Andra kursveckan

 Har just varit ute med hunden, kallt men vackert. Haft jobbdag i dag och var väldigt trött i morse när klockan ringde. Det har tagit på att kursa i så djupt ämne som vi gjort i sammanlagt sex dagar. Vi var alla överens på onsdag morgon att det varit lärorika dagar men vi orkar inte i nuläget ta in mera.

Måndagen började med besök från Project Liv där vi fick höra om deras verksamhet och hur de ordnar drömdagar för långtidssjuka barn. Eftermiddagen fortsatte vi med arbetsglädje och hade en energisk föreläsare. Jag tänkte även denna gång att jag är på en väldigt bra arbetsplats nu, heja Omsorg!

Tisdagen startade vi på palliativa polikliniken för att höra om deras arbete och på eftermiddagen hade vi besök av en dödsdoula. Mycket intressant och åt en sån lyfter man på hatten.

Onsdag hade vi besök av palliativ vårdare som pratade kring ämnet smärtlindring och det dagliga arbetet, mycket givande. Vi diskuterade kring en film vi fick se och knöt ihop säcken. Kände lite att det var myrornas krig i skallen och skönt att få köra hem ensam med funderingarna. Nu måste allt få mogna och jag ska läsa igenom material vi fått med oss och sikta på yrkesprov så småningom. Men annars är kursen klar och jag skulle inte för nåt vilja vara utan dessa dagar.

Lämnade i Vasa efter tisdagens skoldag och skulle sova över hos Erik och Sandra. For in till stan för att först möta upp sonens svärmor och vi tog ett två timmars cafe´besök på Pharmacy House. Fint att ha en sån bra relation till henne och att ha fått en vän i Hugos mommo.

När vi skildes åt gick jag efter en liten butiksrunda hem till mitt "hotell" där Sandra var i full färd med middag till oss. Sonen kom så småningom och efter en riktig smaskens Risonisallad med vitlöksstekt halloumi fick vi en avslappnad kväll. Sandra och jag drack kvällste medan vi såg på när Erik restaurerade en gammal mandolin.

Så fina små stunder att ta till sej och jag saknade dem redan när jag följande dag svängde upp på riksåttan och började min färd hemåt. Men för att lindra den saknaden svängde jag in till Hugo och hans föräldrar och vilken tur att Hugo var på ett riktigt kramhumör för det var precis det jag behövde då.