Utslagen

Visst blir man utslagen av det kalla och bitande vädret.
Zeb är så lycklig när vi kommer hem om dagarna för då vankas det mat, ompyssling och vilostund i soffan. Han är en mästare att breda ut sej och jag får nöja mej med det lilla som blir över.
Skidorna har också vilopaus hittills denna vecka och jag är rädd att tappa gnistan när det blir ofrivilliga pauser.
Kvällarna innehåller nu mest alla slag av värmekällor som spiseldning, bastu och kaffesörplande.
Helt okej det också för det är skönt att varva ner ibland och bara njuta av tillvaron.

Kallt!

I går efter biblioteksrunda och jumppan var jag rastlös när jag kom hem och inget nät fanns. Det hade grävts av en ledning nånstans så vi var utan hela kvällen. Inget på tv:n och hunden var motionerad.
Så jag satte mej med block och pennor och fick till en rejäl hundpromenad. Känns annars som om jag har en ordentlig timeout vad kommer till skapande nu efter att skolan är klar. Precis som om luften gått ur, men det kanske det får göra också så länge jag får små knyckar till kreativitet så får jag vara nöjd.
I dag är det så in i dödens kallt. Zeb fick bara hälften av sin runda för tummarna mina var hastigt bortdomnade av köld och jag tyckte inte alls att det var lustfyllt när isig vind sökte sej innanför kläderna. Fort in i värmen och eld i spisen. Bara eldens knaster och väggklockans tickande hörs förutom vinden där ute. Här inne är det gott att vara.

Blott en dag

Retrosockor. Kan vara de fulaste jag stickat hittills, men nystanet kostade mej 2.50 och de kommer värma mina fötter i minst 2,5 år. Så.
Jag har haft en vilodag i dag precis som det var tänkt. Beställt lite foton och dubbelkort från ifolor, stickat sockorna klara, hängt med familjen osv. En riktig återhämtningsdag.
När det blev onödigt lugnt hälsade jag på hos farmor i stället. Hon var inte hemma men jag börjar förstå hennes rutiner och rundor så jag visste hos vem jag skulle hitta henne. I dag var hon bekymrad över framtiden, hur hon ska klara sej, hur går det med ögonen, vad blir det av henne.
Så synd att man hela livet ska behöva bekymra sej om framtiden. Inte ens i hennes ålder kan man få njuta av livet utan att ovissheten knackar en på axeln.
Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på, den psalmen dök upp i mitt huvud när vi satt och pratade och jag berättade om den för farmor. Hon log och sa att visst är det så, inte ska vi oroa oss när vi aldrig står ensamma men jag precis som hon och alla andra, visst oroar vi oss mest hela tiden. Vi funkar ju så.
Jag tyckte inte det var roligt att lämna henne i kväll utan ville helst bara krama bort all oro som fanns där under ytan. Vill ju att hon ska känna sej trygg och jag ska inte behöva gå därifrån med en klump i magen. Tusan också.

Julen ut

Granen har stått bortglömd i hörnet de sista dagarna. Ingen har ens orkat sätta på belysningen.
Så i dag fick jag ta mej i kragen för annars har den stått här ännu till påsken. Så fick hela vardagsrummet sej en uppfräschning och lite nya blommor då vi ändå skulle via ekorosk med en baklucka full med skräp.
Sen hade jag en lugn eftermiddag här hemma med genomgång av fotografier och en tupplur.
Zeb fick sin länk och han var smått billig i dag, känner brudar på långt håll just nu.
När jag ändå var småsvettig steg jag på skidorna också i dag. I morgon får bli vilodag. Det var trögt och segt med onödig kall smörja under. Men jag segade på lite i taget, lugnt och försiktigt för att inte komma ur kurs och göra en struts. Jag har ju ändå inte bråttom någonstans. Dessutom har jag en inflammerad sena under ena foten, en sträckning i stjärtregionen och ett svällande knä. Det säger ju sej själv.

Fotovägg

Köksväggen är ett dilemma hos oss.
Tycker att inget passar där så nu har jag börjat fundera på om jag skulle göra en fotovägg. Har så många fina bilder som lika gärna kunde hänga på en vägg att betrakta i stället för att ligga undangömda. Började så gå igenom datorn i kväll för där finns favoriterna.
Hittade denna bild av Zeb som jag bara älskar. Hur vacker får man vara!

Väninnor på vift

En av mina väninnor som jag träffade på min förra arbetsplats och som jag känt i 20 år går minsann nästa vecka och fyller 80 år! Det är inte klokt, nej det är verkligen inte det.
Hursomhelst tänkte jag att jag redan nu ska fira henne, köpte en liten nalle till samlingen och bjöd henne på pizza i stan. Båda gillar vi pizza och har ätit detta på flera av våra träffar.
Tog henne med till Mr Bank dit hon inte varit, skålade i isvatten och åt och pratade så mycket att vi skulle behövt få uppvärmd vår mat på nytt.
Härliga underbara vän. Det är en ynnest att få tillbringa tid med sådana som har livserfarenhet och humor så man vill trilla av stolen av skrattanfall. Men också ett djup som är minst lika viktig i en vänskap.

Håll igång

I kväll började rygg och nack jumppan som jag anmält mej till.
Har inte jumppat på snart 15 år tror jag men de som redan då var på jumppan var också med i kväll så egentligen var det bara som man sovit en natt och så fortsätter vi.
Visst har hon blivit tokig är det säkert en och annan som tycker. Ligger i skidspåret, jumppar och har sej. Ser jag tillbaka ett år så var jag väldigt dålig i form och det försöker jag förebygga nu. Jag har en rymlig kropp med en hel massa sladdriga muskler och de ska jag väcka till liv nu så att jag hålls upprätt. Och om jag ens en liten stund skulle glömt bort att det sitter en akter på denna kropp så lär jag inte glömma det i morgon. Tro mej när jag säger att det kommer att kännas.