Söndagseftermiddagen laddade jag bilens cd spelare med de Tre tenorerna (Pavarotti, Carreras och Domingo), en inspelning från en julkonsert. Vred upp volymen och rattade mot Hirvlax.
Jag skulle nämligen få hämta mina tre fat som jag drejade för en tid sedan. Det största fick genast lämna fram på köksbordet. Solvej som stått för glasering och bränning var inte riktigt nöjd med den processen men själv var jag hög av salighet. Tänk att ha gjort nåt som man kan ha i daglig användning.
Så fick jag också dreja lite till, hon vet att jag är stormförtjust om det lyckas. Vilket det inte gjorde den här gången. Av tre möjliga försök fick jag en skål som jag då är desto nöjdare med. Den är finast och jämnast hittills av det jag gjort.
Första lerklumpen fick jag inte centrerad tillräckligt bra och inte heller att ta fast ordentligt i underlaget vilket gjorde att den började kasta hit och dit. Bara att skrapa av och börja på ny kula. Det var andra försöket som jag fick till min "pärla"
Tredje och sista var jag riktigt i slutskedet med när väggen nere vid botten blev för tunn och den hasade ner. Bara att kassera. Det är nog en knepig procedur och mycket svårare än det ser ut.
Den här kommer det ta lång tid före jag får hemma. Ugnen ska fyllas upp före nånting bränns och nu kommer högtiderna emot så jag räknar väl framåt vårkanten nångång.
Lycklig och nöjd rattade jag hemåt i sen eftermiddagsmörker.
I kväll har jag varit på massagebehandling eller tortyr som hon själv kallade det och jag är så beredd att hålla med. Knappt att jag hölls på bänken när hon lade tryck på de ömmaste punkterna och jag fick djupandas för att inte böna och be om nåd. Mina igenslaggade lymfar öppnades upp med en apparat som daskade runt fläsket på ett behagligt sätt.
Mina käkbesvär hör troligtvis ihop med höftproblemen jag har, eftersom de har ett samband. Bra att jag tog tag i detta nu för jag var fem före att få slemsäcksinflammation.
Hela jag är som ett stort rehab paket.
