Om mig

Jag lever det ljuva livet i Esse tillsammans med min man och vår hund. Två pojkar som är utflugna. Går som bäst vuxenlinjen på Nordiska konstskolan i Kokkola. Älskar allt som gör livet värt att leva och försöker få en guldkant på varje dag. Följ med om du har lust.

söndag 23 april 2017

Renata


Men sorg läste jag dagens tidning och under morgonlänken hann jag tänka många tankar som tog mej långt bak i tiden.
Jag växte upp med ständiga urinvägsinfektioner, de avlöste varandra och jag åt en massa mediciner. Detta innebar också många sjukhusvistelser som blev till stor fasa och förskräckelse för en redan rädd liten flicka. Det stora tvättrummet med badkar där jag skulle duschas och vägas, vitt och sterilt  och doften från det rummet sitter ännu i näsan. Det skulle kissas i otaliga koppar, det var lavemang sprutor, och slangar som skulle tryckas upp i urinröret som gjorde ont. Kall plåt i röntgensalarna att ligga på när njurarna röntgades och en blåsa som var färdig att spränga men jag fick inte kissa före bilderna var klara. Sen drogs snabbt pottan fram och jag fick släppa allt där uppe på britsen. Som liten flicka med främmande människor omkring mej blev jag räddare för varje gång, jag visste ju vad som väntade.
Men uppe på avdelningen fanns en kvinna som på nåt sätt blev min livlina när inte mamma eller nån annan kunde vara med mej. Renata, med de vänliga ögonen, det mjuka sättet och tid för den lilla flickan. Jag brukade söka upp henne i avdelningens lilla kök och sitta på en pall när hon höll på med sitt. Hon frågade alltid om jag hittat nån bra bok att bläddra i före jag somnar om kvällen och när jag var lessen att hon skulle åka hem så lovade hon att när jag vaknar följande morgon finns hon åter på plats och hon höll vad hon lovade. När jag grät vid ytterdörren och inte ville att mamma skulle åka och lämna mej tog Renata hand om mej och talade lugnande och mamma kunde åka.
Hur många gånger stod jag inte vid de stora fönstren och tittade ner på taket vid ingången. Bara jag fick upp fönstret kunde jag hoppa ner på det och smita, så många våningar var det ändå inte.
Åren gick och den lilla flickan blev stor.
Jag fick mitt första barn och på den tiden arbetade Renata på BB. En dag gick jag för att prata med henne och berättade om mina många sjukhusvistelser som barn. "Du är flickan med urinvägsinfektionerna! sa hon och lyste upp. Tänk att hon mindes efter alla år som gått. Jag fick chansen att tacka för all tid hon lagt på mej och säga hur viktig hon var för mej under sjukhusvistelserna. Senare har vi också stött på varandra under olika evenemang.
Utan Renata vet jag inte om det hade gått att hålla mej på sjukhus. Jag kommer aldrig glömma henne.

lördag 22 april 2017

Skulpteringshelg


Det har varit ett riktigt handarbete denna helg i ordets rätta bemärkelse.
Det känns av i fingrarna nu efteråt att de verkligen fått arbeta. Det blev ingen demolering utan vi fortsatte där vi slutade senast. Kände ju att det som redan var skulpterat var mycket kompakt och aningen motstånd fanns också i det, medan leran som ännu var i påsen och oanvänd var mycket mera formbar och mjuk.


Nu är då frågan vad som ska hända med huvudet. Många lämnade sitt kvar på skolan eftersom det smulas sönder när det torkar. Men jag skulle ha hem mitt oavsett vad som händer. Nu står det inplastat till jag vet vad jag gör. Nån form av avgjutning eller så har jag tankar på att skära upp huvudet och plocka bort trästommen som annars kommer att börja mögla. Sen forma ihop huvudet igen och kanske spraylacka. Allt i experiment syfte.
I detta nu händer inget. Som vanligt är jag väldigt tagen av skolhelgen och ganska mör nu. Fixade mat när jag kom hem och åt som en häst, det fanns liksom ingen botten. Satt efteråt och pöste tills jag makade mej till soffan och somnade som en stock. Ett vanligt mönster efter skoldagar. Nu far det typ en månad till nästa skolhelg och då blir det temperamålning. Ska sitta riktigt fint det också.

fredag 21 april 2017

Lång väntan


En lång väntan blev det med provtagningen.
Hungrig var jag redan när jag vaknade och magen knorrade upproriskt hela vägen in till stan. Jag tappades på flera rör blod och så skulle det drickas en vämjeligt söt vätska. Sen var det bara att sitta två timmar i väntrummet och se nöjd ut. Hungrig, frusen och trött blir man ju helt klart. Hade gärna sett att det funnits en bädd nånstans så jag kunnat vila från allt. Till sist tappades det lite till och så fick jag gå. Svaren får jag ringa om nästa vecka.


Hur gott smakar inte kaffet efter sånt! och en smörgås till.


Endast smulor kvar från den nöjdes tallrik.



In till försäkringsbolaget med kvitton på Zebs mediciner och det var lite oklart med ersättning så de skulle höra av sej. Ringde just därifrån och vi fick tillbaka mer än vad jag veckohandlade för så jag tyckte det gick helt skapligt. Så Zeb, du behöver inte alls se skyldig ut. Nu blir han ju 10 år i juni och försäkringen går ut så då är det färdigt med ersättningar. Men jag tackar vår lyckliga stjärna att vi var så klok och försäkrade honom som valp, vi visste ju inte då hur sjuk han skulle bli. Utan försäkring hade vi stått på bar backe i dag, nästan.
Nu ska skolväskan packas för ikväll ska lera knådas.

torsdag 20 april 2017

Innekväll



Vilket väder vi har!
Det regnar vågrätt, det är kallt och blött.
Måste gå tillbaka i bloggen några år och se hur aprilvädret varit och detta år ta nog verkligen priset. Hittade mest bilder på solstolar, grillning och violer. Nu verkar allt sånt väldigt långt borta.
Jag har färdigt arbetat för den här veckan.
I morgon blir det arbetshälsovården och sockerbelastning i ett par timmar. Efter det ger jag mej själv ledigt resten av dagen. Har små ärenden i stan som passar bra att ta tag i och sen hem. Skola blir det sen på kvällen så visst är ändå dagen rätt fullspikad.
Jag fyllde på mitt Cohen konto en stund i kväll. Ibland så behövs det bara.

onsdag 19 april 2017

En lyxigare variant




En lyxigare variant på middag denna onsdag.
Med ett gäng härliga kvinns. Maten var super, sällskapet var super. Finns inget mer att begära.
Så nöjd, mätt och belåten.

tisdag 18 april 2017

En kväll i skolan


En kväll i skolan blev det.
Lossade på plasthuvorna till lerhuvudet som står och väntar på demolering till helgen. Sprayade vatten på och satte huvorna tillbaka tätt omslutet. Allt för att leran ska hålla sej mjuk och formbar.
Hade en rätt intressant föreläsare från Österrike där i kväll. Han berättade om sin konst på bunkrarna i Cap ferret som Hitler lät bygga. I dagsläget håller de på att sjunka ner i sanden och konstnärer ändrar hela tiden väggarna med mest graffiti.
Fick se en intervjusnutt med en man som var med och byggde bunkrarna i tiden. Det var nånting i hans berättande som berörde mej, minst lika mycket som konsten.
På väg hem i en röd snärtig Mini Cooper skrattade vi oss fördärvade av galna reseminnen. När det regnat sex dagar av sju möjliga på solsemester och det enda som finns att göra är att shoppa fult porslin och lädertofflor. Alltså sånt man kan skratta åt efteråt, absolut inte när man är mitt uppe i det.
En mycket givande och rolig kväll med min bästa studiekamrat.

måndag 17 april 2017

En gång är ingen gång


Det räckte tydligen inte att jag glömde alarmet på i fredags, utan i morse på nytt 05.30 satte det igång.
Nå det är ju ändå skönt när man fattat galoppen att det inte är arbetsdag utan man får somna om.
06.00 tittar jag på klockan igen, vaknar av att hunden spyr på hallmattan. Man tackar.
Ut med jycken och mattan skuras. Somnar om och vaknar ett par timmar senare till strålande sol. Hunden står där ute, hungrig och släpps in. När vi fått morgonmål åker ytterkläderna på, gubben far med cykeln och Zeb och jag drar till skogs.


Så fantastisk förmiddag. Där mellan träden var det vindstilla och jag stoppade vantarna i jackfickan och kunde vara utan en bra stund. Mycket harspår att undersöka för Zeb och hade björnen kommit hade han gärna fått göra oss sällskap, just där och då kändes det som om vi kunde varit kompisar med vem som helst. Bäst ändå att vi inte såg till nallen och jag får fortsätta leva i tron.


Det är mycket snö ännu på sina ställen och jag märker hur Zeb blir piggare i sina ben så fort vi kommer till snö, på gruset lunkar han mest fram. En riktig snöhund är han.


Vi blev lite rastlösa mot eftermiddagen och for ut och äta lunch. Så körde vi omkring vid bilaffärer och tittade på några fina exemplar. Tanken har nu slagit oss att det kanske borde vara dags att uppdatera fordonet så småningom. Det kommer ändå att dra ut på tiden, jag har nämligen varit med förr så jag kan rumban kring det hela. Men den som väntar på något gott...


Två vårvintersoldyrkare.
Dags att så tänka på refrängen med ledigheten. Härliga dagar med allt vad de innehållit och jag känner mej tacksam. I morgon är det halare och stålförsedda skor som gäller.