Har gått igenom lite lådor och sånt.
Hittade ett häfte där jag fört dagbok från januari 2002 och började läsa. Det första som slog mej var att åååh, då ännu läste jag böcker för mina pojkar innan de somnade och bad aftonbön. Hur tryggt var inte det. Sånt kan man ju sakna så här snart 13 år senare.
Så hade jag skrivit alla dagar jag hälsade på mormor på bädden och då kom tårarna förstås.
Den 3 januari var pojkarna med och hälsa på henne och vi hade köpt en vit nallebjörn till henne. Den sitter nu på en hylla i köket vårt.
"Jag gav henne dricka, kammade hennes hår, vände hennes huvudkudde så att den skulle kännas lite svalare och masserade hennes ben. Jag strök med handen över hennes kind och tänkte att hon blivit som ett litet barn som behöver hjälp med allt"
Ja ni förstår, det var inte lätt att läsa om sånt. När jag rasade ihop av förtvivlan i trappan och Patrik tröstade mej med att nog blir det bättre... Om timmarna före hon dog och budet som kom tidigt en morgon i maj.
Hur jag gick från rum till rum vid Enafolk och mindes. Begravningen där Patrik sjöng "Trygg är varenda fågel" och tiden efteråt.
I dag är jag glad att jag skrivit ner allt det här och kan ta fram och läsa när jag känner för det. Det är inget man blir glad åt eller på bättre humör av, men vilka skatter man bär i sitt hjärta från människor som betytt så oerhört mycket för en.
Det är kanske inte så dumt att ha en vilja att skriva av sej mellan varven och jag vet att jag har häften och papper lite varstans med texter. Texter som skrivits i livets alla situationer och det får jag igen tacka min farmor för, hon har nämligen varit likadan. Ska jag söka fram något åt henne och jag råkar rota på fel ställe dyker det upp dikter och texter på små papperslappar. Privata texter som jag känner att jag inte har något att göra med, men hoppas ändå få ta del av en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar