När hela jag är knäckt

En liten uppmuntrande bild tycker jag behövs i dag.
Har lindat in mej i en självömkande bubbla i kväll. Är mycket medveten om det men ibland behövs det också för att man sen ska erinra sej att man inte längre är i den bubblan.
Är det inte lite så att man alltid är på fel ställe eller i fel livssituation. När barnen var små önskade man inget hellre än att de skulle växa upp och klara sej själva. När de väl gjort det önskar man att de var små igen och man fick vaka som en hök över dem.
Så kommer då tiden när man bara har sej själv och ja gubben då förstås och man har möjlighet att göra vad som helst. Det är då krämporna slår till och man fattar att det bästa faktiskt redan är förbi och man får vara glad åt att kroppen lyder nästan varje morgon så man klarar att ta sej till arbetet.
Så stretar vi och på och har vi den förmånen att se oss själva pensioneras är vi slutkörda och dör på kuppen. Nå skämt å sido. Men lite sån feelis har jag nu då faktiskt.
En bra sak i dag är att jag fått ryggen knäckt och det med besked. Det lät ungefär som när en dumper (eller nåt annat djävulskt tungt) tar sej fram över torra björk och tallkvistar. Det knakar och brakar något vansinnigt men hur befriande var det inte och jag var i ett saligt rus efteråt. Som en ny kvinna åtminstone för stunden.
Så lite knäckt är jag allt men det hjälper ju inte att stå och dunka huvudet i väggen utan här gäller det att daska till sej ordentligt och trampa på steg efter steg.