Prövar något nytt

Hade tid till arbetsläkaren i dag.
Har haft konstiga symptom i bröstkorg och rygg alltsedan jul, som har förvärrats. Jag valde läkare med omsorg och tog en som man kan prata Esse dialekt med och säga precis hur man känner det. Och jag förklarade att det känns som om jag har ett hål i matstrupen och att all mat river sej ner längs ryggraden. Men han lugnade mej med att om så vore fallet hade jag varit kall efter bara ett par dagar. Det var ju skönt tänkte jag, då kunde jag liksom avfärda den åkomman.
Magkatarr eventuellt, men också nåt astmatiskt kan det vara. Så nu kör jag Ventoline precis som min lillpojk och testar med peffmätare morgon och kväll. Ett tredje alternativ är att det är mina ryggproblem och samma arbetsställning som ställer till besvär. Jag är otroligt spänd i hela övre partiet och armmusklerna krampar mellan varven. Det låter ju faktiskt inte bra och nån fysikalisk behandling kan komma på tapeten så småningom. Men nu kör jag uteslutningsmetoden en tid framöver och ser vart det bär av.

Dessa tunga måndagar

Säg nu när en måndag varit lätt.
Inte i min värld åtminstone för där tycks måndagar alltid var tunga. Plötsligt befinner man sej på jobb och har ingen aning hur man hamnade dit då det ju var helg just. Vart tog den vägen? Hur gick det så fort? Jag känner mej alltid snuvad på konfekten.
Så denna gråa trista och sorgliga måndag jag fått ta del av skulle jag helst lägga bakom mej nu. Blev i alla fall lite bättre av att komma hem och få dra sockorna på, slänga mej i fladdermusfåtöljen och läsa några sidor i boken. Jag har ju en riktig långkörare på gång i Vilhelm Mobergs böcker om Karl-Oskar och Kristina. Har kommit över Utvandrarna och är nu på gång med Invandrarna och får ta del i hur det gick sen de kom i hamn i Amerika, den nya världen. Ibland blir jag alldeles lång i synen av de relativt tjocka böckerna men så igen är de rätt intressanta och nog ska jag igenom alla fyra böckerna tids nog. Kanhända det blir lite annan läsning emellan eftersom jag skickat efter två pocketböcker häromdagen. Mera om de sen.
Som ni märker är det inte mycket till håll igång i kväll. Och jag har verkligen inga planer på att rycka upp mej heller. Det får jag ta tag i en annan dag.

Att ha firat en älskad

Så kom då dagen som farmor varit nervös för.
Dagen då hennes 90 års dag skulle firas. Hon fyller egentligen på tisdag, men en söndag med mat passar allra bäst. Vi samlades barn, barnbarn och barnbarnsbarn med familjer vid Uffes i Purmo. Det blev några fina timmar med mat, kaffe och tårta och där farmor överöstes med blommor, presenter, sång och hurra rop.
Jag har också väntat på den här dagen. Att få uppleva sin farmors 90 års dag är inte alla förunnat. Och eftersom både mormor och morfar och min farfar dog alldeles för unga kan jag tycka, så sätter jag ett otroligt värde på att ännu få ha farmor vid liv.
Att hon är pigg och klar i huvudet och vi kan ha väldigt djupa diskussioner om livet, samtidigt som vi kan skratta hjärtligt åt banala saker är nåt jag sätter värde på. Humorn är nog det som hållit henne uppe alla dessa år.
Och när hon tycker att hon bara är till besvär för oss anhöriga eftersom hon inte ser så brukar jag alltid framhålla hur mycket hon betyder för oss och hur fattigt det skulle vara utan henne. Jag tror hon vet hur älskad hon är. Må vi ha många år tillsammans ännu.

Mullig medelålders tant

Hur det nu kom sej så hittade jag mej själv i en provhytt i en längesen besökt klädaffär i dag när vi egentligen bara skulle ha mat.
Plötsligt fanns en massa kläder jag tyckte var fina, jag som annars går rätt långa lovar runt klädställningar. Hela fem plagg hade jag med in i provhytten och blev snabbt ganska säker på att två av dem kommer följa med mej hem. Trots att jag var lite osäker på det ena plagget. Var det så att jag korsat linjen där tantkläder börjar och där hittat det som jag tyckte jag såg fin och belevad ut i?
Gubben verkade också tycka att jag skulle köpa det, kanske för att stilla sitt eget samvete gav han tillkänna att han beställt efter en cykeltröja.
Vid kassan viskade jag fram åt expediten om det eventuellt är ett tantplagg jag är på väg att köpa, rädd att nån skulle höra att jag inte har koll på stilarna i dessa tider. Men biträdet försäkrade att vem som helst kan bära detta och nej inte är det nåt tantplagg. Men jag hade lite svårt att tro henne, hon vill ju förstås sälja och skiter i om jag blir utskrattad. Men lite lugnare blev jag och sa lite skämtsamt att man vill ju inte komma på nån fest och möta en åttiåring i samma mundering, muhahaa.
Drog mej till minnes hur det var för över tjugo år sen när vi kom till en vigsel och jag hade låtit syster sy en vacker klänning åt mej och en tant, säkert närmare hundra år (minst) kom i en dräkt med exakt samma tyg som min klänning och jag snabbt tog ett steg bakom gubben. Glad att det var ett stillsamt bröllop där vi mest tryckte vid borden och inte behövde dra nån humppa på dansgolvet.
Jonej det är svårt det här med kläder.
Tacka vet jag tiden när jag hade en släkting i klädbranschen som jobbade på ett av stadens flashigaste modehus och jag bara kunde slå en signal att i morgon kommer jag in och ska ha det och det till det och det och när jag kom dagen efteråt var plagg framsökta i rätt storlek och hon visste exakt vad jag ville ha och passade i. Till exempel när jag var nyförlöst med den förstfödde och behövde en vinterhalare, ni vet sådana som inte folk har mera, synd nog. Jag ringde henne att jag kommer in och är egentligen alldeles för slut men nu behöver jag en halare. När man har blodbrist, svettas som en gris och brösten läcker som ett såll är man inte den fräschaste att gå i trendiga butiker. När jag kom dit var två halare framsatta, en lila och en rosa och jag valde den lila för att den gifte sej så fint med barnvagnen. Den vintern var jag som ett modevåp när jag travade fram med matchande kläder och barnvagn i Ytteresse.
Och hittades inga kläder i butiken lånade jag av henne, fy tusan så bra. På min morbrors bröllop hade jag lånade kläder och smycken och var hur fin som helst. Ja det var tider det, annat är det nu. Men om jag riktigt tänker efter är jag ju inte tjugo längre och kan gå med magapajtor och farmare som har färdigt upprivna hål så att låren ska synas (tack gode Gud för det). Egentligen när jag tänker efter är jag ju en vanlig mullig medelålders tant vid det här laget och kan samsas om samma kläder som en åttiåring. Nästan i alla fall.

Tappar gnistan

Jag var målarsugen i kväll.
Peppad från gårdagen ville jag fortsätta på målningen jag startade med för nån dag sen. Och. Det blir till ingenting! Det är som om jag inte fattar vilken väg jag ska hålla penseln ens. Kluddar en färg, konstaterar att det blir för ljust. Mörkar på och det blir för mörkt. Fel färg, fel nyans. Voj jestas! Det är sånt här jag blir gråhårig av.
I dessa mörka stunder tror jag att jag är färdig med mitt konstnärskap.
Men jag har varit där förut, flera gånger, och jag har alltid kommit igen. Men det retar mej att jag avsatt en massa dyrbar tid av min fredagskväll på nåt som inte kommer tåla dagsljus.
Så nu släcker jag ner och stänger dörren. För i kväll åtminstone.

I konstens tecken

Vi vuxenstuderande hade i dag möjlighet att åka med heltidsstuderande till Vasa.
Klart man hakar på sånt så jag tog ledigt från arbetet för att i stället ha en riktig upplevelse dag.
Vi besökte först vår rektor Annika Bergvik Forsanders utställning Utopia i Vasa konsthall. Där berättade hon om hur utställningen kom till och om tavlornas betydelse.

Så traskade vi iväg till Kasernen där Jannike Herlevi tog emot oss och visade oss sin jobbatelje´ där hon gör sin grafik. Jannike hade vi som lärare skolhelgen i januari och ska fortsätta med henne i februari. Så fick vi träffa Mia Damberg som håller på med fotokonst i hennes atelje´.
Sen tog Paula Blåfield emot oss vid Black Wall Gallery där vi såg mera konst och så fick vi stifta bekantskap med Artoteket där man kan köpa och hyra konst.
Vid det här laget var vi hungriga och valet av matställe var fritt. Vi var några som valde Il Banco, ett ställe jag inte besökt tidigare men absolut kommer besöka igen. De hade supergod lunchmat som man fick plocka åt sej själv med goda sallader, mört nötkött och ostgratinerad zuccini bland annat.
Därefter var det meningen att vi skulle besöka Österbottens museum men jag och min kompis frågade snällt och vi kunde gå på shoppingrunda istället. Vi tänkte, vi är ju vuxna människor som kan bestämma själva ju. Och det gick så bra så.
Klockan tre startade bussen hemåt och nöjda och belåtna satt vi och redde ut meningen med livet i ett säte där i bussen. Såna här dagar borde det finnas flera av.

Medicinering

Igen ett tråkigt blåsväder ute.
Själv sitter jag inne och känner mej frusen, just för att jag inte vill ut och röra på mej.
Dricker te och är småkraxig i halsen, få se hur det går.
Har gått med nåt som jag lägger på magkatarr sen före julen. Åt upp några överblivna piller från tidigare åkomma för nån vecka sen och hoppades på det bästa. Det gick en tid men så i dag gnagde det extra mycket och jag slängde allt jag hade för händerna och tänkte att nu får det banne mej räcka. Ringde arbetshälsovården och förklarade att jag har nåt som åker upp och ner i strupen på mej, precis som om jag svalt dåligt tuggad knäckebröd. Man måste ju säga hur man har det. Så jag fick en läkare att skriva ut medicin och tisdagkväll nästa vecka ska jag på läkarbesök. Japp, skönt att ha kommit nån vart med detta. Att det ska vara så svårt att ta tag i saker och ting istället för att bara vänta att det ska gå om av sej själv.
Och i morgon har jag pekkasdag och ska ut på äventyr. Då skulle man ju helst vara någotsånär i skick. Dagen kommer innehålla bussresa, konst och väninna. Allt i fin kombination.