Skitjobb

Och nu menar jag inte mitt jobb. Nej där trivdes jag fantastiskt bra i dag, kan inte fatta att dagen gick så fort. Men det är som jag skrivit förut, ge dej själv ett leende i spegeln på morgonen och säg att det kommer att bli en bra dag. Se det positiva och det mesta går som en dans. Nåja, det finns faktiskt dagar när inte ens det hjälper och man helst spolar ner sej men för det mesta funkar det.
Nej skitjobbet ställer min lurviga fyrbenta till med. Han har varit dålig i magen redan flera dagar. Matlusten är det si och så med. Visst äter han men mycket lite så nu skulle gubben köpa hem ris så vi får koka det åt honom. Han gillar ris och jag har sett förut att det funkar bra för hans känsliga mage. Många fnyser när man påpekar att ens hund inte tål äta allt som smugglas åt honom under bordet. Men så är det nu bara, att får han samma kost hela tiden mår han alldeles utmärkt.
Så nu "kakkar" han ner sej hela tiden och ni kan ju tänka er hur det ser ut i hans långa päls som dessutom är vit just där i akterpartiet (tur att han inte begriper vad jag håller på med just nu, det skulle vara så förnedrande för honom hur jag beskriver). I alla fall så har jag redan i kväll skurat upp honom två gånger för att han överhuvudtaget ska kunna vara inne. Men han är så glad när jag tar fram handduken och visar in honom i tvättstugan. Han vill verkligen vara ren och inte lukta illa.
Det att inte matsmältningen fungerar gör i sin tur att kroppen inte tar upp medicinen vilket resulterade i ett anfall sent i går kväll. Fem före att inte golvlampan åkt i golvet när anfallet kom över honom. Men han landade till sist under vardagsrumsbordet när anfallet tog över hans lilla kropp. Som tur var gick det ganska fort om men jag satt med fingrarna hårt tryckta i öronen och upprepade "det blir bra, det blir bra..."
Ändå hörde jag hur han gnydde stönande och det om nåt gör att mitt hjärta bara upplöses i små bitar och trillar ner. Vansinnigt smärtsamt att se och höra.
Tur i oturen att vi alla var hemma omkring honom. Jag är vansinnigt dålig på att hantera situationen medan gubben är helt suveränt lugn och stödjande.
Efteråt har han otroligt varmt och bara flämtar. På ännu krampande små ben gick han till ytterdörren och ville ut. Där låg han i snödrivan på rygg och man bara såg hur han slappnade av och kyldes av. Men han ville in igen för närbehovet är stort efter ett anfall. Så han har sovit inne i natt, lugnt och tryggt.
Att ha en hund med epilepsi är något jag inte önskar min värsta fiende ens.
MEN alla borde ha en Zeb.