Tacksam

Äntligen fredag och alla är sååååå lyckliga och glada.

Jag är så otroligt tacksam att jag klarat en hel vecka i arbete fast jag satt här på tisdag morgon och ville gräva ner mej själv över hur ont jag hade haft under natten. Jag har haft den underbaraste  människa vid min sida på avdelningen som varje morgon frågat hur natten varit och trollat fram de lättaste uppgifterna som funnits. När hon ställt om nåt svetsprogram och jag hamnat på nåt tyngre så länge har jag genast fått återgå till det enklare så fort hon fått det klart. Tackade henne en extra gång i dag, underbart med såna arbetskamrater.  Och bara det att få sitta på mat och kaffe med mina närmsta arbetskamrater och sladdra och skratta är verkligen en lisa för själen. Att gå hem sjukskriven och mest bara tala med hunden, det kan man bli tokig av. Fast han är en god lyssnare.

Men nu är det fredag med allt vad det innebär och en helg med roligheter ligger framför. 

Jag var liksom på hugget när jag kom hem. Såg på den solkiga bordslöparen och tyckte att jag inte hade nån som var bra. En snilleblixt slog rakt ner i tantens skalle och jag klippte sönder en pläd som faktiskt används som bordsduk i uterummet några gånger och inte nån gång passat som pläd då den inte andas. Fram med symaskinen för att fålla långsidorna, i kortändarna var det färdigt med fransar och allt. När klockan slog fyra var löparen struken och låg på bordet. Nu fattades bara fredagsbuketten och dit var det inte långt. Att man kan vara så påhittig!

Nu blir det stickning framför tv:n med första avsnittet av Knutby serien. Glad fredag!

 

Det rullar på

Det rullar på i maklig takt tycker vi väl alla tre i huset. 

Jag är tillbaka i arbete och har fått ha lätta uppgifter hittills och kunnat sej nej till nåt. Från och med i morgon är det lite tyngre men jag försöker tänka på hur jag lyfter, hur jag står och hur jag håller axlar och armar, sen kan jag inte mycket mer än hoppas det håller. Hur som helst underbart att träffa arbetskompisarna igen.

Natten efter första dagen sov jag ett par timmar, resten spökade med kramper och domningar och jag var beredd på att inte klara mera, grät och bannade världen när morgonen kom. Men i ren ilska tog jag mej till arbetet också den dagen och i går kväll smällde jag in ett muskelavslappnande piller till natten och sov som ett barn. Vaknade pigg och glad som en lärka.

Så, min tröja är klar. Samma som Lottas men annan färg och jag får väl säga att jag är rätt nöjd trots att jag suttit med kuddar under armbågarna och bara stickat några varv åt gången.

I går kväll hade vi avslutning på höstsäsongen med målargänget. Vi åt pizza och hade väldigt trevligt. Det är liksom tradition att sista gången både höst och vår beställer vi pizza och glömmer allt vad penslar och kludd heter. Ett härligt litet gäng har vi varit denna höst men önskar förstås att vi blir flera i januari när vi återupptar målandet.

På tal om kludd så finns det i flera variationer. Riktigt mysigt att ta in en hund som knappt kan stå stilla så man får torkat bort det mesta. Att ta honom i duschen drar jag mej för, då blir det att skura hela tvättstugan sen. Så vi torkar det mesta medan vi kämpar åt olika håll, breder plädar över sofforna och hoppas att han inte hör några ljud utifrån så han måste rusa upp i dem för att se ut. Golven bryr jag mej inte i, finns knappt nåt kvar av dem mera.

Glögg flaskorna hopar sej men de extra fina vill jag spara närmare julen.

Så vi gjorde premiär på glöggsäsongen i kväll med vanliga Marlis och pimpade till lite extra för en lyxigare feelis. Annas pepparkakor och några chokladbitar (läs halva chokoplattan) till. Nu e de jul igen, nästan.

 

Snö och minnesdag

Gullig hund som inte orkade vänta på att matte skulle komma och lägga sej utan la sej i andra soffan för att sova. Detta var i går kväll när jag tittade på Så mycket bättre och stickade. Men sen när jag skulle börja sova, då buffade han till mej och skulle ut och skita! Aldrig att han skulle försöka med husse.

När söndagsmorgonen kom var det så fint med minusgrader och lite snö som föll.

