Ingen vilodag precis

Hur definieras en vilodag? Är det att sitta och rulla tummarna och låta timmarna gå eller kan man som jag få vilan i att göra nåt kreativt och känna sej tillfreds med det. Många har sin söndag till ett kyrkobesök, jag har min bästa kontakt till min skapare ute i det fria. Ingenstans känner jag mej så ödmjuk inför livet som i naturen. 

Just nu är det alldeles ljuvligt där ute då allt håller på att vakna ur sitt vinteride. Snön smälter, det är takdropp och fåglarna sjunger för full hals. Mars månad är så underbar. Startade som vanligt helgdagen med hundpromenad i - 6 graders köld, det är rätt kallt om nätterna. Men strax kändes solens värmande strålar så frysa behövde jag inte.

Sen tog jag tag i penseln och målade klart i hjälpköket. Bänken fick också ny färg. Och på håll ser det riktigt snyggt ut så titta inte för nära, fräsch hur som helst.

På eftermiddagen var det nästan bikiniväder på terrassen och det blev kaffe där och "fejkglass" på frusen banan, jordgubbe och naturell yoghurt.

Bonzo undrade förnärmat var hans gofika blev av.

Nå klart att också han fick sin glassportion.

I kväll strax före solen gick ner kom jag på att jag måste ut med cykeln en liten runda. Så skönt att sladda runt på isiga vägar och tillika njuta av solnedgång. Bra känsla att armarna håller nu.

Ett stycke mycket nöjt kvinnfolk.

 

Underbar lördag

Att få vakna till en sån underbar lördag morgon och veta att vinterledigt hägrar nästa vecka, det är ju det bästa. Världen låg i ett töcken och solen sökte sej sakta fram bakom slöjan.

Gurkplantorna älskar ljuset och växer så det knakar.

Mamma och Hasse kom in under eftermiddagen och vi drack årets första kaffe på terrassen där det var varm och skönt. Tog en bild men alla sitter och grinar för solen så det blev ingen höjdarbild om vi säger så ;) Bonzo njöt i snön som svalkar gott när solen värmer den mörka pälsen. Tar sej ett mellanmål av klematisbusken.

 Och jag har målat klart långa väggen i hjälpköket och har bara lite på båda sidorna om ytterdörren kvar. Färgen är granulit och ungefär som kaffe med mjölk. Tre lager för att täcka det blåa under.

Allt är lite roligare med enkel förnyelse.

Äntligen nåt på gång

Kan bara inte få för många foton av den här snöbjörnen, men att få honom stilla ett par sekunder är nästan omöjligt om inte nån godisbit dras ur fickan. Men faktiskt så ser vi resultat av kastreringen nu, vi har en något stillsammare hund och inte så mycket som stressar honom. Så skönt för oss alla.

Hälsade på farmor i går och jag tyckte hon var så fin där hon satt och timmen tillsammans lämnade mej med endast goda känslor.

I dag tog det mej efter arbetet. Rensade bort det nödvändigaste, täckte med målartejp och drog igång målandet.

Ett varv draget och det blåa skiner ordentligt igenom. Tror knappast att två lager kommer att täcka utan det blir ett tredje och då blir det också att få hem mer färg. Men jag är igång och så härligt att det äntligen händer.

 

He mårar åpåå

En liten bit in på söndag hade vi ännu fantastiskt väder. Jag var först ut i spåret med ett tunt lager nysnö och aldrig har det varit så tungt.

Så mycket skönare då att sätta sej med näsan mot solen en stund.

Vi fick hälften av ungdomarna med på korvgrillning och vädret blev under tiden sämre. Det började blåsa och vi kände fort att det blev onödigt kallt att sita stilla. Vi kurade ändå ihop oss inne i vindskyddet och drack vårt medhavda kaffe innan vi packade ihop.

Senare under dagen kom snön i storlek tefatsmodell och innedag var ett faktum.

Ungefär så här. Bonzo som håller på att byta till vårkappa och fäller sin vinterpäls för tillfället. Stora tussar lossar som bara är att plocka bort. Det harklas upp hårbollar och annat mys.

Det blir glest mellan inläggen nu. Känns som att allt händer på en och samma gång med piss ute i världen, kärlek i hemknutarna och här kommer alla känslorna på en och samma gång som Gessle uttrycker det. Tillika är vardagen så enahanda som den kan bli. Svintidiga mornar, dödströtta kvällar och målarburken står på arbetsbänken och bara väntar. Men man ska vara alert om det ska börjas med färgläggning av panel och onödigt vissen hittills den här veckan.

Nåt kul ändå i dag är att vi blev tillfrågade om vi vill vara skaffare på ett sommar bröllop och det var väldigt lätt att säga ja till. Så två bröllop väntar i sommar vilket är alldeles underbart. Kärlek i dessa tider är så härligt.

 

Våren flyttade in

Jag hotade ju redan i går med att ta in våren i vårt hem och startade omedelbart men att byta köksgardinen.

Startade dagen med hundlänk i en rätt så kylig morgon. Fick göra en kanna te att njuta av när jag kom hem och Bonzo skulle som vanligt sitta i famnen. Och det går ju bra, han är en sån liten go gosse.

Jag fortsatte med min städning och gubben drog i väg med kompis på cykel. Tröttnade mitt i ett skåp och skrev till en vän " Int sku du ha vila koma ti stan på en kaffi? Genast plingade telefonen " Jo fasen he vill ja!! Underbart tänkte jag lämnade allt och drog till stan. Fick en härlig stund med min vän i varsin fåtölj på Kaffia och klart det första som avhandlades var kriget i Ukraina, vi kommer inte i från det. Oron finns i var och en av oss. Men så fick vi skärpa till och sedan hade vi bara roligt. Kände mej som en ny människa när vi skildes utanför och försvann åt varsitt håll. Jag hade varit i behov av detta en längre tid.

Jag svängde in till K Rauta och köpte målarfärg till panelen i grovköket. Gäller att passa på när tillvaron känns behaglig (topp kan jag inte skriva) Jag har planerat in måleri under vinterledigt men om andan faller på blir det tidigarelagt.

Njuter av tulpanerna som är sååå fina!

I vardagsrummet har det hänt grejer på väggarna. Ryan är nertagen, känns som om dess tid är förbi och nu flödar ljuset bättre. Lite omflyttning av tavlor och Zeb det lilla grynet hänger nu på väggen tillsammans med sitt tassavtryck i lera ovanför. Byte av gardiner, matta och kuddfodral gör sitt till (fast det blev ett konstigt ljus i den här bilden...)

Det har tagit mej hela dagen men under den tiden har jag fått kvalitetstid med vän, tittat på cykeltävling från Toscana med gubben och tillsammans har vi kockat kvällsmat så jag är verkligt nöjd.

Det behöver komma bättre dagar också mellan varven.

 

Veckan

En tuff arbetsvecka är äntligen till ända. Alldeles för lite sömn, sorg och oro som en sten i bröstet är ingen bra kombination. 

Årets första tulpanbukett hämtade jag efter arbetet. Härlig vårkänsla förmedlar den och ger hopp om ljusare tider.

Ut med skidorna i dag i strålande sol för att rensa huvudet. Känslan av att vara en korkad metallarbetare satt hårt efter att jag gjort en miss i ett moment under dagen och kommer att pina mej hela helgen. Att man ska få ta det så hårt är konstigt eftersom det bara är materiella ting. Skulle aldrig klara att ha ansvar över människor i någon form, det skulle hastigt göra mej galen.

Men att skida var härligt. Uppmjukad och mycket bättre i skick efter ett besök hos fysioterapeut mitt i veckan. Där fick jag veta att det inte är höften som har fel utan det är trångt mellan 1:a och 2:a ländkotorna och  en nerv därifrån går kring höften. Tack, då visste vi det. Dessutom var jag riktigt förvånad när jag kom hem igen. Den lilla tån som smärtat så vansinnigt under skidturer hade jag riktigt glömt bort för inget gjorde ont. Så kanske den också hade nåt med hela nervgrejen att göra. Kroppens uppbyggnad är så fascinerande.

Den här helgen vill jag få in lite vår i hemmet, med början kanske ännu i kväll. I varje fall har jag startat med härlig tulpanbukett.

 

Brevet

Hej Anna-Lisa!                                                                                                                                              

Jag vill skriva ett sista brev till dej, jag som haft för vana att skriva några rader som jag stuckit med i ditt julpaket de senaste åren. Och otaliga är det kort som posten skickat mellan Bennäs och Esse i över 20 år. Tänk så lång tid vi känt varandra fast jag i dag kan tycka det blev alldeles för kort ändå.   

Minns du hur vi träffades? Klart du minns! Det var i arbetets tecken när jag fick komma som en hjälpande hand till lillhallen. Det var en fantastisk arbetsplats, lugnt och tyst. Vi plockade ihop, skruvade och limmade. Packade och pratade. Där startade nåt som skulle bli en livslång vänskap.

Du grät sista dagen jag var där sen jag bestämt mej för att byta arbete. Vi trodde väl båda att det skulle smulas bort som det ofta gör när folk går åt olika håll. Men vi ringdes nån gång mellan varven och en dag bjöd du mej hem till dej på kaffe och resten är historia kan man säga. Att det var en åldersskillnad på över 30 år mellan oss var inte nåt vi reflekterade över, vi trivdes tillsammans och det var huvudsaken.

Det är mest jag som kommit till dej eftersom du inte haft körkort och lyckliga jag får man säga för vilka bjudningar du hållit genom åren! Du har varit en hejare på att baka och jag har ätit så det stått ut genom öronen och nästan så jag mått illa dagen efter. Ibland kom pojkarna med också, de var ju små den tiden det begav sej. Minns att Erik första gången han var med sa " att nog gick det att vara här också! efter att han doppat magen full av kakor. 

Jag tog dej med till min första egna utställning och inte långt därefter köpte dina barn en akvarell åt dej som du särskilt fastnat för. Den har hängt i ditt vardagsrum sen dess.

Vi har haft några korta utfärder. Och mina och gubbens resor har du fått ta del av i form av fotografier och du har sagt att det känns som om du fått vara med på ett hörn. Salzburg var du väldigt fascinerad av.

Vi införde kvällar när jag skulle ha ordnat med privat chaufför då du stod för maten, en flaska vin delades och en whisky för att avrunda. Undrar hur många timmar du och jag spenderat kring köksbordet? När inte en hel kväll räckt till utan det har gått in på natten. Vi fick aldrig färdigt ventilerat, skulle vara roligt att veta hur länge vi kunnat sitta före det skulle blivit tyst. Ofta har vi ännu dagen efteråt skrivit och tackat för den trevliga kvällen och skrivit ner vår tacksamhet att just vi hittat varandra.

Jag försökte få dej på opera men där sa du blankt nej. Det förstod du dej inte på så det hade varit bortkastade pengar. Men när Elisabeth Rehn föreläste på Sursik satt vi på första parkett.

Men plötslig kom dagen då ditt ljus slocknade och jag försöker desperat ta in det ofattbara. Du finns inte ett telefonsamtal eller meddelande borta. Du har gått så mycket längre. Det här var jag absolut inte redo för! Var du redo? Saknaden värker och river i bröstet och jag hulkar i förtvivlan.

Saknar dina kramar och välkomnande famn. Saknar hur du alltid stod på trappan och vinkade så länge du såg bilen. Ingen mer salladsdressing eller morotsmarmelad till jul, Saknar hela dej.

Var du nu än är Anna-Lisa, så önskar jag dej allt gott. Håll ett vakande öga på mej så ska jag hålla ett vakande öga på de dina.

Jag vill tro att vi ska få mötas igen och då delar vi på en vinflaska och tar upp diskussionen där den slutade. Tills dess ska jag vårda de vackraste minnen av den finaste vänskap.

Sov i ro.

Kram / Anette