Ruskdag

En sån ruskig dag vi haft denna första oktoberdag. Tror det har regnat hela dagen och det har märkts på arbetet att alla har varit trötta. Underligt hur väder påverkar.
I går kväll var mamma och jag på vernissage vid After Eight. Rebecca Enlund som är gift med min kusin har utställt sina akvareller hela oktober månad. Så gå in, ta en kaffe och titta på fina målningar om du har vägarna förbi.
I kväll har jag själv min målargrupp och fast jag helst skulle krypa under täcket och glömma det usla vädret ska jag ta mej i kragen. Det brukar vara bra sen när jag väl är där, dessutom har jag påbörjat en skiss som ska färdigställas och börja färgläggas. Få sen se om det lyckas.

Andningshål

Söndag i dag och köttsoppa puttrar på spisen, det var allt jag orkade med i matväg i dag med bärkräm till efterrätt. Vi har varit till kyrkan på förmiddag på familjegudstjänst och det tändes ljus för Levi.
I går kväll kände vi att det behövdes ett andningshål och frisk luft för att få huvudet att klarna.
Vi åkte till gamla hamn, gubben med kameran och jag endast med mobilen eftersom jag varit korttagerska hela dagen.
Vi fotade motorbåtar, segelbåtar och träbåtar men körde sen till simstranden och parkerade där. Spegelblankt, höstligt och vindstilla, så otroligt rogivande.

När jag gick där på stranden kände jag plötsligt hur någon strök sej upp efter benet. En mycket tillgiven kissemisse som gick med mej längs vattenbrynet och hoppade upp på en liten sten och visste inte tills sej av "pjasohet" Nästan att han, eller hon stod på huvudet av tillgivenhet. Jag älskar katter och önskar så att jag inte var allergisk. I så fall skulle jag vilja ha en sådan liten gullis.

Kvällen var magisk och som en svägerska skrev till mej " som en metafor av dagen som varit. Hjärtat var uppluckrat och sög till sej allt det vackra, mjuka och tröstande. Naturen har en sån helande effekt.

Båtar körde förbi och rörde upp vattenytan. Vi började bli hungriga och kära Zeb väntade där hemma, han hade fått stå ensam länge denna dag.
Har försökt kompensera med kramar, pussar och pälsvård i dag. Och en och annan morot.

Begravning

Vi har i dag tagit avsked av gambämoffa Levi.
Har aldrig varit på en begravning av en krigsveteran förr men den var så högtidlig varm och värdig.
Att ligga i krig, bli skadad av granatsplitter i huvudet, bli krigsinvalid och få leva till en ålder av 97 år. Så fantastiskt.
Flyttfåglarna på saxofon, Finlandia hymnen på kyrkorgel och Veteranernas aftonsång av manskör. Tror intet öga var torrt.
Alla barnbarnsbarn la ner varsin ros på kistan innan den sänktes och det blev en lång rad börjande från våra pojkar. Han hade så många omkring sej och brydde sej lika mycket om alla.
Det blir ännu ett tomrum att lära sej leva med men minnena av en hjälpande humoristisk vänlig morfar kommer alltid leva.

Fredag

Septembers sista fredag. Som har varit grå men blev så otroligt fin mot kvällen.
Vi njöt Zeb och jag på den ljumma promenaden som bar oss in i skogen där Zeb hittade lite blåbär att njuta av. Inga älgflugor vad jag ännu vet av, de har en tendens att gömma sej vet jag av erfarenhet. En vinter, kall och snöig kröp en älgfluga fram ur Zebs päls när vi gosade i soffan. Ett under att jag inte slängde ner hunden och allt.
Njuter nu av Cohens dova stämma och ska forma till nåt av en lerklump. Lugn och avslappnad är ledorden för kvällen.

Så sorgligt

På gårdagens kvällslänk med hunden blev det inte mycket promenera av. Jag stod mest bara och beundrade himlen, kände hur liten jag var och hur imponerande himlavalvet är. Tänk så fint det kan bli av det som vissa dagar bara ser ut som en grå kletig sörja.

I dag sköljde nånting så sorgligt över mej.
Jag är ju ett stort fan av poddar, svenska sådana och de tar mej igenom de tråkigaste av arbetsdagar. I går hittade jag en ny och har sträcklyssnat på den i dagarna två. Familjen Dahl Alling med Morgan Alling i spetsen. I ett av avsnitten berättar frun hur hon som femåring fick en lillasyster och kommer i håg hur mamman ringde henne och berättade, och hur mycket hon minns från att systern var liten.
Jag fick också en lillasyster när jag var fem...och minns egentligen ingenting.
Minns att jag stod vid bordsänden och var lessen när det berättades att det skulle bli BB färd. Nästa minne är när jag sitter på trappan med en hel lemonadkorg på självaste midsommar och känner mej ensam och övergiven. Måste bebisen komma just nu när vi ska fira midsommar och allt?  Och garanterat var jag inte ensam, det troligaste är väl att mormor var hos mej.
Men sen är det blankt, tills hon blir så stor att hon kan småprata och jag lär henne säga "revahåli" Jaja...
Men annars inte mycket förrän jag är uppe i skolåldern. Inte hur mycket jag än försöker tänka efter, och det känns riktigt sorgligt. Så förlåt för det lillasyster men ändå är du den enda och allra bästa syster man kan ha, och nu i vuxen ålder skapar vi nya minnen med jämna mellanrum. Tillsammans.

Första och sista

I går kväll hade vi då höstens första målarkväll. Så roligt att träffas igen efter ett långt uppehåll.
Jag hade skissat upp från telefon ett foto från Florens och vy över katedralen Santa Maria del Fiore.
Jag är ju inte den som lägger ner mycket tid på en målning så på två timmar med mycket prat och djup koncentration och tystnad i klassen var den klar.
Härligt att att under processen ta sej tillbaka till känslan när vi gick där uppe på kullen i Florens. Det nästan overkliga att vi fick uppleva detta vackra paradis och värmen och doften från blommande citronträd. Sånt som ingen kan ta ifrån en.

Dagens fina väder gjorde att vi begav oss ut med cyklarna när vi kom hem. Det har varit glest de sista veckorna och har bara räckt till en gång i veckan ungefär. Men det börjar bli kallt att susa fram på cykel och jag hade så mycket kläder på mej att när jag låg krökt över ramen stängde det nästan av syretillförseln till hjärnan, så mycket tryck på "vambi"

De allra sista dahliorna för i sommar står nu i vas. Vilken glädje de gav mej de tre påsarna med knölar jag köpte tidigt i våras. Ska nu försöka få dem övervintrade till nästa säsong.

Livet och döden

Kan tycka dahliorna är vackra i sin dödlighet när de håller på att torka bort. Blir nästan svarta men väldigt pigga med sitt gula öga.
Märklig kväll när jag är barnsligt förtjust i barnboken av Lerin som fanns i postlådan och vi har varit på själaringning i kyrkan. Tvära kast men ändå livet.
I morgon börjar min målargrupp igen, jag som tyckte det var en evighet till september där i våras. Nu är vi här dock. Borde skissa nåt så jag inte kommer dit alldeles tom och bortkommen. Skulle vilja vara förberedd och på hugget. Få se hur det går.