Tänka sej att vi precis nu håller på att avsluta 2018 sista fredag. Vilken märklig känsla.
Och årets sista fredag har varit grymt vacker. Naturen är klädd i vitt och frost som för att fira årets slut. (fast jag har förstått att det blir ruskigt väder till nyår)
När vi körde över ån på förmiddagen hade jag gubben att stanna så jag fick förevigat solen och "hattarna! som bildas när vattennivån sjunker.
Före Zeb och jag kom oss ut hade solen bleknat och höll på att sjunka bakom trädtopparna. Dimslöjor dansade så fint över åkrarna men hann virvla iväg före jag kom på att ta bild. Sådana stunder måste jag bara stanna upp ett tag och andas. Naturen är så underskön mellan varven.
Jag har läst färdigt Stina Wollters bok Kring denna kropp och den var så välskriven, vacker, hemsk och sorglig på samma gång att det kramade om i bröstet. Alla har vi våra liv och vårt förflutna att bära omkring på, vissa med lätt packning andra stora tunga ryggsäckar.
Däremellan när jag hänger i soffan virkar jag hjärtan att hänga i granen. Jag det är ju stört egentligen, granen kastar snart alla ut. Men jag virkar gladeligen på och lever på hoppet om en ny jul nästa år. Inte förstår jag mej på virkbeskrivningar heller men har kört med uteslutningsmetoden och nu börjar jag få till rätt hyfsiga former. Ni vet, jag kan inte bara sitta still, det måste hända något hela tiden. Dötid är förspilld tid på gott och ont.
Så nästa år kan årets julklapp bli virkade hjärtan. De´ ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar