På gårdagens kvällslänk med hunden blev det inte mycket promenera av. Jag stod mest bara och beundrade himlen, kände hur liten jag var och hur imponerande himlavalvet är. Tänk så fint det kan bli av det som vissa dagar bara ser ut som en grå kletig sörja.
I dag sköljde nånting så sorgligt över mej.
Jag är ju ett stort fan av poddar, svenska sådana och de tar mej igenom de tråkigaste av arbetsdagar. I går hittade jag en ny och har sträcklyssnat på den i dagarna två. Familjen Dahl Alling med Morgan Alling i spetsen. I ett av avsnitten berättar frun hur hon som femåring fick en lillasyster och kommer i håg hur mamman ringde henne och berättade, och hur mycket hon minns från att systern var liten.
Jag fick också en lillasyster när jag var fem...och minns egentligen ingenting.
Minns att jag stod vid bordsänden och var lessen när det berättades att det skulle bli BB färd. Nästa minne är när jag sitter på trappan med en hel lemonadkorg på självaste midsommar och känner mej ensam och övergiven. Måste bebisen komma just nu när vi ska fira midsommar och allt? Och garanterat var jag inte ensam, det troligaste är väl att mormor var hos mej.
Men sen är det blankt, tills hon blir så stor att hon kan småprata och jag lär henne säga "revahåli" Jaja...
Men annars inte mycket förrän jag är uppe i skolåldern. Inte hur mycket jag än försöker tänka efter, och det känns riktigt sorgligt. Så förlåt för det lillasyster men ändå är du den enda och allra bästa syster man kan ha, och nu i vuxen ålder skapar vi nya minnen med jämna mellanrum. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar