Käraste farmor

Kvällens program har bestått av blodgivning.
Anser att det är var mans uppgift om man bara kan. En dag kan det vara en själv som behöver och utan blodgivare hade min farfar inte fått det liv han ändå fick. Det tänker jag alltid på.
Så har farmor fyllt år. 86 år.
När hon fyllde 50 hade hon ett förgyllt 50 märke på sin tårta som jag beundrade så. Hon lovade att hon skulle ge mej det den dag jag fyller 50. Det kom på tal också i kväll och hon har stora möjligheter att uppfylla det ännu. Åren går ju så fort :) Och jag vet att märket är sparat.

Hon hade fått så många fina blommor och jag önskar så att hon fick se hur vackra de är. Men det går alltid att berätta och så får hon känna med händerna.

Hon tar fram fin servicen
den med små violer på
En kopp har visst en gång gått i kras
Men hon tänker att det gör nog ingenting
vi blir så få
På mitt årliga kalas

Textrader ur den sorgligaste sång jag vet.
Hur en gammal kvinna pyntar för sitt kalas och väntar sina barn men alla har de glömt i sin stressade värld. När kvällen kommer står ännu tårtan orörd och den gamla damen går till sängs.
Blir alldeles gråtfärdig av den.
Som tur är har farmor det inte så utan är älskad och ihågkommen.

Suddig värld

I kväll har vi sett världen genom suddiga vintervåta fönster.
Inte trevligt alls enligt min mening men nu är det så och inget att göra åt.
Istället boar vi in oss riktigt ordentligt här inne och känner tacksamhet att just vi har ett varmt hus att krypa in i.
Tände ljus när vi kom från arbetet för att få en varmare känsla i ett hus som stått tomt hela dagen. Varm soppa är förträfflig en dag som denna och jag gjorde en enkel favorit av spenatsoppa. Nåt jag i och för sej får ha alldeles för mej själv men de vet inte vad de går miste om de andra. Tror det är det gröna som skrämmer. Vatten, grönsaksbuljong, fryst spenat och Koskenlaskija ost och creme fraiche till servering. Lite blaskig men gudagott med ett rågbröd till. Smaken tar mej alltid till farmors grönsaksland där hon, när jag var liten odlade sin alldeles egna spenat och gjorde den godaste spenatsoppan. Jag ser barfotaspring på gräsmatta, stenläggningar och grus och känner den ljumma sommarvinden. Hon var en mästare på den soppan och om jag verkligen gillade den då eller om det finns i nån drömbubbla jag så gärna vill stanna i kan jag inte svara på. Men vill heller inte slå hål på fina minnen.
Just nu är jag en rätt så harmonisk människa och fodrar ingenting för stunden. Har haft några riktigt förlösande skratt på arbetet och det betyder så mycket. Att skämta om sej själv och sina bravader är kanske bästa medicinen.
Syster hade en knippe inredningstidningar till mej och de kommer jag att trycka näsan i resten av kvällen, allt medan världen är i uppror där utanför fönstren.

När hela jag är knäckt

En liten uppmuntrande bild tycker jag behövs i dag.
Har lindat in mej i en självömkande bubbla i kväll. Är mycket medveten om det men ibland behövs det också för att man sen ska erinra sej att man inte längre är i den bubblan.
Är det inte lite så att man alltid är på fel ställe eller i fel livssituation. När barnen var små önskade man inget hellre än att de skulle växa upp och klara sej själva. När de väl gjort det önskar man att de var små igen och man fick vaka som en hök över dem.
Så kommer då tiden när man bara har sej själv och ja gubben då förstås och man har möjlighet att göra vad som helst. Det är då krämporna slår till och man fattar att det bästa faktiskt redan är förbi och man får vara glad åt att kroppen lyder nästan varje morgon så man klarar att ta sej till arbetet.
Så stretar vi och på och har vi den förmånen att se oss själva pensioneras är vi slutkörda och dör på kuppen. Nå skämt å sido. Men lite sån feelis har jag nu då faktiskt.
En bra sak i dag är att jag fått ryggen knäckt och det med besked. Det lät ungefär som när en dumper (eller nåt annat djävulskt tungt) tar sej fram över torra björk och tallkvistar. Det knakar och brakar något vansinnigt men hur befriande var det inte och jag var i ett saligt rus efteråt. Som en ny kvinna åtminstone för stunden.
Så lite knäckt är jag allt men det hjälper ju inte att stå och dunka huvudet i väggen utan här gäller det att daska till sej ordentligt och trampa på steg efter steg.

Avslappningsväder

Vinden viner runt knutarna och gör att det knakar i väggarna och blinkar i lamporna.
Men den som förstår att njuta i alla situationer klarar det galant. Bedjande ögon tvingade mej ändå ut en liten stund men det var ingen trivsam pissrunda må jag säga.
Men hemma igen väntade risgrynsgröt som kokat sej klar under tiden och plommonkräm på svalning.
Inte mycket som slår det när vinden givit en ordentliga pisksnärt i ansiktet.
Så på med bastun, lite löyly och fotbad skadar aldrig en måndagskväll. Lagom avslappnad kommer kvällen att avrundas med "godnatt" te och min evighets bok på engelska som jag ibland förstår mera av och ibland mindre. Allt beroende av hur alert hårdskivan på mej är. Sen är jag ju verkligen inte alls bra på språket men jag hankar mej fram. I do my very best.

Den första i år

Eftersom jag tvingats ta vila från motionen i dag tänkte jag att här måste ske nåt drastiskt.
Min målarkorg har stått orörd i flera månader. Har bara sparkat till det i garderoben när den varit i vägen och inte gett den en minsta tanke.
Så nu tog jag ett krafttag och lyfte fram den i dagsljus. Det hade samlats en och annan dammtuss i den kan jag säga. Så först lite städning och sen resolut fram med papper vatten färg och penslar. Ingen bild och ingen tanke utan bara sätta igång.
Det väcker nånting i mej det där att se hur färgen flyter och olika nyanser gifter sej med varandra.
Det blev inget som kommer att hänga i Ateneum om 150 år. Men Patrik tyckte den var riktigt bra och han var flera gånger om för att titta på den. Så den kommer att ramas in och få hänga i hans lägenhet när den dagen kommer. Det var vi överens om.
Så blev alltså årets första och hoppeligen inte den sista.
Annars har dagen gått som söndagar mest. Lite förberedelser i matväg för kommande vecka, klädtvätt och stickning och en tupplur har jag också bakat in i dagsprogrammet.
Vi hade annars en riktigt trevlig kväll i går. Tittade på bilder från resor och drömde oss bort. Faschinerande hur man kan hitta vänner lite överallt, så otroligt tacksam över sånt.

Med start i terrängen

Har förärat mej en grönväxt.
Såg att nånting fattades i vårt färglösa hem och lite bättre blev det med en grönväxt på bordet. I bland behövs det inte särskilt mycket.
Började dagen på det bästa sätt man kan tänka sej, åtminstone enligt mej.
Ut med Zeb i skogen när det ännu inte var fullt ljus. Därinne var det vindstilla och tyst. Kanske bästa tiden på dagen att få vara ensam, eller ensam och ensam, vem vet hur många älgar vargar och rådjur som har ögonen på en där man lufsar fram djupt försjunken i egna tankar. Men allt frid och fröjd så länge vi hålls på varsin planhalva.
När vi kom hem bytte jag bara om till skidmundering ( en sån som man endast kan ha här i hemknutarna) och for för en liten skidtur. I dag var det fasligt tungt. Hade ingen valla kvar under skidorna och det gick lika lätt bakåt som framåt vilket gjorde att det blev riktigt mödosamt att komma framåt. Men skam den som ger sej tänkte jag, det är bara att staka på ännu mera.
Milde moses så slut jag var när jag kom in i huset igen. Totalt slut och jag sa åt sönerna att jag nästan kände blodsmak i munnen. De var då inte sena att anklaga mej för dålig kondition och skulle lägga mej på träning i 90 dagar med tre olika kostprogram allt för att höja konditionen och minska på kroppshyddan.
Nästa gång har jag förstånd att knipa käft och står bakom stugoknuten tills andningen är under kontroll. Jösses alltså, 90 dagars träningsprogram.
I kväll väntar vi gäster hit till vår enkla lilla boning.

Moffas huskurer

Fredag kväll och jag sitter med en "naraneppo" i ögat.
Vad det heter på ren svenska vet jag inte, har alltid pratat om just "naraneppo".
Sånt får man av kallt vinddrag t.ex. och sån fart som jag haft under skidorna är det inte så konstigt att jag fått det nu :) Just det....
Så nu skulle jag verkligen behövt min moffa som alltid rådde bot på sådana eländigheter. När jag var liten och hade "naraneppo" tog han alltid en kniv, "tviade" på knivbladet och tryckte ett korstecken på det onda stället och tro det eller ej men den försvann faktiskt efter en stund. Eller så var det nåt trolleri, jag vet verkligen inte men det funkade varje gång.
I morse när jag vaknade och kände att det gjorde ont att blinka tog jag fram en kniv och gjorde som moffa. Det onda försvann men visst är det lite rött och lite svullet.
Det är väl som med allt annat, tror man tillräckligt mycket så.
Moffa var också bra på öronvärk. När jag hade ont ringdes alltid moffa för att komma och röka Työmies i mitt öra. Ojoj... den känslan minns jag än. Röken minskade på det onda åtminstone för stunden och jag tyckte det luktade så gott.
Såna huskurer kan man inte annat än tycka om.
Annat var det med nån faslig Volgasvamp som skvalpade runt i ett ämbar och som skulle drickas för att bota urinvägsinfektion. Inte konstigt att jag blivit som jag blivit.