Första frostnatten kom för snart en vecka sen och den tog allt i sommarblomsväg. Lika bra det så slapp jag det besväret. Nu skulle det bara gälla att få bort allt ur krukor och bänkar, får väl säga att jag ändå är på god väg.
Under söndagen vandrade vi en del av Gustavsleden med mamma.
Bonzo stortrivs när han får vara ute på äventyr.
På tal om äventyr så blev det minsann ett sånt när jag och en väninna hade en Tammerforsdag i måndags. Vi for med tåg på morgon och hade en härlig dag bland höstkläder, inredningsfint och god mat. Vi fick tid till ordentliga kvinnfolksfunderingar och det är så viktigt.
Vi for hem på kvällen med våra shoppingväskor nöjda och belåtna. En bit utanför Seinäjoki mitt i skogen stannade vårt tåg och efter en stund slogs allt ström bort från tåget. Jag såg en vr gubbe med skumsläckare utanför fönstret och då ännu hade vi inte fått nån info om vad som var på gång.
Det visade sej att en dragmotor fattat eld under ena vagnen och det var den som de försökte släcka. Nu gick konduktören från vagn till vagn och informerade om vad som hänt men att läget var under kontroll och det var ingen panik.
Vi väntade en lång stund och nu började brandbilarna komma, två "riktiga" och två små. Sen tillkom ett par servicebilar och det blev mycket gubbar på utsidan. På insidan blev luften mycket dålig och folk med astma började må dåligt och de fick ta sej till dörrar som öppnades. Det var förbjudet att ta sej ur tåget men den friska luften som kom in gjorde att det blev bättre att vara.
När snart två timmar hade gått kom det meddelande om att resten av resan skulle bli med bussar och nu började det planeras var vi skulle tas ur tåget och var vi kunde ta oss över diket till servicevägen. En stor spot lades i dikeskanten för att lysa upp vår väg.
När bussarna anlände, tror det var tre eller fyra stycken (svårt att se i mörkret) fick vi börja köa för att ta oss ut. En trappstege hade lagts ut och en efter en hjälptes ner, fallet var ganska högt när ingen perrong fanns att tillgå. Sen delades vi upp i bussarna beroende vart vi skulle. Vid det här laget tyckte jag mest synd om de två hundar jag såg var med.
När tåget var tömt såg vi en ljuskägla lysa runt i alla vagnar. Konduktören gick omkring för att se att ingen lämnats kvar. Vid det laget tyckte jag det var som på film. Vi kom till Seinäjoki tågstation och där fick vi ännu byta buss och mycket folk var på perrongen för de som kom norrifrån slapp ju heller inte längre med sitt tåg så det blev buss även för dem. Lite kaos faktiskt.
Vi skulle ha varit i Bennäs 20.40 men kom 00.30 dit så det blev en kort natt sen och lite sliten var man ju dagen efter på arbetet. Vi var på gott humör hela tiden och försökte skoja bort hela eländet, det kunde ju ha gått så mycket värre. Gav faktiskt en känga åt vr efteråt då de bra kunnat dela ut drick och ätbart de timmar vi satt och väntade i tåget, det blev i alla fall 2,5 timme där. Vi som ätit tidigare under dagen och kanske tänkt ta nåt på tåget blev oäten närmare tio timmar. Tur att vi hade köpt vattenflaska åtminstone. Vi får vår hemresa återbetalad så det är ju alltid nåt, och vi glömmer inte detta äventyr i första hand.
Sen har det varit jobbdagar, vissa längre än andra. Jag har hunnit till både hudläkare och tandläkare. Kört i fint höstväder med färgsprakande träd och solnedgångar att stanna och beundra.
I dag är jag ledig och regnet öser konstant ner. Det gör mej ingenting, vill bara vila och ta igen mej tillsammans med Bonzo. Han är ju verkligt glad att han kan chilla i soffan än att vara dyngsur ute i regnvädret.
Hörde på radion att det är 30 år i morgon sen Estonia sjönk. Morgonen efter den hemska natten var jag med mina pojkar på mamma barngrupp. Storebror var inne med oss och lillebror sov i vagnen. Det blev mycket prat om olyckan vår första träff den hösten. När vi kom hem la jag mej i sängen och ammade, då ringde min mormor att hennes systers man hade dött. Så märkligt för när vi gick hem efter träffen kände jag på mej att mormor skulle ringa med sorgliga nyheter. Yngve, som hade mitt foto i sin plånbok så länge han levde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar