Släkten är bäst

Jag sa i ett tidigare inlägg om att jag gärna hade en vägg rya i vårt hem som skulle mjuka upp och tillföra värme. Gubbens faster läste inlägget och tänkte på sina liggande ryor på vinden.
Så i går kväll var vi dit på besök och jag fick välja och vraka mellan fyra och tog förstås den största :)
I dag har jag fått sågat till en stång och nu ska vi försöka hitta upphängningskrokar också.
Så fint att i stället för att springa på loppisar som jag tänkt göra tidigare får jag nu låna denna så länge jag känner för det. För man vet ju aldrig med mej hur länge det sitter i det som trillar i skallen på mej men ett är säkert och det är att allt sånt hantverk och handarbete kommer tillbaka i inredningen så småningom. Makrame ryorna har slagit stort redan och allt annat kommer efter.

Allt är återställt

Vi har också i dag belönats med sol.
Efter att har farit omkring med dammsugaren i huset så blev det en skogstur. För det mesta är vi alldeles själva Zeb och jag på våra turer men i dag var det plötsligt fem hundar på bara några meters radie.

Till och med elstolpar och ledningar blev vackra i dag och fick mej att stanna för att ta en bild.

Och ungdomarna har varit samlade med oss kring köksbordet och vi bjöd på hamburgare och batat franskisar. Och vi kvinnor konstaterade att ordningen är återställd och allt är som det ska vara när vi kramade om varandra. Och jag fick vara som den hönsmamma jag är, med utbredda vingar och alla de mina samlade under dem.

Tacksamhetens lördag

Drog mej länge i morse. Njöt av första natten med ett nytt fluffigt täcke jag köpt för ett presentkort. Ville aldrig gå upp utan borrade mej längre och längre ner i madrassen. Kaffedoften fick mej ändå att till sist vältra mej ur kokongen.
Skruvade upp den vita knopplisten i sovrummet under spegeln och hängde sommarväskan, nån tygpåse och armband där. Allt i samma nyanser.

Förmiddagen var klädd i sin vackraste dräkt.
Jag njöt mej alldeles full av lycka över Zeb, som ivrigt trippade fram, nosade och undersökte allt som fanns att undersöka. Jagade små isbitar som jag sparkade till honom. Full av liv min älskade vän.

I mitten av veckan trodde jag inte vi skulle få uppleva denna lördag tillsammans. Trodde att detta skulle bli dagar jag fasar för, dagar i sorg utan vår hund. Jag har fällt så många tårar de senaste dagarna när benen inte burit, när jag fått ta honom i famnen och bära in honom de sista metrarna.
Funderat på gropen som ska grävas i frusen mark. När det fasansfulla samtalet till veterinär ska göras.
Och plötsligt är han mycket piggare, springer till dörren när vi kommer hem. tar sej nästan upp i soffan utan problem.

Så i dag kunde vi göra en runda till skogen utan några problem. Han var glad och så lekfull och naturligtvis måste jag gråta en skvätt av bara farten.
Vet ju att detta inte håller i längden, obönhörligt närmar sej slutet. Men bara det att vi ännu fick en helg värdig en hund gör mej så oerhört tacksam. Detta att kastas mellan hopp och förtvivlan gör mej helt slut.

Med Zeb på köksmattan har jag bakat hamburgerbröd tills våra ungdomar anländer i morgon och gjort mera picklad lök (kan man föräta sej på det?)
Saknade farmor i samma veva så det blev ett besök hos henne också här på kvällskvisten. Tänk att hon på januari månads sista dag blir 92 år. Helt underbart när alla andra gick så tidigt.