Bonzo var väldigt förundrad över vad som föll från skyn. Önskar så att det kom ett snötäcke nu som höll för att vi skulle få lite ljusare och slippa leriga tassar. 

Ungdomarna kom för att äta och sen hängde vi i soffan och försökte få fyr i spisen med inte alltför torr ved. Senare hälsade jag på farmor fast jag nästan tänkt hoppa över denna helg då jag visste syster varit igår. Men jag har svårt att hålla mej borta då jag ser för var gång att läget försämras. Hon kan få hänga med länge ännu men om man får önska så önskar jag att vår Herre skulle ta hem henne nu. Det är inget värdigt liv hon lever. Men det är förstås tudelat, tillika vill jag hålla fast henne med allt jag har. Hon sov i rullstolen vid matbordet när jag kom och jag rullade in henne i rummet och hon var knappt medveten om nåt. Så satt vi en stund men när inget ändrade så lyfte jag henne i säng och bäddade om henne, då sa hon att vi får ses i morgon kväll i stället. Det är tufft att besöka och minst lika tufft att lämna, men skulle inte för nåt i världen välja bort det heller. Jag behöver inte ångra nånting sen.

Har hyllat vår vän Leonard Cohen i dag med att ha på dvd:n Live in Dublin. 5 år sen han gick ur tiden och fortfarande lika hyllad och spelad. Måste riktigt gå tillbaka i bloggen och se vad jag skrev då. Det var en måndag och den dagen var jag ynklig och frusen i arbetet, precis som om jag visste nåt fast jag inte visste. Det kom ut i media först den 11 november. Jag skulle med mamma och syster till Helsingfors den dagen och jag sov dåligt under natten. 04.00 på morgon klickade jag in mej på fb och det första jag såg var ett inlägg av hans son Adam där han meddelade att hans far stilla somnat in i sitt hem i LA. Han var redan begravd med bara sina närmaste runt sej. Tänk att de hade fått hållit det så hemligt tills allt var över, hade blivit en himlastorm annars. Minns att jag satte mej käpprakt upp i sängen och utbrast Cohen är död! Morgonen var som ett töcken för ja, man kan sörja en idol så mycket.

Den resan blev det mycket prat om honom och vi (mamma och jag) bunkrade upp alla tidningar vi kom åt, både finska engelska och svenska i R kiosk för att läsa. Det konstigaste av allt var att vi bodde på samma hotell som vi gjort sista konserten vi var på med honom 2012 och när vi checkade in denna gång fick vi samma rum... Följde med nyheterna på tv där det berättades. Men vi hade mycket roligt också under resan vill jag tillägga för när vi tre är tillsammans är det livat!

Nu håller jag tummarna för att mina armar ska vara redo, för i morgon ska jag försöka återgå till arbetet. Längtar efter mina arbetskamrater och allt det sociala.

 

Alla helgons dag

Att man i november får vakna till sol och blå himmel! Dessutom lite efterlängtad frost. Jag hade redan i går fått tips på Bonzos Insta konto ( bonzothelappie med 702 följare i nuläget!) om en vandringsled vi inte gått.

Det var alltså läge för att dra på sej vandringsskorna och bege sej till Merjärv. Vi gick Merjärv vandringsled som var ca 4 kilometer och Tjärstigen som var ca 8 kilometer. När vi kom till bilen hade vi gått 12, 5 kilometer, sett utmärkta tjärdalar och mött två bekanta.

Bonzo älskade detta, så mycket att han ibland gjorde en lyckorullning bland vitmossan. Säkert skönt mot tassarna att inte alltid gå på grus.

Same same but different. I går investerade vi i ett dragbälte, dvs. ett bälte som jag hade runt midjan och så ett koppel från det. Vilket gjorde att jag fick ha armarna fria och inga hastiga knyckar i de sköra armmusklerna. Fantastisk mojäng och inga problem med att få Bonzo att gå med det. Hur det blir med blixthalka är en annan sak men i detta nu är det bästa inköpet på länge.

Vi pausade med kakao och kardemumma muffins. Bonzo hade hundkex men var väldigt villig att byta sina kex mot en muffins.

Otroligt fin vandringsled, bara ställvis efter Tjärstigen var det lite knöggligt med stenar och ibland onödigt långt mellan de rödmålade stammarna som visade riktning.

