Zebs födelsedag

För 11 år sen föddes en liten söt hundvalp långt nere i Liljendal.
Det var flera valpar i kullen, 4 eller fem och alla blev bortlovade utom en som döptes till Oscar. Oscar var en trotsig liten hund redan från början och höll sej mest för sej själv. "Vill ni nåt får ni komma hit " kunde varit hans motto.
Planer fanns på att han eventuellt skulle flytta till England om ingen ville ha honom här i landet. Jag hade lagt ut lite hakar till denna kennel att vi eventuellt skulle vara intresserade fast ingen i familjen visste vad jag höll på med. Och kanske inte så snabbt som det ändå blev.
Fick ett e post meddelande att nu finns en liten Oscar som inte hittat nåt hem ännu. Då fick jag bekänna färg här hemma om att jag haft kontakt med en kennel och nu fanns en liten valp redo för oss. Vi var definitivt inte redo.
Men jag bad om att få lite bilder och det kom en bild på ett sött litet knyte med prästkrage bakom örat. Den bilden gjorde att den hårdaste motståndaren började mjukna i kanterna och snart stod han och byggde till en tvårums hundkoja med isolering och avtagbart tak.
Nån ekonomi för hundköp fanns inte och jag sålde allt som tänkas kunde på loppis och fick ihop en rätt hyfsad summa. Vi fick ge valpen ett eget namn som han skulle kallas vid redan hos uppfödaren och jag sökte febrilt och svängde olika namn på tungan. Till sist var vi alla överens om att det självklart var en liten Zeb. Ett tufft namn åt en tuff valp.
Dagen kom när vi skulle köra ner hela familjen och hämta hem vår hund. Med en mängd fjärilar i magen åkte vi iväg på vinst och förlust för vi visste inte om vi skulle klara honom med våra allergier.
Det var nästan ofattbart att få hålla honom i famnen och det gick inte att förstå vidden av vårt beslut före alla papper var påskrivna, Zeb hade fått sina små klor klippta och vi kunde starta färden hemåt.
Ingen sa något på en lång stund i bilen. Zeb var ynklig och rädd och kröp upp i armhålan på storebror i baksätet. Han hade skilts från sin mamma sju veckor gammal och hade lång väg att åka.
Själv satt jag på helspänn och bara väntade på den första nysningen från vår astmatiske lillebror. Kände efter själv om det kliade i näsan eller kittlade i halsen. Ingenting.
Det har varit blod svett och tårar men en enorm glädje och tacksamhet som ändå genomsyrat våra år tillsammans. Zeb med sin epilepsi sen två års ålder och nu slitna höftkulor, slitna leder och förkalkningar mellan ryggkotorna har gjort att vi vet att det inte går hur länge som helst. För någon vecka sen var jag färdig att ge upp vår älskade hund. Tyckte bara att det inte fanns nåt annat alternativ och stirrade mej blind på det tills goda vänner fick mej att se ur en annan vinkel och med andra ögon. Han har inte ont och han älskar livet.
Så därför är jag så otroligt tacksam över att han får uppleva sin elfte födelsedag. Att jag fått krama om honom extra mycket och ge honom godsaker dagen till ära. Själv tar han uppståndelsen med ro. Han är nöjd med att få känna tillhörighet med oss och bli kliad bakom öronen.
Kram på födelsedagen Zeb. Matte älskar dej <3