I spåret

Eftersom solen lyst så vackert på träden genom fabriksfönstren har jag peppat mej själv dagen igenom att i dag ska det ske.
Premiärturen på skidorna för i år. I fjol var de inte ens framtagna och det är med lite skräckblandad förtjusning man ställer sej i spåret.
Nån vänlig själ har dragit upp ett spår här i närheten och det är perfekt för den som inte vill stila i spåret med storstjärnor. Så var det ju osäkert med knät, hur det skulle hålla. Visst kände jag att det svällde under varven jag stakade på men höll det gjorde det. Och det om nåt gjorde mej vansinnigt glad så nu ska jag försöka hålla igång så gott det går.
Kom att tänka på dagen när skidorna inhandlades för många år sen. Hur kränkande det var när jag själv tyckte jag hade hittat bra skidor och försäljaren ville veta hur mycket jag vägde. Först lämnade jag stå och bara gapa, fattade noll att de skulle behöva veta hur många hundra kilor jag bar på. Sen gick hjärnkontoret igång och jag drog till med en siffra rejält i underkant för att det skulle låta "normalt" för min längd. Så försäljaren tog fram ett par lämpliga för vikten jag angivit och bad mej stiga på. Nåja den som varit med förut vet ju hur det gick. Jag steg på och skidorna satt som klistrade efter golvet och inte ens lite luft slapp emellan. Förnedrande är ett ord man kunde använda i situationen. Men försäljaren tyckte bara att vi kunde ta och pröva ett par andra och tog fram ett par av ordentligt virke som höll upp en sån som mej.
Så blev jag då denna dag lycklig ägare till mina skidor och de håller än, även om de knappast släpper igenom så mycket luft i dag som de gjorde då.
Hur som helst så kände jag mej lite som Juha Mieto när jag i dag gled i mål med både svett och snor rinnande, och den finska sisun klappade innanför bröstkorgen.