Gråa söndag

En bild bara för att den gör en glad en mulen och grå dag som denna.
Lillebror samlar vinyler och de två senaste var röda och fina. Bra musik dessutom (Porcupine tree).

Dåsig i huvudet redan från morgon och det blev onödigt mycket kaffe på det. Vet att kaffe inte är bra åt mej i alltför stora doser och kan i värsta fall sluta som den gången när katarren tog till storsleven och jag fick leva på fruktpure´ barnmatsburkar i veckor. Men sånt tänker man inte särskilt mycket på före man är där åter en gång.
Har sovit som en tok den senaste natten. Tog igen alla förlorade timmar från veckan som gått.
Satt i varsin soffa gubben och jag som det värsta "tjugoårsenvipensionerades" paret. En lördagkväll och man får vara glad om man orkar till tio, halv elva tiden. Tänkte på alla dansbandssugna som just kommit igång vid den tiden. Men å andra sidan går jag med glädje och lägger mej än plågar öronen med dansband.
Men i bland undrar man ju, vad gör vi sen när vi verkligen är ett pensionärspar? Masar oss i säng vid sjutiden för att sen vakna vid fyra och står och trampar otåligt på att morgontidningen ska komma. Skulle inte alls förvåna mej.
Ja dagen har alltså gått i ett slags töcken och jag har läst över Skäringers bok, Dyngkåt och hur helig som helst. Jösses den kvinnan alltså! Helt underbar och de böckerna kommer jag att läsa flera gånger det är då säkert.
Så till dagens höjdpunkt.
Gubben sökte fram min cykel och pumpade däcken fulla. Drog mej sen med på en tur som var den långsammaste i mannaminne. Nu ska ni veta att efter knäoperationen i somras har jag inte suttit på cykeln mer än en gång och det i ett par hundra meter, sen gick jag knappt på flera dagar.
Så det var skrämmande att se var jag stod i dagens datum. Långsamt trampade vi i väg och jag kände genast av knät men tror det mest var ovan och svaga muskler. Ont gjorde det inte men på helspänn var jag dock. 6 km. mer vågade jag inte första gången. Känner att det kommer att bli bra det här bara jag har tålamod. Tålamod och luft i däcken.