Senare under eftermiddagen till gravgården för att tända ljus.

Förresten hyllade jag mormor lite extra i dag då vi kom hem vrålhungriga. Jag gjorde äggröra och stekte korv. Dessutom skar jag skivor av blandbröd som stektes i mycket smör så de blev knapriga. Sen breddes smör ännu på dem då de åts och jag var åter i mormor och morfars kök på Enafolk. Mormor gjorde dessa smörgåsar åt mej med jämna mellanrum som barn och om det var nån som förstod sej på användning av smör så var det hon <3

 Och Zeb, vår älskade och saknade Zeb fick också ett ljus på sin viloplats. Om jag bara fick tillbaka dej för en liten stund, få borra in näsan i din päls och andas in din doft. Vad du ändå gav oss <3

33 år

Inga behandlingar i dag utom mina redskap här hemma. Ändå lagom trött i mina tejpade axlar och armar från gårdagens massage. Men jag har hållit på hela dagen med lite ett och varje och jag tycker armarna hängt med helt okej så det är som om jag ser ett ljus i tunneln nu. Hoppas bara det sitter i.

Efter förmiddagslänken bakade jag en form med kardemummabullar som smakade gott till eftermiddagskaffet.

I kväll har vi skålat för våra 33 år som förlovade. Tänk så tiden går och ändå känns det inte särdeles länge sen, men om man börjar tänka efter har det hänt massor under åren. Vi förlovade oss sista helgen han var på permission från det militära. Det tog över ett år före militärtiden var över då han hamnade att vara hemma över sommaren för att få det jordiska att rulla. Tuffa tider för oss och för unga förälskade hjärtan. Och här sitter vi nu då 33 år senare och blickar tacksamt tillbaka.

 

Färgklickar

I natt återtog jag den välbehövliga sömnen och vaknade utvilad till en grå och dimmig torsdag, surprise! Det finns väl inget annat väder just nu. Jag var så kaffesnål och kunde glädjas åt att gubben satt åt mej i termos, bara att hälla i mugg och dricka.

Drog på mej de redan färdigt ner rapa byxorna och for på vår mest vanliga runda, fram lådo, just sex kilometer och ändå skriver jag alltid fem kilometer. Vaffö???

Putsade ur förra fredagens bukett och nu blev det två mindre buketter i stället. Hoppas de håller över helgen. Som små färgklickar i allt det dystra.

Döda persiljeblom kan också vara fint. Batteriljusen får stå på från morgon till kväll, finns ingen orsak att ha dem av.

Jag hade massörstid (igen) mitt i dagen och denna gång kunde jag ta cykeln, fast mina armar tyckte inte om det. Händerna bortdomnade efter en kilometer. I alla fall skönt när nån knådar till en och alla jag varit till nu jämrar sej över mina stenmuskler. Kanske de mjuknar till nån gång i framtiden.

Kom hem, satte fyr i spisen och bryggde kaffe. Mor var på inkommande. Bonzo var mycket nöjd över att nån annan än jag var hemma och visade sin uppskattning genom att vara axelvärmare. En livslevande vetedyna, det är livet det och jag var glad över sällskapet. 

Lillebror fick i sin tur besök av mej i kväll. Hoppas han uppskattade det lika mycket som jag uppskattar när min mamma kommer på besök. Eller hälften så glad åtminstone :) :)

 

Målarnatt

I går före jag hade tid till Levada Fysio hade jag små ärenden på stan och fick tid över. Då passade jag på med en gofika på Fiika.

Suverän kurs jag går där vi inte behöver lägga ut pengar och dessutom får saker nästsista gången. Färgpaletter och två penslar det är inte dåligt det.

Jag höll ju på med akryltavlan men var hög av målarglädje när jag kom hem vilket ledde till sömnbortfall och nattliga timmar på målningen i stället. Känner ändå att det var värt det trots att ögonen gott i kors under dagen.

Redan från tidig morgon skulle jag vara i stan igen hos fysioterapeut för att checka rörligheten och få nya övningar.

Frusen av trötthet stapplade jag in och gjorde upp brasa och drack varm choklad. Vilken lyx ändå om man tänker efter. Dagen har rullat på med små göromål och snart väntar hundlekis. Voff!