Om mig

Mitt foto
En kvinna och vårdassistent i sina bästa år. Försöker sätta en guldkant på varje dag genom att vara kreativ, nyfiken och positiv. Vill tro att man kommer långt med det. Följ gärna med i min enkla vardag om du har tid och lust.

måndag 30 november 2020

Inte en alldeles bra dag


Nej måndagar har aldrig varit särskilt roliga. Har haft ett sånt tråkigt arbete att jag höll på att sega ner under stolen. Just nu finns inget svetsarbete för mej och jag som äntligen fått svetskläder och allt. Kaffebryggaren fick fnatt och läckte ut kaffe under maskinen och allting inuti var vått och fullt med kaffesump. Jämt och ständigt bråkar den och jag sa högt i dag att den kommer förkorta mitt liv avsevärt för jag får ett sånt stresspåslag när man har tio minuter tills folk väller in och naturligtvis ska ha sitt kaffe och det enda man har att bjuda på är vatten ur kran och det ligger en massa delar över hela köket när vi fått plockat isär mackapären. Det är jämt samma visa och inget händer.

Så jag tog en promenad med Bonzo för att få frisk luft och rensa skallen. När vi kom hem tillbaks pissade han på köksmattan och den fick slängas i tvättmaskin. Så har han inte en endaste gång pissat på sej här inne under helgen och nu så prickar han mattan. Duktig vovve.

Jag tog cykeln och trampade iväg in till byn och tog sen sidovägar hem och beundrade folks utebelysningar och kom hem till våra fjuttlampor.

Nu ska vi just se senaste avsnittet att den spännande serien The Undoing och så lägger vi denna sista novemberdag i de tråkiga minnenas arkiv.

söndag 29 november 2020

1 advent

Bonzo och jag startade 1 advent med en riktigt mysig skogsrunda och på avstånd hördes kyrkklockornas kallelse till kyrkan. Det brukar vara högtidligt med Hosianna sången i kyrkbänkarna men tiderna har förändrats. Skogen är också väldigt rogivande och jag vet inte vad det är med denna årstid men jag påminns så mycket om de som gått tidigare. När vi gick där i skogen idag kom jag att tänka på min favoritjulkalender, eller åtminstone magin i den för 1992 när Klasses julkalender visades var jag redan en gift kvinna med barn. Året innan hade min farfar dött och Klasse som bodde i den högsta granen i skogen förknippade jag med farfar som var en skogens man. Märkligt hur man kan få ihop allting och hur vissa saker fastnar. Vad som hände i kalendern är suddigt men just den höga ståtliga granen sitter i minnet.


Adventstid kom till mitt ensamma hus, jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt.


Var årtalet 1981? Jag sjöng i barnkören och denna sång höll vi på att öva in inför juluppträdandet. I samband med detta dog mammas moster Inga i cancer och hann inte ens bli 50 år. Hon var alltså så gammal (ung) som jag är nu. Detta var nästan det första dödsfallet i släkten som jag var med om och väldigt omtumlande och känslosam händelse. När vi sjöng sången vid altaret i kyrkan såg jag denna Inga framför mej, hur hon stod där i fönstret och tände sitt ljus och var så ensam. Så varje år när vi går in i adventstiden kommer jag ihåg henne.

Så nu var mina sorgsna minnen överstökade för den här gången. Jag bjöd på mjuk pepparkaka med frosting till kaffet i dag åt ungdomarna. Den borde varit mera rumstempererad men annars riktigt god om jag får säga det själv. Så god att jag var tvungen att frysa in det som blev över.



Så länge jag var ute med Bonzo i skogen idag bytte gubben ut mina däck till vinter på mtb:n Men en iver jag inte känt på länge gav jag mej ut när mörkret fallit. Ut på skogsvägarna med bara lampan som ljus. Hjärtat tickade på i snabbare takt än normalt, jag är en riktig harunge när det kommer till mörker. Hade lampan slocknat hade panik utbrutit. I ett öppet parti kunde jag stanna och ta ett par bilder, absolut inte i mörkaste skogen.


De här däcken är grejer det. Inte en gång skulle jag ha funderat på om det var halt utan öste på så mycket jag orkade. Senare gav jag mej in på mera bebyggda områden och njöt att all julbelysning folk bjuder på nu. Hoppas på många fina vinterturer nu, jag tyckte det var så roligt.

Så nu är vi inne i adventstiden och jag hoppas att var och en av oss njuter och tar till sej av tiden. Nån julstress behöver inte finnas, bara mys och pys. Att vi boar in oss och sänker axlarna. Tar några djupa andetag och känner tacksamhet över det vi har och alla fina människor som finns i vår närhet.


