Veckan har varit omvälvande, en känslomässig berg och dalbana som jag låtit mej dras med i. Vore jag starkare hade jag kört mitt eget race och stängt öronen från allt som inte gagnat mej. Det handlar förstås om den STORA tenten som man ska klara för att bli klar med studierna nån gång.
Jag har läst som en idiot och stängt in mej varje kväll, räknat räknat räknat. Haft ett tryck över bröstet och bara räknat ner dagarna. Alltså långt ifrån hälsosamt.
I onsdags var det alltså dags. Först en vanlig skoldag där jag skulle koncentrera mej på ögon och öronsjukdomar och vi fick titta varandra i öronen med ett otoskop. Kul att se trumhinnan på bordsgrannen!
Eftermiddagen var det hjärta och kranskärlssjukdomar och vi skulle visa att vi behärskade manuell blodtrycksmätning.
Sen blev klockan två och skolan tömdes på elever. Kvar var vi ett gäng pressade. Vi satte oss vid varsin dator och loggade in. Satt där med kallsvettiga händer och djupandades (åtminstone jag) När alla sluppit in gick lärarinnan och klickade igång tenten åt oss. Först räkneuppgifterna. Sista räkneuppgiften hade kunnat fälla mej direkt om jag inte kommit på ett eget sätt att räkna ut. Vi fick inte prata så när jag var klar räckte jag upp handen och lärarinnan kom och klickade mej vidare för granskning, alla rätt! Tack gode gud viskade jag :) ja ni förstår nervositeten.
Sen kom teoritentamen, alla rätt. HCI teoritentamen, 1 fel, godkänt. GER1 tentamen, 3 fel. Då blev det nervöst för där hade jag ett fel för mycket och hade en chans ännu att fixa det. Bannade mej själv för jag hade ändrat ett svar och förstås till fel. Gjorde om tenten och hade 2 fel, det var godkänt. Till sist KIPU1 och där hade jag 1fel, godkänt.
Då kände jag en hand på min axel av lärarinnan och fick ett grattis, du har klarat det! Fick intyget utprintat och ännu varm i min hand. På darrande ben staplade jag ut ur skolan, ut i solen och fattade ingenting. Jag hade klarat det på första gången och jag kände mej fri som fågeln. Stannade till ett tag och pratade med två klasskompisar som tyvärr inte fick godkänt och får nytt försök nästa vecka. Otroligt tacksam att jag inte var i den skaran för jag hade inte pallat detta i längden. Det är ju inte slut i och med detta. Vi har ännu prov och uppgifter som vi har deadline på så det finns att göra. Därför är det så skönt att lägga detta bakom sej.
När jag tittade på telefonen hade jag fått video av Hugo där han önskade fammo lycka till, tack till mamma Lotta <3 De var vid lekparken och jag körde dit för att få vara en stund med dem, jag var så hög av lycka!
Gubben var i stan när han fick veta att jag klarat det och kom hem med bubbel.
I går kväll kom gulliga mamma med blommor. Vet att hon är stolt över mej och vad jag presterat. Och jag i min tur är glad att jag får dela allt som händer i mitt liv med henne och vi är otroligt rika att få ha varandra och att vi har de band vi har. Inte alla förunnade.
Och jag fortsätter med mitt arbete med de äldre och så fint att utöver själva vården kunna ge en liten guldkant tex. kaffestund i det underbara vädret.
Nu kan jag nog vara säker på att jag får ändra min namnskylt från vårdassistent till närvårdare en vacker dag.




















































