Ett ångestfyllt steg och brända bullar

Burkar från GreenGate.
I dag skulle det till och bakas bullar. Det visste jag redan i går och svängde så in via bybutiken efter rödmjölk och jäst. Bakas det bullar i det här huset sker det på rödmjölk och smör.
Före jag fått upp gluggarna ordentligt i morse slog det mej att sockret är slut. Svärmors kök är ofta välfyllt så det problemet löstes bra. Sen tog mjölet slut och räckte inte till utbakningen. Vid det laget drog jag redan djupa suckar och fick snällt sätta mej i bilen för att hämta mera. När jag ändå var på uppköp tog jag en påse kanel ifall att den också skulle vara slut. Väl tillbaks i bilen satte jag på säkerhetsbältet när det knackade på rutan och kassabiträdet stod utanför viftandes med min kanelpåse. Tackade så väldans mycket för det extra besväret och undrade i mitt stilla sinne när jag kommer att glömma mej själv i nån butikshylla.
Så brände jag också en plåt full med bullar men mina karlar försäkrade mej om att de nog går att äta.
Voj hoho!
Så har jag gjort det stora ångestfyllda steget och gått med i facebook.
Som jag har stretat emot och lovat att jag aldrig börjar med den smörjan och på samma gång varit inloggad på gubbens konto för att kolla runt. Så gott som varje dag.
Men nu är jag alltså där och känner mej vilsen och "nyhjälplös". Troligen också en av de sista i världen som gått med.
Men det är bloggen först och främst. Här känner jag mej mera hemma.