 

lördag 28 november 2020

Lillajul i vårt hus

Så har vi kommit så långt att vi har lillajul. Solen visade sej i dag och gav ljus till fotografering så vi passade på. Jag hade tänkt att det skulle bli årets julkort men det blev årets lillajulkort istället. Det är väl så att alla föräldrar vill stolt visa upp sin lilla palt och det blev för länge att vänta i någta veckor ännu så vi får helt enkelt tänka ut ett nytt julkort tills dess.


Jag tyckte vi fick till så många fina foton så det var svårt att välja ut. Så urgullig i sin rosett och tassen beskyddande över sitt nya gosedjur, renen. Så jag älskar denna valp!


Före klockan nio i morse hade jag dammsugit och skurat golven medan gubben var på länk med Bonzo. Efteråt begav vi oss till Kokkola på lite shopping. Bonzo fick sin lillajulsren, ny borste och tuggben. Det blev en ljusslinga, två jullöpare till köket och mat.


Sen har vi haft en skön hemmadag. Ätit gott i kväll i ljusens sken, lyssnat på Ingmar Nordströms julskiva och så länge jag rörde ihop en kaka lekte gubben och Bonzo på köksgolvet, härlig familjekänsla. Under tiden den mjuka pepparkakan gräddades ringde jag mamma och pratade bort lite tid. Önskar att alla hade en älskad mamma att ringa till när vi går in i adventstid. Och i morgon väntar jag hem mina egna ungar <3


 

fredag 27 november 2020

Att ha sett tillbaka ett år

Jag gick igenom lite vad som var på gång i november för ett år sen. Som om vi levde i en annan tid och en annan värld då. 

Zeb fanns hos oss och vi visste ingenting om en valp vid namn Bonzo. I morgon för ett år sen skrev jag om ångesten som rev i mej då jag förstod att vi inte skulle ha honom hos oss allt för länge till. Då skulle vi få ha honom ett halv år till och nu har det gått ett halvt år utan honom. Bonzo var med och tände ljus vid hans grav i kväll. I vintermörkret vill jag att ett litet ljus ska brinna.


Farmor var i full gång i sin hem och vi kunde ha fantastiska diskussioner. Nu är hon knappt medveten om besöken.


Mamma syster och jag njöt av den årliga Helsingfors resan.


Hittade nya fantastiska leksaksaffärer som vi skulle återkomma till i år. Nu är siktet inställt på nästa.

Vi var på Esse revy och skrattade oss halv fördärvade. Ut och äta på restauranger, träffade kompisar. Kramades och levde livet. Det var ett annat liv.


 

torsdag 26 november 2020

Avslut och julstart

I går var en dag i stressens tecken. Jag i svets svängen med sotiga handskar, kanske pga av att de släckte en smärre brand häromdagen... Mitt i dagen pausade jag och körde hem efter Bonzo för att ta honom till veterinären. Han blev vaccinerad och fick navelbråcket undersökt, tycker vi det blivit större framåt mars ska vi ta ny kontakt så får vi det åtgärdat. Som det är nu är det lite för stort för att vara okej men han växer ju ännu. Jag satte honom på vågen som visade 9,3 kg så visst håller pojken på att bli stor.


Hem med honom igen och tillbaka till arbetet. Hem för att fixa mat och så till frissan. Hem för att äta då jag inte hann före och en kaffekopp och några djupa andetag, för att sen köra till valpkursen. Bonzo var ivrig och redo som en scout.


I bilen hittade jag ljuv musik till regnsmattret mot vindrutan.


Denna tunnel blev en verklig utmaning för Bonzo. Han var först i kö för att ta sej igenom men varken godiskast in i tunneln, bollar eller leksaker kunde locka honom igenom till mej som väntade på andra sidan. Vi fick helt enkelt ge oss och gick till vår plats för att se hur det gick för de andra. Med vissa tveksamheter kom de andra hundarna igenom och jag ville verkligen att han skulle övervinna sin rädsla för både tunneln och det prasslande ljudet av den. Så jag la mej på knä igen och lockade med det pipigaste intensivaste läte jag kunde åstadkomma och döm om allas förvåning när han sprang igenom tunneln och kom ut som den lyckligaste hund i världen. Så sprang han frivilligt tre rundor till och drog alltså fyra rundor på raken, fram och tillbaka för att bevisa att han nog minsann kunde.


Hur duktigt var inte det och hur stolt var inte matte!!! Mammas gullevännen <3


Hans kompis samojeden var inte på plats under sista kurstillfället och det var bara små golvmoppar att leka med så Bonzo gav dem en rejäl skjuts.


