Efter morgonkaffet begav vi oss ut för att sätta ljusslinga i aroniaträdet. Det får räcka med beckmörkret nu. Tog Bonzo på en skogsrunda och han hittade stigar som jag bara följde efter. Han är så energisk och verkar ha ork som bara den. Jag sa här i morse att nu börjar det vara precis som sej bör här hemma med små hårtussar i hörnen, så som det var på Zebs tid. Bonzo fäller nu i små mängder sitt valphår och längre päls sticker fram här och där. Så roligt att följa utvecklingen.
Besökte farmor i dag på eftermiddagen och tänkte att hon kanske skulle vara mer vaken då än på kvällen. Men lika trött och hon sa att hon visste jag skulle komma men hon orkar inte hålla sej vaken. Sa att det är helt okej, hon få sova medan jag sitter en stund. Sjöng för henne och strök henne över det vita håret. Hon har en spricka i bäckenbenet efter ett fall och har ont stackarn. Som om det inte skulle räcka så som det är. Fick chansen att prata med flera skötare i dag och jag hör ju att de verkligen bryr sej och gör det allra bästa för att hon ska ha det så bra som möjligt. Så tacksam för det. Men som vid varje besök jag gör kommer saknaden efter henne så fort jag stänger dörren och jag vill rusa in igen och ta henne i in famn. Göra allt bra igen. Önskar vi fick skratta så där befriande som när hon skulle lära sej simma där vid Millastugos, som när hon jämt tappade skidorna i skidspåret pga dåliga bindningar, som när vi cyklade skogsvägar fram under varma sommarlovsdagar. Önskar så.
Blev på bättre humör när jag svängde in hos lillebror och han var i full färd med att skura golven och nästan kände på sej att jag var på intågande. Visade fiolen han håller på att bygga och jag var mäkta imponerad att det fina hantverket, och så fick jag se den pytteminsta trähyvel jag nånsin skådat, knappt att jag kunde hålla i den. Sånt behövs tydligen i finliret.
Ljus och mörker, glädje och sorg, alla vandrar de tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar