Om mig

Mitt foto
En kvinna och vårdassistent i sina bästa år. Försöker sätta en guldkant på varje dag genom att vara kreativ, nyfiken och positiv. Vill tro att man kommer långt med det. Följ gärna med i min enkla vardag om du har tid och lust.

tisdag 30 september 2014

En må bra kväll


Har fixat mej en må bra kväll en enkel tisdag kväll.
Packade in tre tavlor i bilen när jag kom hem i dag. Körde dem till stan, skrev lappar som skulle klistras bakom, fyllde i blankett och betalade. Lämnade tavlorna utefter väggen i utställningshallen bland en massa andra. Tror det aldrig varit så många tavlor där på en gång och mera kom in hela tiden. Jag förälskade mej på direkten i ett verk som garanterat kommer med. Ska se om jag får lägga upp nån bild senare av det. Helst ska ni ju alla till Tobaksmagasinet för att se utställningen sen. På lördag är det vernissage klockan 15 i fall att.
Först på väg hem fick jag verklig ångest över det jag lämnat dit men det var så dags. Hur som helst är det de bästa jag åstadkommit under det här året och mycket mer än så kan jag inte.
Svängde hem till mamma och beklagade mej över mitt mindervärdeskomplex som alltid finns där. Hon trugade i mej spagetti som den mamma hon är och så rann det mesta av mej. Skit samma vad andra tycker liksom. Trött så trött blev jag och åkte hem till mej. Kröp upp i soffan och tittade på Dicte som bandades i går medan bastun värmde.
Och nu sitter jag här nybadad med varm choklad och doftljus som sprider en lätt vaniljarom i rummet. Nöjd nöjdare nöjdast.

måndag 29 september 2014

Tidsbrist


Oj vad jag tycker kvällarna är korta.
Så lite tid för sånt som är roligt och som intresserar. Istället är det måsten som helt enkelt måste göras. Det ska lagas mat, dammsugas upp sand och hundhår, betalas räkningar, sånt elände som inte alls är humörhöjande på nåt vis. För man vet ju att i morgon är alla hungriga på nytt, hunden har igen slarvat in och banne mej om det inte finns nya räkningar i postlådan också.
Så trög var jag att jag tänkte att jag orkar bara inte ute och valla hunden, inte ut i blåsten, nej nej nej.
Men det var riktigt skönt och uppfriskande och färgerna tyckte jag var riktigt speciella i kväll.
Här har klippts gräsmatta och få nu se hur länge än man får hålla på med det, kan inte tro det är färdigt ännu. Gubben har gått loss med motorsåg på pilträden och då var det ingen hejd på honom. Annat var det nog när vi igår skulle kvista ur det andra äppelträdet, då höll han minsann tillbaka.
Så har jag valt ut tavlor till den årliga jurybedömda utställningen som ska inlämnas i morgon. Vet inte varför jag håller på med det för det om nåt kan ge mej ångest. Att granskas av andra och inte komma med känns riktigt bittert. Det är mer än min självkänsla klarar av, tror jag. Hittills har det gått bra och alltid har nån tavla kommit med. Men det kan så lätt ändra.
Nåja, det blir morgondagens pest och pina. Det lite som är kvar av kvällen ska ägnas åt bokläsandet.

söndag 28 september 2014

Fantastiska söndagsmorgon


Vilken underskön morgon vi fick denna sista söndag i september.
Zeb och jag gav oss ut i den friska och klara dagen och njöt. Vinden hade lugnat sej och himlen klar blå. Fantastiskt.


Det är visst sju sjöars i dag och de fick ju fint väder.
Själv är jag så att det lilla man får gratis här i världen utnyttjar jag till fullo och sånt betalar jag inte frivilligt för. Så vi njöt av vår närnatur hunden och jag och kanske har älgflugorna gett sej nu.


Den största livsnjutaren av oss alla.


I uterummet var det alldeles lagom och perfekt att tillbringa en stund.
Först dammsög jag flugor, det hör liksom till fast måste tillägga att de minskat i antal nu. Sen gick jag in och värmde en stor härligt kakaomugg, tog en bok och gick tillbaks. Läste i allsköns ro medan solen värmde mej i nacken.


lördag 27 september 2014

Höja glädjen en nivå


Min absoluta favoritplats om jag nu räknar bort sängen där jag ändå trivs bäst. Finns det nåt bättre än när du är trött, dra ullsockor på mot benvärk och krypa ner bland fårlakan och kuddar.
Men här i fåtöljen bland böcker, påbörjade stickningar, papper och pennor trivs jag. Alldeles särskilt nu när det är mindre höststormar och regn på utsidan.


Riktigt bra blev det när jag fick en fotpall eller grovvirkad fotboll kanske. Jag kan inte sitta som folk längre utan benen ska opp och hittills har bord och kuddar vara i farten men nu är jag så nöjd, så nöjd.


Även om jag nu är en riktig hemmakatt så vill även jag ut och se mej omkring ibland.
Stockholm har varit på tapeten allt sedan i somras och i dag, äntligen så kom vi till skott och bokade flyget. Ett Stockholm i höstskrud och träffar med vänner och min lillebror. Mer behövdes inte för att höja glädjen en nivå. Ser så fram emot det.


Lilla fruntimret och jag har en del gemensamt.

fredag 26 september 2014

Låten

Vill man nu ännu få till den rätta stämningen, bli lugn och harmonisk lyssnar man på den HÄR.
Absolut bäst just nu och den som ger mej gåshud och fladder i hjärtetrakten.

Samarbete


Vet ni igår tog jag bara en paus från allt.
Klädde av mej rollen som husmor och stack i väg ensam på stan. Inte blev det mera än två loppisar men tror jag aldrig förut har satt ner så mycket tid på att rota bland böcker och njuta av vackert glas.
Mer behövdes inte och jag kom hem som en mycket gladare hustru och mamma.
Med mej hade jag en trave böcker och denna ljuslykta. Samlar så smått på dessa och har nu fem i min samling. Drömmer om att få ett antal till och kunna sprida ut dem på bordet, de ger så fint ljus.

I morse la jag fram iden om att vi i kväll samarbetar med att få huset städat. Alla slutade halv fyra och klockan fem var det städat och putsat och vi kunde alla sätta oss och äta. Det gick enkelt med uppvärmningar från gårdagen och så blev det kaffe med kladdkaka och grädde till efterrätt. Bara för att det är fredag.
På det sättet har vi alla en hel härlig fredagskväll till att göra vad vi vill. Ute piskar regnet och blåsten gör att det är riktigt höstligt. Känner hur ett lugn lägger sej i kroppen och den här helgen ska jag mest göra det som är bra för just mej. Landa ordentligt i mej själv, läsa och skriva. I första hand.


onsdag 24 september 2014

Svårt att vänja sej


Nån har spelat ett spratt eller? Vi har inte lila väggar i uterummet!
Åtminstone färgstark och glatt blev det ju.

Måste få jämra mej lite till över det kalla vädret. Det kom så överraskande efter "sommar"veckorna vi hade här tidigare. Snö på marken i morse om än väldigt lite, regn hagel snö och sol om vartannat under dagen.
Var ute på en blixtvisit och gick med händerna långt nertryckta i fickorna och axlarna uppdragna. Konstaterade att det finns en del som frusit under natten men det lämnade med en blick på det och så gick jag huttrandes in igen. Väntar på bättre tider som lär ska komma redan till helgen.
Gubben tog sej an Zeb så det var jag tacksam för.
Hade fantiserat om en loppisrunda i stan i kväll eftersom jag mest bara "tållar" på här hemma, men nej det var så skönt att komma hem så den tanken försvann med ett phuff! Kanske i morgon.
Nej ikväll kryper vi upp i soffhörn och fåtöljer för att se filmen Noah. Känns som om det är perfekt göra en kall onsdagskväll som denna.
Men först, kaffe! Denna ljuva brygd.

tisdag 23 september 2014

Ålderskrämpor


Nu är det kallt.
Minusgrader om nätterna och här och var har det synts till snöflingor under dagen, här kommer nåt slaskaktigt i kväll.
Jag har benvärk. Har haft det hela dagen och undrar om jag håller på att bli så till åren kommen att jag börjar reagera på omslag i väderleken, vilket då bevisar att jag är trög eftersom man tydligen ska veta av sånt på förhand.
Ett annat tecken på det där med ålder, trots att jag frusit i dag är "sveijtskåve". Ja jag tror bestämt att jag lider av det också. Inte så att det är nån plåga där jag får riva av mej kläderna och stå med fötterna i ishink, utan mera så att jag har mina föraningar.
Som om det inte skulle räcka anser jag och de i min närmaste omgivning att jag är både blind och döv. Fy sjuttsingen vad synen försämrats på mindre än ett år. I december skaffade jag nya glasögon och jag ser dåligt med dem redan. Sitter och plirar och tar av mej dem när jag läser och sätter på igen. På det sättet håller jag på att nöta sönder dem i förtid. Riktigt dåligt blir det till kvällen då när jag behöver ögonen som mest, då när böcker ska läsas till exempel.
Ja så var det då den där hörseln. Mitt standard ord här hemma är "Va??? va? va? va?" Nu är de ju så lågmälda här alla utom jag som gapar på, troligtvis för att jag inget hör och tror att alla andra är lika döva. Gubben hyssjar åt mej när jag vrålar i telefon och så...
Exempel på min dövhet kan gå så här: Nån säger "jag sätter på kaffe!" Så kontrar jag med "ska du ta och sätta på kaffet!" Tillbaks får jag himlande ögon och suckar. Då fattar jag att här skulle jag knipit käft så hade det blivit bättre.
Höjden var nog här i helgen. Jag kom just in efter att ha vallat hunden och fyllt på ved i pannan. En stund efter mej kommer storebror in och frågar "hadd du dzeed Zeb en morot eli har a teiji åt se sjölv"? Jag: Jåå ja fyllt på riitti jyst fön ja kom in"!

måndag 22 september 2014

Nu är det allvar


Nu kom den på allvar, hösten.
Med kalla vindar som söker sej in på bara skinnet och gör att man önskar att man hade varit klok nog att söka fram långkalsongerna. Jag står och huttrar och stampar medan hunden är lycklig över vindarna som sveper in och alla dofter som liksom kommer till sin rätt.
Men tillika är jag förtjust i årstiden bara jag får vett att klä mej rätt. Det är som om hösten skulle ge lite mera energi, kanske för den klara luften som fyller och vidgar lungorna och gör att man känner sej stark och levande.
Hösten ger också mera ro till att ta sej filmkvällar eller läsa en bok. Så har också mitt tedrickande tagit fart och jag har bullat upp med några sorter. En rykande kopp te samtidigt som man har näsan i en bok när höststormarna tar fart därutanför, det är inte mycket som slår det just då.
Jag är på jobb igen efter två veckor hemma och det kändes riktigt bra i dag. De där minutrarna vid kaffebordet ger så mycket mer än man kunde tro.


söndag 21 september 2014

Ingen vanlig dag


Nej det är verkligen ingen vanlig dag.
För i dag är det Leonard Cohens 80 års dag. Och eftersom jag aldrig har kommit honom så här nära i verkligheten utan det som minst har varit ett par meter emellan oss så gör man helt enkelt en bild som tilltalar en själv.
Jag har bidragit till en gåva åt honom från världens alla fans. Vi har samlat in pengar till ett projekt på ön Hydra i Grekland där han tillbringade sin tid med att skriva låtar främst på 60 och 70 talet.  Där vid en gångväg med vy ut över havet har en arkitekt gjort en modell på en stenbänk modell större där det också kommer att finnas nån form av minnesplatta för att hedra jubilaren. Har fått se ritningen och det ser riktigt bra ut. Nu lär det ska vara pappersarbete kvar och lov och tillstånd. Men senast framåt våren ska bygget komma igång. Så mycket pengar har samlats in så det räcker till skötsel av stället och eventuellt till någon organisation som står Leonard nära hjärtat.
Känns väldigt bra att få vara en del av allt detta och mitt mål är ju förstås att en dag kunna sätta mej ner på den bänken, blicka ut över ett hav med solnedgång och känna tacksamhet över mannen som förde musiken på riktigt till mej.


Läste i en intervju med honom att det vanligtvis inte firas så mycket i hans familj och han trodde inte att den här dagen heller skulle uppmärksammas särskilt. Men han funderade om han skulle ta och röka en cigg, som han inte gjort på många år, kände ett verkligt sug efter det.
Jag säger bara det, ta dej du en cigg, det är du värd.


Det som säkert lägger sordin på dagen är att hans syster Esther dog för bara nån vecka sen och av vad jag förstått så har de stått varandra nära och Esther har stöttat honom i allt.


Jag är stolt över dessa bilder som jag tagit på Sonera stadion för ganska exakt 2 år sen.
Det finns nånstans en text där det står att fotografierna från den konserten är tagna av Lorca Cohen (hans dotter), Anette Söderman och två andra. Det är sånt jag sträcker på ryggen lite extra av.

Leonards stora dag firar jag själv med att lyssna på hans musik och höja en skål för mannen med det stora ödmjuka hjärtat. Som verkar vara ålderslös och trivs bäst med att vara på turneer, det är där på scenen hans liv finns. Att framföra sina sånger för en hänförd publik i alla åldrar.


Med önskan om ännu många glädjefyllda år, hälsa och kärlek.

lördag 20 september 2014

Fårskalle


Alltså jag tog ett steg längre i den här får processen.
Plötsligt en dag var jag inne på en katalog som sålde förmånliga får sängkläder. Så vad gör man annat än helt enkelt klickar hem, inte mitt fel att de bara fanns där då just när drömmen om att bli fårbonde var så stark.


Han som också sover i sängen är lyckligt ovetandes om mitt tilltag så få nu se ikväll om han bräker till. Men så mycket sötare lakan att sova i har jag svårt att föreställa mej.


Hrm...ett sött kuddfodral bara råkade hamna med. Tänk så tryggt att krama den kudden när det visas otrevligheter i rutan.
Annars har jag mest lyssnat på musik i dag, så fort det getts tillfälle.
Nu ska här ställas till kvällsmat. Kött och grönsaker i ugnen och för första gången ska jag pröva på att fritera egna franskisar. Hoppas bara jag inte eldar upp huset.
Ha en fin kväll därute!

fredag 19 september 2014

Jag har det inte lätt...


...och inte de mina heller.
Fantastiska dagar ligger bakom mej i alla dess former. I musikväg är det länge sen jag upplevt sån topp som jag gjort nu. I går fanns Adam Cohen i min postlåda och i dag följde fadern Leonard efter.
Adams cd är jag riktigt imponerad av, bättre än hans förra och så fina texter och jag skulle vilja påstå att han mognat i sin musik. Han har spelat in sin skiva i barndomshemmet i Montreal och i huset på Hydra. I låten Fall apart har han en riktigt känslig text som berör.

They will speak of my father when he´s not around
You´ll be hearing his voice like you´re hearing it now
And I´ll be the son with his father´s books and guns
His breath inside my lungs his words upon my tongue
In your house in Montreal the walls talk back to me
And when I consult a mirror it´s both of us I see
Something old must end
Something new must start
Gonna let myself fall apart

Leonard är alltid ett säkert kort.
Rösten blir bara mörkare och mörkare och ett härligt gung finns i musiken.
Frågan är om inte den här är snäppet bättre än hans förra. Jag spelade den i min ensamhet i dag när jag höll på med sysslor i köket. Plötsligt stannade jag bara upp och kände en rysning av välbehag och gåshud på armarna. Finns vissa låtar som är superba. Man kanske ska vara en riktig musikälskare för att förstå vad jag kände i den stunden.
Nu har jag kanske inte det medhåll i familjen som jag skulle vilja ha. Mest är det för att retas med mej för jag är ett lätt byte. De skrattar åt musiken och gör tecken och gubben stängde av cd spelaren och lyssnade på köksfläkten en stund för att sedan utbrista hur vackert den lät.
Sånt får jag utstå.
Men det är när jag ska överföra musiken till dator och mobil som det är synd med de som alltid hamnar att hjälpa mej. Jag fattar ingenting, har glömt allt sen förra gången och ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget får på datorn. De sliter sitt hår medan de förklarar pekar och visar och till sist kan de inte annat än lägga sej dubbelvikta av skratt över deras "kållriga" mor.
En sak är dock säkert. Jag klarar det inte heller nästa gång det blir aktuellt.

Annat vi gjort Zeb och jag idag är att vi hälsat på fåren. Jag kliade dem på nosen och Zeb delade ut pussar. Så har jag bakat morotsbröd som blev saftigt och gott. Så det vanliga som att dammsuga döda flugor i uterummet och så tätade jag upp dörren där. Tyckte ändå att det var mindre flugor nu så hoppas att värsta tiden är över och att det blir min tur att vistas där så småningom.

En vänskapskväll


När en tanke och en ide´ dyker upp i skallen på en gäller det att greppa den på direkten.
Så gjorde jag i går vilket resulterade i en kväll med vänskap, grillad korv och en alldeles härlig höstkväll med ännu lite värme från dagen.


Vi hade tagit oss ut till Bockabron vid Kiisk och fick vara alldeles ensamma förutom en fiskare som kom senare med kamouflagekläder så vi hade inte riktigt koll på i vilken buske han befann sej.
Våra karlar gjorde upp eld och grillade korv och bacon som vi åt med sallader och annat smått och gott. Dagsfärskt bröd fanns till och med.


En stilla kväll med endast rop från en fågel och våra skratt hördes.
När kylan började krypa in under kläderna begav vi oss hemåt stärkta av både korven och den friska luften. Inte ens älgflugorna var till besvär, en endaste plockade jag ur håret.
En kväll när den är som bäst, i goda vänners sällskap.

torsdag 18 september 2014

Fullt program


I dag har det varit fullt ös från morgon till kväll kan man säga.
Eller ös och ös kanske då mera trevligheter.
Har gjort sällskap med svärmor till Kokkola, gått på loppisar bl.a och fyndat lite smått.
Som den här gröna Pentik vasen. Är väldans förtjust i grön glas och grönt överlag så mina ögon dras direkt till sånt. Grönt ska ju ha en lugnande effekt så kanske det är därför jag dras till det. Inte så konstigt att jag sover i ett rum med gröna tapeter då heller, fast jag hävdar att de står näst i tur att bytas ut.
Plockade in ett fång med de ljuvligaste syrenhortensior för att pryda vasen. De är nästan som vackrast nu när de skiftar i rosa fast vissa visar en tendens till köldskador.
Hann hem en stund för att sedan packa picknick korgen och bege oss på nya äventyr. Men mera om det i morgon.


onsdag 17 september 2014

Prioritera rätt


I dag har jag prioriterat det jag tycker om och helst gör framom alla måsten.
Jag har svårt med det märker jag för jag vill ju gärna måla nåt alster med jämna mellanrum men har så många måsten eller rättare sagt sånt som jag tror måste göras här och nu och så lämnar det roliga.
Det första jag gjorde i dag när jag vinkat av jobbarna var att ta fram akvarellerna och sätta mej ner och göra kanske det jag helst av allt skulle göra om det kommer till att välja. Det blev en målning från Onnenkoski (fråga inte om väderstreck eller plats, det är jag inte rätt person till).
Så har jag läst, lyssnat på musik, stickat och druckit kaffe.
Jag får nog säga som en bekant till mej att jag har kommit fram till att jag är så väldans trevlig att vara med att jag inte fodrar så mycket annat.

tisdag 16 september 2014

Kvällsutflykt


Så fick jag ändå både hav och lite höstvandring en vanlig måndagskväll.
Vi begav oss till Ohtakari som Esa Tiainen flera gånger sagt åt mej att jag borde besöka. Nu är det gjort och visst var det värt att göra en tur dit, speciellt när kvällen var så fin.


Vi gick på ställen där stenar hade övertaget och känslan var lite märklig. En natur så orörd och vacker.




Vi gick efter små stigar och bestämde att vi bara den sista biten skulle gå efter en privat väg som vi sett förut och tror ni inte att en bil kommer då. Ur bilen stiger en gammal tant för att lossa kedjan som spärrar vägen. Påpekar vänligt att vi är på privat mark men att vi ser vänliga ut så det gör inget. Vi säger som det är att vi är första gången hit och bara ute för att fotografera.
Så talar hon om för oss hur viktigt det är att vårda sin relation, att vi ska säga att vi älskar varann ofta. Skriva små gulliga lappar som hennes bortgångne man gjorde. Vi sneglar lite på varann och förstår att här har vi träffat på en som är i behov att få prata. Så hon pratar på om sin svärmor och sina barn och sitt ikonmåleri. Och vi lyssnar. Så småningom kommer vi loss och kan fortsätta. Men visst hade hon rätt i det hon sa, även om vi höll henne lite tossig. Man ska vårda sina relationer, så är det bara.


Så kunde vi fortsätta ta bilder och jag gick med mobilen och plattan under armen. Gubben hade den riktiga kameran. Det gäller att vara ställt.


Det hade inte varit så tokigt att få åka ut med fiskaren. Se solnedgång och spegelblankt hav.





Stämningsbilder så här på slutet. En verkligt lyckad kväll och hem körde vi i trolsk dimma och det hade varit många fina bilder av det utefter vägen men vi hade fått vår beskärda del av fotografering då redan.

måndag 15 september 2014

En måndagsmorgon


Jag har verkligen inget att klaga på just nu.
Måndag morgon och jag kan krypa ner i den varma sängen igen när de andra åkt till sina arbeten. Borrar ner mej och hör surret från diskmaskinen i köket och snarkningar från Zeb som ligger bredvid på golvet. Inte bråttom någonstans, inte bråttom med någonting alls.
Så småningom efter att ha slumrat en stund blir det hur som helst till att stiga upp. Zeb vill ut och jag drar för första gången i år mössan över öronen och söker efter handskar.
Solen håller visserligen på att stiga men tidigare på morgonen visade temperaturmätaren - 1 grader.
Före vi är tillbaka har jag förstås alldeles för varmt. Men det är skönt att ordentliga höstvibbar känns, Njuter för fulla muggar av ännu en "ledig" vecka.
Gör upp eld i pannrummet och går in för att värma en tekopp, förra veckans förkylning sitter ännu nånstans där långt bak och ruvar.
Bara det blir lite varmare och daggen torkat upp något så när ska jag bege mej ut igen. Sista persiljan ska in och zucchiniplantorna rivas upp. Enstaka sommarblommor kasseras och gräset trimmas.
Så ska jag skura flugskit (igen) i uterummet. Hoppas nu på ordentliga minusgrader om nätterna så de dör flugeländena.

söndag 14 september 2014

Församlingshemmet


Esseborna har varit utan församlingshem i många år.
Äntligen står ett nytt och fräscht hem på samma ställe invid ån och nära till kyrkan. Sitter man i stora salen ser man kyrkan genom fönstren.


Det renande vattnet är ett konstverk av Arto Penttinen. Han höll i trådarna för Krokikurserna jag var på  med Jakarte och han fanns också på plats i kväll.


Den här tavlan blev jag riktigt glad åt att se.


Hildur Stenbäck var min mormors faster och förutom att jag brukar ta till mej av min farmors målargåvor när nån frågar varifrån jag har fått det så kan jag inte låta bli att nämna Hildur.
Hildur träffade jag en gång (enda gången jag minns i varje fall) och det var på en släktträff för ca 20 år sen. Men vid mormors pratades det ofta om henne.


Det var med blandade känslor jag steg in i det nya församlingshemmet i kväll.
Jag var så otroligt fäst vid det gamla vi hade. Jag har ju så gott som växt upp med det. Det första jag riktigt kommer ihåg är att jag som liten var med mormor och morfar och lyssna på Arthur Eriksson, en svensk sångare. Ett par år av min söndagsskoltid gick jag där och fick min bibel. Det var barnkör cantokör ungdomskör och kyrkokör. Som alltför ung egentligen följde jag med min morbror på ungdomssamlingar (evigt tacksam att han tog hand om mej). Skriftskolan gick jag där och då som 14 årig konfirmand förälskade jag mej i en stilig bondpojke som brukade vara med på ungdomssamlingarna. Så blyg att jag inte tordes ta foto av honom utan tog av hans blåa Datsun Cherry som var den finaste bil jag just då visste fanns. Det skulle visa sej vara min blivande gubbe.
Alla härliga träffar som ungdomarna hade där i spisrummet, det var den tiden som formade mej, vi var alla så på ett. Där hade vi vår bröllopsfest och där har minnesstund hållits för mina kära.
Jag har också arbetat på köket där och hållit i trådarna för en stor släktträff och en minnesstund.
Våra barn har också gått i dagklubb och söndagsskola där.
Det är en massa massa minnen från det församlingshemmet och jag är glad att det nya är helt annorlunda, att inget påminner. Tror det är många som känt sej vilsna under dessa år men nu har vi alla en plats att samlas på igen.