Torsdag är väl aldrig helt fel när arbetsveckan igen går mot sitt slut. Det går i rasande takt nu och just lägger vi januari bakom oss. Jag har svetsat och slipat så till den milda grad i dag att det gick hål på svetsjackan som är relativt ny och tvättad en gång. Tur att vi inte behöver så för kläderna själva. Dagen gick snabbt och vi hann med lite sol sen vi kom hem. Växthuset stod och pöste där i solen och glimmade som av guld. Jag kan verkligen längta till säsongen för detta. Zeb var med när det monterades upp men fick aldrig uppleva smaken av en gurka direkt från planta. Däremot hoppade en liten valp ut och in på höstkanten fast han var så liten att han ibland blev hängandes med magen i dörrhålet. Sånt är livet.
Den lilla valpen börjar nu komma upp i sin rätta storlek, inte många centimetrar till inte. Kraftigare kanske och mycket mera päls ska på ännu. Sen beror det ju på vem han släktas. Fadern Tyko såg vi inte i verkligheten men mamma Mona var en späd liten sak.
Satt efter maten i kväll och såg på Förintelsens sista berättelser och slutar aldrig att fasa över det som hände och hur det kunde hända. Ändå är det så svårt att ta till sej när några av de sista levande offren sitter och berättar hur de slets från sina föräldrar och sattes i arbete. Att de har kraften att berätta och att ha levt ett långt liv med alla dessa fasor inom sej. Det är så ofattbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar