Septembers första helg och en ledig för min del är över. Nu är det måndag morgon och jag sitter och tittar på en stor bukett sommarblommor jag plockade in i går kväll då de hotade med frost mot morgon. Än har jag inte varit ut men såg att det var frost i gräset på ett ställe. Vi har en stråk som går över gården där det alltid fryser tidigt. Dahliorna bäddades in i fiberduk även de under natten. Så synd om de skulle frysa bort redan.
Jag är så tacksam över helgen trots att allt inte varit så roligt den senaste tiden. Glädje och sorg de vandrar tillsammans och det är nog så sant. Livet är tufft. Men inte mer om det nu, det är för privat.
Som vanligt när hösten kommer får jag en knyck av inrednings iver. Det ska fixas och röjas. Inte alltid att det behöver kosta så många pengar men det ska flyttas och donas. Den här gamla stolen från min mormor och morfars fick nytt tyg av ett kuddfodral som fanns i en låda. Jag bara vek det runt sitsen och tryckte fast. Den skulle ta sej så bra i vårt sovrum men har inte rum och det grämer mej nåt enormt. Nu är jag beredd att lyfta ut en stor klädbyrå bara för stolens skull. Frågan är var jag ska lägga mina kläder då... Dessutom har jag rivit ur skåp i ett annat rum och allt är i en enda röra, vi har så mycket saker. Ska försöka rensa ut nu.
I lördags pausade jag och fick vara med Hugo och pappa till simhallen. Alltså bästa, bästa. Så roligt att få se en som inte är rädd för vatten. Han hade uppblåsta armpuffar på och guppade och sprattlade för kung och fosterland. Ibland låg han på rygg och guppade och vi vill inte veta hur mycket vatten han svalde. I rutschkanan for han om och om igen, ibland kom han ner med fötterna före och ibland med huvudet, alltid lika glad. Farmor blev även hon som barn och rutschade ett flertal gånger. Kom dock alltid ner med fötterna före men orsakade en smärre tsunami i bassängen varje gång.
När vi var färdiga blev det hämtpizza hem till Bennäs. Så mysig dag som jag gärna gör om.
Igår cyklade gubben och jag på stigar där man inte trodde det fanns stigar. Men det är nästan de roligaste cykelturerna som är lite utmanande. Jag blir så bortkollrad så jag inte vet var vi befinner oss till sist. Jag som har noll orienteringsförmåga. Gubben himlar med ögonen när jag inte ens är i närheten med mina gissningar. Han däremot har stenkoll vilket jag är tacksam för.
Hemma blev det bastu för vi var både kalla och våta då en hade landat i en rapapott (det var inte jag ) Sen tog jag söndagsvila med råge och det var så skönt så skönt.
I dag börjar arbetet 11.30 så nu ska jag ut med hunden före.
