1 advent

Bonzo och jag startade 1 advent med en riktigt mysig skogsrunda och på avstånd hördes kyrkklockornas kallelse till kyrkan. Det brukar vara högtidligt med Hosianna sången i kyrkbänkarna men tiderna har förändrats. Skogen är också väldigt rogivande och jag vet inte vad det är med denna årstid men jag påminns så mycket om de som gått tidigare. När vi gick där i skogen idag kom jag att tänka på min favoritjulkalender, eller åtminstone magin i den för 1992 när Klasses julkalender visades var jag redan en gift kvinna med barn. Året innan hade min farfar dött och Klasse som bodde i den högsta granen i skogen förknippade jag med farfar som var en skogens man. Märkligt hur man kan få ihop allting och hur vissa saker fastnar. Vad som hände i kalendern är suddigt men just den höga ståtliga granen sitter i minnet.

Adventstid kom till mitt ensamma hus, jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt.

Var årtalet 1981? Jag sjöng i barnkören och denna sång höll vi på att öva in inför juluppträdandet. I samband med detta dog mammas moster Inga i cancer och hann inte ens bli 50 år. Hon var alltså så gammal (ung) som jag är nu. Detta var nästan det första dödsfallet i släkten som jag var med om och väldigt omtumlande och känslosam händelse. När vi sjöng sången vid altaret i kyrkan såg jag denna Inga framför mej, hur hon stod där i fönstret och tände sitt ljus och var så ensam. Så varje år när vi går in i adventstiden kommer jag ihåg henne.

Så nu var mina sorgsna minnen överstökade för den här gången. Jag bjöd på mjuk pepparkaka med frosting till kaffet i dag åt ungdomarna. Den borde varit mera rumstempererad men annars riktigt god om jag får säga det själv. Så god att jag var tvungen att frysa in det som blev över.

Så länge jag var ute med Bonzo i skogen idag bytte gubben ut mina däck till vinter på mtb:n Men en iver jag inte känt på länge gav jag mej ut när mörkret fallit. Ut på skogsvägarna med bara lampan som ljus. Hjärtat tickade på i snabbare takt än normalt, jag är en riktig harunge när det kommer till mörker. Hade lampan slocknat hade panik utbrutit. I ett öppet parti kunde jag stanna och ta ett par bilder, absolut inte i mörkaste skogen.

De här däcken är grejer det. Inte en gång skulle jag ha funderat på om det var halt utan öste på så mycket jag orkade. Senare gav jag mej in på mera bebyggda områden och njöt att all julbelysning folk bjuder på nu. Hoppas på många fina vinterturer nu, jag tyckte det var så roligt.

Så nu är vi inne i adventstiden och jag hoppas att var och en av oss njuter och tar till sej av tiden. Nån julstress behöver inte finnas, bara mys och pys. Att vi boar in oss och sänker axlarna. Tar några djupa andetag och känner tacksamhet över det vi har och alla fina människor som finns i vår närhet.