Och diplom och allt blev det. Sov gott gjorde han natten efteråt.


I kväll har jag vägrat lämna hemmet och istället fixat lite juligt i vardagsrummet, vi är ju faktiskt advent i bakhasorna nu.


Snart är endast tomten vaken.


 

tisdag 24 november 2020

Måndag tisdag


 Gårdagen var som måndagar mest, en smärre chock när arbetsveckan lägger igång igen. Jag stod och svetsade hela dagen medan jag försökte tänka på hållningen, andningen och ta små stretchpauser. Bortglömda småmuskler är nu i farten. 

Trött på kvällen och däckade ett slag, vaknade till för ett ögonblick när mamma kom för att hämta en tavla och vi fick oss en pratstund. Därefter måste jag få frisk luft och tog Bonzo på en kvällslänk i mörkret och halkan.

I dag har jag varit riktigt nöjd och belåten. Har fått positiv feedback på mina svetsfogar från flera håll och jag verkar hålla på att hitta rätt teknik. Fick också ok stämpel efter ett läkarbesök och efter sånt kan man verkligen pusta ut och tacka livet.

I morgon är det full rulle hela dan. Bonzo ska vaccineras mitt i dagen så jag får rusa hem för att hämta honom till det. Efter arbetet ska jag till frissan och på kvällen är det sista valpkurstillfället. Kan tänkas att vi båda är nöjda att krypa till kojs efter det. Nästan för mycket spännande för en valp på en och samma dag. Men det är ju så att saker och ting tenderar att klimpa sej.

söndag 22 november 2020

Söndag i vanlig ordning

I går kväll satte jag mej framför symaskinen i stället för tv:n. Av en julig kökshandduk sydde jag en stor fluga åt Bonzo som han ska få klä sej i under årets julhögtid. I går brydde han sej inte alls över att bära den men är det så att den blir irriterande för honom svänger vi helt enkelt rosetten uppåt. Urgöllig hursomhaver.


Syster önskade mej god morgon med denna bild. Haha, man blir ju glad!


Söndagen har varit ungefär som den brukar med skogspromenad matlagning och familjen samlad. När mörkret kröp på under sen eftermiddag hängde jag upp den hemmagjorda favoriten från i fjol. Stjärnan av smörpapper. Lite tilltufsad efter ett års förvaring men lyser lika fint ändå.


 

lördag 21 november 2020

Blåsig lördag

Efter morgonkaffet begav vi oss ut för att sätta ljusslinga i aroniaträdet. Det får räcka med beckmörkret nu. Tog Bonzo på en skogsrunda och han hittade stigar som jag bara följde efter. Han är så energisk och verkar ha ork som bara den. Jag sa här i morse att nu börjar det vara precis som sej bör här hemma med små hårtussar i hörnen, så som det var på Zebs tid. Bonzo fäller nu i små mängder sitt valphår och längre päls sticker fram här och där. Så roligt att följa utvecklingen.


Besökte farmor i dag på eftermiddagen och tänkte att hon kanske skulle vara mer vaken då än på kvällen. Men lika trött och hon sa att hon visste jag skulle komma men hon orkar inte hålla sej vaken. Sa att det är helt okej, hon få sova medan jag sitter en stund. Sjöng för henne och strök henne över det vita håret. Hon har en spricka i bäckenbenet efter ett fall och har ont stackarn. Som om det inte skulle räcka så som det är. Fick chansen att prata med flera skötare i dag och jag hör ju att de verkligen bryr sej och gör det allra bästa för att hon ska ha det så bra som möjligt. Så tacksam för det. Men som vid varje besök jag gör kommer saknaden efter henne så fort jag stänger dörren och jag vill rusa in igen och ta henne i in famn. Göra allt bra igen. Önskar vi fick skratta så där befriande som när hon skulle lära sej simma där vid Millastugos, som när hon jämt tappade skidorna i skidspåret pga dåliga bindningar, som när vi cyklade skogsvägar fram under varma sommarlovsdagar. Önskar så.

Blev på bättre humör när jag svängde in hos lillebror och han var i full färd med att skura golven och nästan kände på sej att jag var på intågande. Visade fiolen han håller på att bygga och jag var mäkta imponerad att det fina hantverket, och så fick jag se den pytteminsta trähyvel jag nånsin skådat, knappt att jag kunde hålla i den. Sånt behövs tydligen i finliret.

Ljus och mörker, glädje och sorg, alla vandrar de tillsammans.


 

fredag 20 november 2020

Tar helg

En svetsare tar helg. Denna vecka har jag gått från skolning till full produktion. Vilken vecka det har varit, spännande och roligt.


