Minns att jag var lika dålig bärplockare då som nu. Satt bara och gnällde och väntade att deras ämbar skulle bli fulla och var så lättad då vi äntligen gick till bilen. Jag kan ha fel på stället men i kväll kände jag nästan mommo och moffas närvaro då vi kom hit.

Jag har sagt det förr och säger det igen, jag är så arbetsskadad.

I dag på hundlänken tyckte jag det såg ut som en svetsfog på himlen. Precis som mina kan se ut. Det börjar riktigt bra, rakt och fint sen bär det av åt helskotta.

I kväll på cykelturen så vi en skogsmaskin som stod parkerad. Vi svängde om för att studera närmare och var riktigt livliga då vi pekade på olika delar. Jag som svetsar ljusramp och andra delar åt Komatsu  och gubben som sen målar. Tänkte att vi samarbetar både i arbete och på fritiden, däremellan vi motarbetar varandra. Men det är en annan historia.

 

Ljuva fredag

Hos oss är det alltid nån som är missbytt... Säg sen hur länge man kan motstå den bedjande blicken.

Det var så skönt att komma hem i dag släpandes på kassar med apoteksvaror och mat. Dricka kaffe och snaska på en glass, det är ju trots allt fredag. Gubben hade ledig dag så Bonzo var motionerad.

Det var inte jag som suttit och övat vacker svetsfog kring rör (jävlarvilketelände) nästan hela dagen. Så jag var inte sen när cykling kom på tal.

Vi tog "forsbyrundan" som jag inte har cyklat sen det låg snö på marken. Vi tog ett sidospår för att se vart en väg ledde och den ledde oss nästan i fördärvet eller åtminstone mitt ut i ingenstans så det var bara att vända.

Jag cyklade rakt över en orm som låg ringlad på en stig och hemma hade jag lingon, lera, kvistar och orm"gåri" ( tror jag bestämt) mellan kuggarna. Fy vaale så otäckt och jag ryser vid blotta tanken.

27,7 kilometer stod mätaren på då vi var hemma igen. Så skönt med frisk luft efter en arbetsdag.

Tröjan jag stickat åt Lotta har jag haft klar i dagar redan och det var tänkt att hon skulle få den i födelsedagspresent som är i nästa månad. Men jag är som ett barn och kunde naturligtvis inte hålla mej så i går kväll fick hon den och den verkar passar riktigt bra.

 Det där lilla extra.