Hörnan

(varning för grumliga mörkerbilder, som alltid denna årstid)

Hej kära fredag du kom så lägligt också denna vecka.
Hörnan i hallen här hemma, där trappan till vindsvåningen skulle kommit om vi varit på hugget. Eftersom som nu ingen trappa finns där är det en yta som fått ha många möbler att hulda om. Min sekretär fick äran att stå här först när vi flyttade in för 19 år sen. Sen blev det röda soffan som lillebror i nuläget huserar över. Samma brors matsalsmöblemang stod här i tiderna tills han hittade eget krypin. Metallstolar och min egendesignade kaffevagn har stått här och nu är det en släktklenod från gubbens sida som pryder hörnan. Detta skåp är jag väldigt förtjust i med sina skjutdörrar i glas.
Så detta har blivit det ställe i huset som mest byter skepnad, det går liksom att lite fixa och trixa här.
I kväll åkte granen ut som också stod i detta hörn, den finaste gran vi nånsin haft om jag får tycka till. Och nästan inget barr när jag klädde av den och bar ut den på trappan. Riktigt så det kändes smått skamligt att sätta ut den för att dö i vinterstormen när den gjort allt för att hålla oss jullyckliga.
Hursomhelst så skruvade jag upp den guldiga knopplisten. Flyttade en tavla och stylade till med favoritsaker som passar tillsammans.

Favoritväskan, silkesscarfen och baskern.

Blåskväll

Vinden viner utanför fönstren. Så hårt att jag knappt orkar hålla fast ytterdörren när vinden tar fart.
Varför nu detta?
Har målat knoppbrädor, i guld och vitt beroende på var de ska skruvas upp sedan. De tycks finnas överallt i inredningar nu och jag har länge tänkt att jag har grejer som jag gärna skulle se får finnas framme. Mycket av det gamla kommer tillbaka. Tex en färggrann rya skulle jag gärna ha på väggen i vardagsrummet. En färgklick som skulle bringa värme bland det gråa bruna och svarta.

Zeb har fått extra mycket kärlek i kväll. Pälsvård, tassvård, närhet och pussar. Mammas älskade liten <3

Eget

Egengjord skinkpaj av rester.
På mitt eget drejade fat.
I min egen stickade tröja. Som jag bott i de senaste dagarna. Så perfekt att dra på sej när man kommer hem.

Och ett eget målat födelsedagskort.

En liten promenad med doggen när jag inte velat stå på skidor i dag. Knäet är ömt och varmt och trappor är jobbiga. Men jag tror stenhårt på att några dagars vila ska göra susen så kan jag vurpa på nytt.

Bambifars "ligo"

Ovanligt pigg efter en strävsam dag drog jag på mej pjäxorna, steg på skidorna och stakade i väg.
Luften var härligt syrerik och det var tyst och fridfullt. Mycket oljud i arbetet och med Peter Apelgren en halv dag i lurarna så kan vem som helst behöva tystnad. Inte för att jag klagar, jag har skrattat för mej själv åt dråpligheterna han levererat och det har varit självvalt. Men skönt med noll ljud i öronen.
Helt tyst var det ju ändå inte för spåret har sjunkit ihop och på det bildats en isskorpa. Och jag med mina pjäxor modell fartygsbreda gjorde att det var ett krasande ljud hela tiden. Dessutom högg det i jämt och ständigt och rätt vad det var stod jag på näsan med knät i backen först (eller i kanten på skidan vilket verkar vara mera troligt). Sprattlandes en stund tills jag lokaliserade upp och ner, höger och vänster skida. Vilken förödmjukelse, mitt emot svägerskans vardagsrumsfönster och allt. Hoppas de var upptagna med annat och inte stod med näsorna tryckta mot fönsterrutan.
Fortsatte med ordentligt ömmande knä, det trilskande dessutom. Ut efter spåret finns avtryck där rådjur haft sina legor (googlat mej till det ordet) När man kommer till min vurpa kan man tro att självaste bambifar legat där och bäälist.
Spåret blev ju bättre varv efter varv och snart tordes jag svinga stavarna mera men hungern rev i magen och den picklade rödlökens lockelse blev mej övermäktig.
I skrivandets stund sitter jag med blåsvullet knä och skidmunderingen centrifugerar i tvättmaskinen.
Blir inget åka av i morgon har jag på känn, får vara glad om jag kommer mej ur sängen.
Är dock vid gott mod.