Det var med sorg i hjärtat jag begav mej till arbetet i morse. Först och främst för att vi skulle vara åtskilda och dessutom i värsta tänkbara väder. De första timmarna gick jag runt med en klump i magen och såg framför mej hur han grät bakom gallret. Vid matpausen fick jag meddelande av svägerskan att de haft ut Bonzo på lekstund och att allt var i sin ordning på Mikaelsgård. Vilken lättnad att få ett sånt besked. Så småningom visste jag att svärmor skulle utfodra honom och är man bara mätt i magen går det mesta. Strax före klockan ett fick jag på nytt ett meddelande om att svägerskan och Sander tar en tur till med Bonzo. Hur tacksam var jag inte då!!! Så fint med folk som engagerar sej i vår lilla baby. När vi kom hem syntes han inte till i hagen och vi tänkte att nån är kanske inne i huset med honom men det var onödigt mörkt. Först när vi steg ur bilen kikade han ut från sin koja. Han hade inte bara legat i farstun utan allt inne i finrummet, han har ju faktiskt en tvårummare. Han grät av lycka och kom rakt upp i famnen så våt han var och kvällen har vi ägnat mest åt lek de stunder han inte själv har haft ihjäl en trädgårds sköldpadda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar