Nya veckan startade med en rejäl sorgedunk rakt i bröstet.
Vaknade runt 01.00 på natten av att Zeb fick ett epilepsianfall. Verkade vara ganska lätt och jag tänkte att det här går snart om. Så fel jag hade. När en timme gått och han fortfarande krampade med små uppehåll då förstås så började jag leta telefonnummer. Inte så enkelt att veta vart man ska vänta sej mitt i natten. Men fick tag i dejourerande veterinär i Jakobstad. Under färden in till stan hade han ca 10 anfall och jag kan säga att då är baksätet onödigt trångt och resan olidligt lång.
Veterinären rakade frambenet och satte genast kanyl för att börja ge medicin. Första medicinen hade ingen verkan fast han satte flera doser. Sen byttes medicin och Zeb blev lugnare och verkade nästan livlös om inte det varit för den rossliga andningen. Vid den här tidpunkten var det osäkert på hur hans kropp skulle reagera på medicinen, det hade kunnat gå tvärtom vad vi ville.
Zeb sov så en stund och puls och hjärta kollades. Efter att han kom till sej igen väntade vi ca en kvart för att se att inga nya anfall var på kommande. Vi fick åka hem med kanylen kvar ifall att vi skulle hamna in igen kort därefter och med starkare epilepsimedicin.
Vi kom hem 05.30 med en rejält drogad Zeb och inga ben bar honom. Fick hålla i honom när han skulle dricka vatten och bar honom sen till vårt sovrum. Där sov han ett par timmar och kom sen upp på vingliga ben. Tröttheten har suttit i hela dagen och det mesta av tiden har han sovit bort.
Själv har jag varit utslagen mest av känslomässiga skäl. Jag hade pojkarna att ta farväl av honom före vi for för ett tag var både gubben och jag säkra på att det här slutar inte till vår fördel.
Att se storebror vakna och säga "hej fighter" åt Zeb gjorde att mitt hjärta fullkomligt svämmade över av både sorg och lättnad. Hela natten var en sån spänning.
Nu tar vi en liten tid i taget och får helt enkelt se tiden an. Annat kan vi inte göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar