När det kommer till min gamla farmor gnager samvetet alltid.
Det känns lite lättare nån dag efter att jag besökt henne men det går inte lång tid innan det börjar göra sej påmind igen, det envisa samvetet.
Nu har det gått flera dagar som jag tänkt att jag måste ta ett besök, undrat hur hon har det, har hon lång tid, är nån annan och hälsar på.
Fast jag var trött efter arbetsdagen och helst hade varit hemma med hund gubbe och sticksöm så visste jag att jag bara måste träffa henne i kväll. Men det hade varit skönt att stanna i soffhörnet, det kan inte förnekas.
Glädjen i hennes röst när hon hör vem som kommer går inte att ta miste på. Hon är extra trött efter en samling i matsalen tidigare på dagen och jag vill att hon lägger sej och vilar, vi kan prata ändå.
Hon har varit ensam hela helgen och tiden gått långsamt. Det sticker till i hjärtat på mej och jag vet att hade jag bara lagt manken till så hade jag hunnit ut en sväng på lördag eller söndag. Men hon förstår att vi yngre har fullt upp med arbete och familj, hon har ju själv varit där så det finns inget anklagande, bara ett konstaterande.
Det märks att hon är trött och lite småförvirrad som hon då brukar bli. Men hon frågar efter pojkarna som hon alltid gör, gläds åt att det går bra för dem.
Och när jag går kramar hon mej länge, tackar så hjärtligt att jag inte glömmer bort henne och säger att hon tänker på mej varje dag.
Kör hemåt med värme i bröstet och en oerhörd tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar