Livet är inte bara klang och jubel.
Ibland hittar man sej ödmjukt knäböjd över vessabyttan med huvudet nedtryckt i det allra heligaste där man spurglar ur sej alla vidrigheter som finns för tillfället. Tack och lov blev det en engångsföreteelse och i sitt inre sjunger man med Arja, Jag vill tacka livet...
Men det är nu värken slår till, höfterna, axlarna, händerna, huvudet... Vet inte hur jag ska ligga för att det inte ska göra ont. Min trogna fina vän Zeb finns hela tiden vid min sida. Gårdagen låg han i timmar bredvid sängen, slickade min hand när jag sträckte ner den.
Hela natten har han legat bredvid sängen och fortsatte i morse när gubben drog till jobb.
Mitt i dagen måste jag göra ett ryck och fräsade till mej, skvätte till och med några droppar parfym i halsgropen som för att stärka mej själv. Fick sängen bäddad, det fick vara nog legat nu.
Det går trögt. Skallen känns knasig och ynklig, tror den är söndervärkt.
Stickat några sockvarv, hållit huset varmt, små saker men som hållit mej uppe.
Och hela tiden övervakad. Dessa kloka underbara djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar