Tillbaka

Efter en tung natt på tåget och en mellanlandning i Berlin så kom vi äntligen fram till ett varmt och härligt Salzburg. Vi var alla trötta men ville inte missa nåt av staden så vi tog en snabb dusch och begav oss ut igen. Hungriga förstås så mat vart det första stoppet.

Att ha de här två med var ett stort plus. Fint att vi alla kunde göra den här resan och fira en gubbe och pappa som nått femti strecket.

Efter att vi blivit mätta i magen gick vi över till Mirabellplatz. Den fantastisk vackra slottspark som vi besökte förra gången också.

Allt var väldigt långt hunnit här vad kom till blomster och grönska.

Så mysigt att strosa runt här bland blomster, grönska och stigar.

Ett träd som gärna fått växa hos oss här hemma.

Ut på andra sidan kom en snygg buss.

Vi började ta oss uppför en kulle. Pojkarna hade läst om ett populärt klosterbryggeri som de gärna ville besöka. Vi visste riktningen men inte mycket mer.

Vi började höra ett sorl av en massa röster och följde det.

Vi hade hittat Augustiner Bräu. Vi kunde inte annat än skratta. Vilken folkvandring hit var, fast de flesta kom efter vägen och vi gjorde kringelkrokar efter små stigar uppe på kullen. Här betalade man för sin öl, tog sitt stop från en hylla och sen gick man fram med kvittot till en man som öste på så skummet rann över kanterna. Inte klokt egentligen men vi var nöjda att vi hittat stället. Mysigt värre under kastanjeträdkronor som tak.
Det blåste upp och molnen gick låga så vi var inte så länge där eftersom vi hade en rejäl bit till hotellet och kände att regnet kunde komma när som helst. Vi traskade iväg en enklare väg än när vi kom och regnet kom först under natten.
Nöjda med vad vi hunnit den första kvällen och i spänd förväntan inför nästa dag.

Jag har hur mycket bilder som helst och om ni vill det eller inte kommer ni att få följa med på vår resa i några dagar. Nya tag i morgon.

10 år

Den här filuren har födelsedag i dag.
Hela 10 år blir han och ständig källa till glädje, oro och allt däremellan. Ett sinne fullt av livsglädje men en kropp som lägger käppar i hjulet. I dag var han så lycklig och sprang med sin tennisboll runt på gräsmattan, precis som om han visste att det är hans dag i dag. Extra tuggben har det också vankats.
Nu tar bloggen paus några dagar. Ha det så skönt och njut av värmen som hoppeligen kommit för att stanna.

Överraskad

Gubben var totalt oförberedd på överraskningen släkten hade på gång. Inte förrän han hörde hur Carolas Mickey låt dunkade ur bilhögtalarna här ute på gården gick det upp ett ljus. 23 personer räknade jag till stod på gårdsplanen och sjöng Ja må han leva och en var värre utklädd än den andra.
Nu sätter jag inte upp bilder här på bloggen då jag inte frågat om lov men dessa två knäppgökar ta jag fulla ansvaret för. Bilder har nog figurerat i medier ändå ;)
Det blev en rolig stund och många skratt kan ni förstå. Släkten är värst men de kan tillika vara alldeles ljuvliga. De ville passa på före vi packar resväskorna och det var fint tänkt. Fast vi alltid har det här stolleriet att vi ska och sjunga åt folk hade det faktiskt inte slagit mej att vi nån kväll har dem vid stugoknuten.
Nattsömnen hade svårt att infinna sej och vi har båda gått och gäspat i dag. Men det har det absolut varit värt. Hoppas kunna ta igen de förlorade timmarna i natt i stället.

Kärleken till sin hund

I går var det första gången jag riktigt fattade att Zeb faktiskt kan bli så dålig och vi får börja tänka om. Lyckligtvis verkade det bara vara en förvarning för nu är han sej lik igen. Men så dålig att gå som han var på vår lilla promenad har han aldrig varit. Om det var nåt som möblerades om i hans ben eller vad som hände har jag ingen aning om men vi tänkte aldrig komma hem till trappan.  Ena baktassen vek sej på ett onaturligt sätt och han stannade flera gånger och bara tittade med sina sorgsna ögon upp på mej. Precis som om han ville meddela att det här går inte längre.
Han var mycket stilla hela dagen och om det bara gick så snurrade han endast på baken om han behövde röra på sej. Jag grät floder naturligtvis, det kommer aldrig bli lätt när det gäller Zeb. Hans liv har inte varit lätt från början och det kommer sannerligen inte att bli ett enklare slut.
"Det är ju bara en hund, kanske flera av er tänker. Men då har ni aldrig haft en hund, inte en sån som Zeb. Han var en tröst när ungarna flyttade ut och han har funnits här kvällar när gubben arbetat. En glädjekälla med hur mycket kärlek som helst i sin lilla lurviga kropp.
Mot kvällen for jag på en ensam promenad för att lätta på alla tunga tankar som flöt omkring och tänkte på vad vi pratat om hemma att han i alla fall lever på övertid om man tänker på allt han gått igenom. Natten när anfallen inte ville ta slut och han rev sönder bänken i baksätet på bilen när vi körde till stan i sina återkommande anfall. Pojkarna här hemma hade redan sagt hej då till honom för vi visste alla att det skulle till ett under om han överlevde. Vi tillbringade större delen av natten hos jourande veterinär och han inte heller gav oss nåt hopp. Zeb fick så mycket mediciner att sista sprutan han fick hade vi femti procent chans att han skulle klara det och andra halvan att hjärtat skulle stanna.
Vi hade inget att välja på, bara att försöka. Anfallen lugnade sej och när femton minuter gått utan ett anfall väcktes han sakta upp ur sin narkos. Klockan var sex på morgonen när vi kom hem med en hund som benen inte bar och vi la honom på mattan i vårt sovrum. Minns ännu när storebror vaknade och såg att vi hade med oss Zeb hem. Han satte sej hos honom och viskade "vilken fighter du är"
Ja herregud så många tårar jag fällt.
Detta är flera år sen och jag borde vara tacksam över att vi fått ha honom så länge, men det känns inte tillräckligt länge. Nu klarar vi anfallen som endast rör sej om ett par i året i och med mediciner men när höfterna är slut och det är förkalkningar mellan ryggkotorna som gör att känseln i bakbenen är minimal så finns det inget att göra. Värkmedicin förstås men så får vi själva se efter tecken när det inte går längre, eller Zeb själv visar att nu orkar jag inte mer.
När jag kom hem efter att ha rensat hjärnan kommer en glad Zeb skuttandes mot mej och hoppar jämfota upp på terrassen som han tidigare under dagen släpat bakbenen över. Det allra ondaste hade tydligen släppt och det allra tyngsta inom mej släppte också.
Nu ser vi tiden an och tar ingenting självklart.
Kärleken till sin hund förstår man bara själv.

Att släppa fram kreativiteten

Det är inget att hymla med.
Många sommarplagg är onödigt små i år som har varit undansatta i vinter. Men det är i grund och botten en världslig sak. Tunikan på bild var för liten redan när jag kom hem med den för ett par år sedan. Köpte på Indiska i Vasa och det var inte läge att åka tillbaka och byta, så den blev kvar i garderoben.
Det har i alla fall stört mej eftersom jag gillar både mönstret och färgen. I dag gjorde jag slag i saken och klippte sönder ett ben av ett par leggings, klippte upp båda sidorna i tunikan och sydde i kilar. Man får ju inte vara dum heller. På detta sätt fick jag ett nytt plagg att använda i sommar. Ett plagg jag kommer att stortrivas i.

Med leggingskilar kommer den att åka i kappsäcken till Salzburg.

Jag tar tillbaka

Så är det. Jag får ta tillbaka det jag skrev i går att det bara kan bli bättre gällande vädret.
Det kunde bli värre och blev också värre. Med en temperatur som just och just orkade över nollstrecket i morse och en vind som har gjort att alla träd tycks ha lämnat lite lutande nu när det lugnat till kvällen. Snöblandat var det också i form av nederbörd eftersom det lämnade vita "pripplor" i Zebs svarta päls när vi lämnade stackarn i morse.
Men nu kan det väl ändå bara bli bättre och jag tror faktiskt det utlovats det också. Jag har bara häckat här inne sen vi kom hem i dag förutom att jag haft hand om eldningen för att få nån värme i huset. Just schasade jag ut gubben med hunden på en lite runda. Tyckte han kunde ta hand om den delen i kväll.
Vi har bröllopsdag i dag, firar Balsabröllop, dvs. 27 år. Balsa är ett trädslag som växer i Västindien, Central och Sydamerika. Virket är mjukt och väger lite, lite som jag då faktiskt. Hmm...
Hursomhelst, skönt med helg och ledighet. Och inget, absolut inget inplanerat. Inte en examen så långt ögat kan nå, inget handlas, inget städas...Nåja, ett eller två dammkorn finns väl att torka upp för den som ids och orkar. I morgon är en annan dag.

Juni

Juni månad, när allting händer.
- Bröllopsdag
- Reser till Österrike
- Har en gubbe som blir 50 år     FEMTI ÅR!!!???
- Ögonen ska laserbehandlas
- Får sommarlov från skolan

Juni har i alla fall börjat med fem plusgrader och nordlig vind. Ser man positivt på det kan man ju konstatera att det bara kan bli bättre.

Kom hem till ett svinkallt hus och fann rätt snabbt att det var mycket varmare i växthuset. Satte upp fiberduk (som är mycket användbar) som både lullull, solskydd och insynsskydd. Fotograferade och tog en kaffe på det.

Tomaterna tar sej.

Och vinrankan har äntligen satt lite fart.
Känner att jag är smått på hugget nu och ska bestämt ge mej ut och plantera lite perenner. Tycker det ser ut som blåsten avtagit något så jag prövar först med att lämna bort långkalsongerna.