Under dagen fick jag mej skickad denna bild av svägerskan. Bonzo lever livet och upptäcker nya spännande saker hela tiden.


I kväll fick han också vara med till Nykarleby och se ljusparken.


Jag hade bara min sketna mobil att fota med och en valp som snodde runt benen. Gubben har desto bättre bilder i sin kamera.



 Nu är vi hur som helst hemma igen med en nyskurad bastu och dricker julmust. Doobidoo på det.

torsdag 19 november 2020

Kompisfajt

- Mamma! Så fint med stjärnan i fönstret!

- Ja kära pojken min, nu har vi en mysig och vacker tid framför oss.

Ungefär så går våra samtal här om kvällarna. Inga fy och nej och ha du pissa nö otär!


I går kväll valpkurs och Bonzo väntade ivrigt på att bästisen skulle dyka upp.


Efter  träningen var det fri lek och fajten var igång. En rak vänster från Bonzo.


Som åkte i sargen med en smäll.


Det gäller att hålla fast sej annars dra han mej i svansen!



 Men jag kan också sitta fint och vara duktig vovve.

Matte fortsätter med sin svetskarriär som går bättre och bättre dag för dag. Och efter allt regn under dagen har det nu frusit till och det finns snö på marken. Ack då det skulle få hållas så.

tisdag 17 november 2020

Mera konst

Måste ju få ha lite roligt också under skolning. Fogade ihop en massa provbitar och när jag satte verket på stående påminde det mej mycket om Sibelius monumentet och vips hade jag ett eget i miniatyr.


Och Bonzo, alltid med på ett hörn. I morgon blir det allvar då det är tänkt att min lekperiod är över och jag ska börja producera på riktigt. Gulp!

Annars får vi nog anstränga oss lite extra i detta eländiga mörker för att hållas med huvudet ovanför vattenytan. Ändå glad att under arbetsdagen knappt behöva se ut på mörkret och kamraterna håller en på gott humör. Det jag har att se fram emot nu är ny fysioterapitid i morgon efter arbetet och sen på kvällen valpskola. Så glad över att jag gav Bonzo chansen till både lära och lek med kompisar.



 

måndag 16 november 2020

Svetskråtasi

He sku va ti salu. Ett stycke konstverk av världsklass...

Ja vet ni, i dag blev det premiär för den här kvinnan att hålla i en handsvets. Jag kunde inte förstå att det skulle arbetas i ett sånt mörker som jag gjorde den första övningstimmen. Men jag fräste på i blindo utan att se var just övningsbitarna skulle sitta ihop och resultatet såg ut som om jag varit i sjönöd samtidigt. Allt tills jag jämrade mej åt en medsyster och hon kollade min svetskask och kunde konstatera att den var ställd på mörkast möjligast och hon fixade om den. Varde ljust sa jag och såg allt i nytt ljus.


Efter ett par timmars försök hade jag i alla fall några centimeter helt godkänt. I morgon fortsätter jag i skolbänken. Huhhu!



I dag har vi en liten kille i huset som blir 4 månader. Tiden går så snabbt och han växer upp i ett huj nu, både sorgligt och skönt på samma gång. Valptiden är så otroligt krävande på alla sätt och det är så himla tur att man hinner glömma mellan varven för annars skulle det ta stopp. Just nu säger jag att inte en valp till hos oss, ska det blir fler blir det en omplaceringshund eller nåt i den stilen. Men man kan ju alltid ändra sej.


 

lördag 14 november 2020

Lördagsnöjen

Bonzo och jag startade dagen med en tur i skogen, där finns så mycket att undersöka för en liten nos. Försökte mej på ett rejält antal foton men det var mest suddiga vid närmare betraktelse.


Vi hade också träd stretching som vi övade på med stol på valpkursen. Bra för en hund att sträcka ut magen och dess muskler. Petade in lite godis i barken och vips stod han på bakbenen.


Ris följde med hem och årets dörrkrans bands i den enklaste av stilar. Novent uttrycket har landat hos mej. Novemberväntan på advent typ.


När Bonzo sovit hamnade han i hagen med sin sumo fullproppad med mat. Då hade han en stund att göra och vi tog cyklarna och drog till skogs.


Stigen till arbetsplatsberget var inte direkt cykelvänlig...


Men fram kom vi och trappade upp i tornet. Här ännu var jag nöjd men totalt slut i lårmusklerna när vi kom hem. De blöta och leriga vägarna sög i däcken och det var tung trampat. 2,5 timme var vi på gång och fick även lite regn på oss på hemväg.