Kvällarna går så hastigt

Jag har blivit osynligare här.
Är mycket medveten om det och troligtvis blir det så också framöver.
Motivationen och inspirationen har försvunnit vartefter snön smälter därute. Ett tag tänkte jag lägga av helt och hållet men i dag känns det lite väl drastiskt.
Kvällarna går i all hast nu och fast det blir längre ljust tycks tiden ändå inte räcka till. Vårtröttheten har slagit sina klor i mej så in till den milda grad att jag varit och ta prover av alla de slag för att utesluta och inte behöva grubbla i onödan. Diabetes finns i släkten och ligger alltid på lur för att banka skräck i mej när marken känns ostadig. Men allt ser hittills bra ut och det är jag tacksam för.
Två nya ytterkrukor har hittat till mitt fönsterbräde (tack Sara för tipset!). Ugglor, vad annars.
Mina tavelugglor är fortfarande ute och flyger och jag hoppas de snart hittar hem.
Så fick jag det roligaste samtal på länge. Ska få ha en egen liten utställning så småningom och att ställa ut är verkligt trevligt sen man kommit över den första skräckblandade förtjusningen. Visst är det roligt att ha sin konst hängandes här hemma men ännu roligare om nån annan också kan glädjas över nån tavla. Mer om det när det blir aktuellt.

Mitt livs stora roll

I dag var det min tur att se det första svanparet flyga över ängarna.
Ett säkert vårtecken men ett ännu säkrare vill jag påstå är hästskit kletad över hela vägen när snön smälter. Hursomhelst svanar, knölsvanar som den gode Hans Hästbacka lärt mej.
Annars är jag dålig på fåglar men vet att de flesta har två ben och vingar. Däremot kråkor och skator, de vet jag skillnad på. Kanske för att jag haft en roll som en skata, en klok sådan. Det kom jag att tänka på medan knölsvanarna flaxade iväg.
Vi gick kanske på fyran eller trean och det skulle övas på teater till julfesten. Lärarinnan hade bestämt att det skulle bli Lille Pers vandring. Rollerna delades ut. Jag fick bara bli med i talkören och det kändes verkligt visset. Jag som tänkt briljera som skådespelare och visa vad jag går för fick bara en plats i talkören. Det hade jag verkligen svårt att smälta.
Så gick det så att den tilltänkta skatan mesade ur och vem tror ni då såg sin chans? Jag gick ut på scenen drog igång mitt värsta och råaste skatflabb HAHAHAHAAAA!!! "Det slottet får du aldrig fatt, det finns blott i din sagobok. Du lille Per, du är en tok! Från fötterna till hjässan, men hälsa till prinsessan! Jag tror det var den enda gång jag kände mej lyckad inför den lärarinnan. När jag spelade en skata. För hon skrattade högt och klappade förtjust i händerna.
Så gick det så att jag fick ta över skatrollen och jag tänkte: Hollywood, here I come!
Nåja så långt bar inte skatvingarna men jag har i alla fall spelat Rickard Herrey och farbror Frej med den äran vill jag påstå och Hollywood fick aldrig veta vad de gått miste om. Tur för dem om vi säger så, Spielberg hade slitit sitt hår.

Gråa söndag

En bild bara för att den gör en glad en mulen och grå dag som denna.
Lillebror samlar vinyler och de två senaste var röda och fina. Bra musik dessutom (Porcupine tree).

Dåsig i huvudet redan från morgon och det blev onödigt mycket kaffe på det. Vet att kaffe inte är bra åt mej i alltför stora doser och kan i värsta fall sluta som den gången när katarren tog till storsleven och jag fick leva på fruktpure´ barnmatsburkar i veckor. Men sånt tänker man inte särskilt mycket på före man är där åter en gång.
Har sovit som en tok den senaste natten. Tog igen alla förlorade timmar från veckan som gått.
Satt i varsin soffa gubben och jag som det värsta "tjugoårsenvipensionerades" paret. En lördagkväll och man får vara glad om man orkar till tio, halv elva tiden. Tänkte på alla dansbandssugna som just kommit igång vid den tiden. Men å andra sidan går jag med glädje och lägger mej än plågar öronen med dansband.
Men i bland undrar man ju, vad gör vi sen när vi verkligen är ett pensionärspar? Masar oss i säng vid sjutiden för att sen vakna vid fyra och står och trampar otåligt på att morgontidningen ska komma. Skulle inte alls förvåna mej.
Ja dagen har alltså gått i ett slags töcken och jag har läst över Skäringers bok, Dyngkåt och hur helig som helst. Jösses den kvinnan alltså! Helt underbar och de böckerna kommer jag att läsa flera gånger det är då säkert.
Så till dagens höjdpunkt.
Gubben sökte fram min cykel och pumpade däcken fulla. Drog mej sen med på en tur som var den långsammaste i mannaminne. Nu ska ni veta att efter knäoperationen i somras har jag inte suttit på cykeln mer än en gång och det i ett par hundra meter, sen gick jag knappt på flera dagar.
Så det var skrämmande att se var jag stod i dagens datum. Långsamt trampade vi i väg och jag kände genast av knät men tror det mest var ovan och svaga muskler. Ont gjorde det inte men på helspänn var jag dock. 6 km. mer vågade jag inte första gången. Känner att det kommer att bli bra det här bara jag har tålamod. Tålamod och luft i däcken.

Innehållsrik dag

Begav oss tidigt ute i morse för att bevittna orrspel.
- 13 grader kallt så det blev att klä sej ordentligt. 4 orrar såg vi men det blev ingen lång stund vi såg orrspelet. Hur försiktiga vi än var så fick de nys om oss och flög upp i talltopparna.
Till sist var det vi som fick ge oss när fötterna hade förvandlats till isklumpar av allt stillastående.
Vi drack kaffe och åt smörgåsar som mamma hade laddat upp med och varmt kaffe i den stunden var som manna från himlen.

Eftersom vi vid det här laget var pigga som små mörtar fortsatte vi färden till Dunders.
Ingen glädje i fotograferandet fanns eftersom fingrarna stelnade av kylan och jag knappt fick av linsskyddet. Tänk att det ska vara så kallt fast vi befinner oss i april.
Fortfarande som en mört när vi kom hem och jag satte en bröddeg på jäsning. Har hållit på och omhuldat vårt hem i dag. Låter det inte bättre än det fula ordet städat så säg? Omhuldat.
Begav mej till byns trädgårdsbutik och inhandlade lite gröna växter. Kände att det behövdes mera grönt i vårt hem.
Man hinner med mycket när man börjar tidigt även en lördagsmorgon. T.o.m en powernap på eftermiddagen.

När ryggsäcken känns lättare

De flesta av oss bär sorg, lidande eller upplevelser inom oss som verkligt tynger.
Allt det bär du med dej i livets ryggsäck och vissa dagar känns den tyngre än vanligt.
Det gäller att bli vän med sorgen, vän med lidandet. Då smärtar det inte lika mycket längre.
En människa som gått igenom något svårt har stadiga rötter som kan bära och sträcka sej långa vägar om man bara tillåter det. Man kan ta sej starkare ur sina sorger bara man bejakar dem.
Gårdagens föreläsning gav oerhört mycket och tankarna har snurrat runt sen dess.
I dag är jag glad att jag har min ryggsäck, fullproppad men inte lika tung. Nästan så jag bär den med tacksamhet, det är ju för den som jag blivit till den jag är. Vill inte vara någon annan.
Skratta av lycka åt livet.
Skratta åt att jag får vara med.
Gråta av saknad.
Gråta av sorg.
Älska de mina till bristningsgränsen.
Älska mej själv.

Lär dej att leva i nuet. Lägg inget på framtiden utan lev i dag. Allt som du tänker göra i framtiden eller då när...och då sen... Inget blir annorlunda då längre fram utan precis en likadan stund som den stund du upplever just nu.

Dags att plocka undan

Påsken är ju över för den här gången och det är hög tid att städa undan pyntet.
Men än får det vara nån dag, har inte tröttnat ännu när det bara är pikuliite som är framme. Mina gula tulpaner som jag köpte för en vecka sen är fortfarande gula och ståtliga i vasen. Helt makalösa tulpaner.
Är riktigt stolt över mej själv, ja lite måste jag få skryta till det.
Fixade ett par plagg åt sonen på min 14 kilos maskin och funderade efteråt om det är nåt annat som borde fixas nu när jag ändå halvt haft ihjäl mej med att få fram åbäket. Kom ihåg att några handdukshängare kommit loss och att jag sparat dem. Så jag har suttit och sytt fast de små hängarna i handdukarna och det är det jag är så fasligt stolt över. Trodde aldrig att jag skulle göra det och nu plötsligt kände jag mej riktigt husmoderlig och sparsam framför allt. Nästa gång ca 2020 eller nåt när jag fått städdille hade de väl hamnat på ekorosk. Nu är de fixade för fortsatt användning.
Puh! Tänk nästan ett helt blogginlägg om de hängarna. Men sånt småfix är bland det värsta jag vet.

Nu e de slut

Så börjar glada påsken vara över.
Jag minns inte att nån påsk skulle ha varit så bra som den här. Kan hända att minnet är dåligt och det är det ju i och för sej. Gubben påstår att jag bara kommer ihåg sånt som jag verkligen borde släppa men vad kan man. Hur som helst tror jag att denna påsk kommer att kommas ihåg länge. Den var tidig i år, påsken men ack vilket ljuvligt väder den gav oss.
Känner mej så redo för en arbetsvecka där vi i morgon har föreläsning med Christof Treier. Kanske är man som en ny människa efter det. Har också bokat in en föreläsning på torsdagkväll så här kan mycket hända ännu.
Men nu njuter vi de sista timmarna av dagen och har ni tänkt på hur länge det är ljust om kvällarna? Underbart!