Håglös

Det här har nog varit en påfrestande vecka och jag är så glad att vi skriver torsdag nu. Gubben och jag har gått om varandra och haft en halvtimme på oss för att jag ska ta mej hem från arbetet och han ska ta sej till arbetet och påbörja sitt skift. Vi hinner bara slänga nåt ord och stressen hänger över oss. Jag sover när han kommer hem och han sover när jag far. Sånt blir man tokig av.

Men i morgon är det fredag och en vecka har gått sen Bonzo opererades. På söndag slänger vi kragen och ska försöka påbörja ett normalare liv. Veckan har varit så kall och vi har bara tillåtits ta korta promenader. Bonzo är rakad rejält, en halv plastpåse päls sas det vid veterinären så han kan också fort få för kallt. Hoppas på mycket mildare väder till nästa vecka för annars blir det bekymmersamt.

I går kväll kom Patrik och Lotta och livade upp Bonzos och min kväll och en överlycklig hund fick jag när han såg vem som var på inkommande. Han har inte sett dem på över en veckan och lyckan var total. I kväll är jag alldeles håglös och sitter mest och stirrar in i brasans sken. Men man får väl tillåta sej att vara det också ibland.

Kära lilla växthus, vad jag längtar till tiden då du och jag får spendera tid tillsammans.

Bonzo ser också ut att ha nog.

 

Februari

Februari och Bonzo ligger som en strandad val. Men vi ser positivt på tillvaron ändå och är glad för varje dag som går då det betyder att kragen snart är ett minne blott. Nå den ska ju sitta på veckan ut men i alla fall. Ringde veterinären i går kväll då den "tomma påsen" rodnat en aning men fick lugnande besked att det troligtvis rör sej om en hudirritation efter ingreppet. Berättade på samma gång att vi nog få göra en lampskärm av trattkragen eftersom han nu vägrar att använda den. 

Vi kör en kall vecka men oj så vackert ändå. Solen har börjat värma lite grann och januari ligger än en gång bakom oss.

I kväll har jag sett klart filmen om Tove Jansson och det var den kassaste film jag sett på evigheter, fattade inte ens poängen i den. Men sen tog jag fjärde avsnittet av Vägen ut med Lars Lerin och det är en så härlig programserie. Allt som Lars tar sej för blir magiskt, kanske för att han är sej själv och inte hymlar med nåt. Han tar tag i det svåra här i livet och bjuder av sej själv.

Februari, nu kör vi!

 

Födelsedag

I dag är det min farmors 95 års dag. Jag besökte henne i lördags och hade med mej gräddtårta och ljus. Berättade för henne att jag tände ett födelsedagsljus då hon inte kan se det själv, ville ju så gärna ge henne känslan av att hon verkligen blev firad. Sjöng ja må hon leva och matade henne med tårta, som hon tyckte var så god och gärna hade tagit mer än den stora bit hon fått. Jag sa åt henne att vi ska lämna plats för risgrynsgröten också som kommer om en stund.

Tacksam över att hon tagit sej så långt, tillika som jag vet att detta inte är något liv. Men farmor har kommit till det stadiet att hon är rätt nöjd som det är. Säger att ögonen blivit dåliga fast hon inte har sett på flera år, frågar man om hon har värk eller ont nånstans så är allt bra, påstår att dagarna inte blir långa. Kanske människan är så att vi förlikar oss till sist med hur det blir, drar oss in i vår egen bubbla med de egna tankarna och bildar oss en alldeles egen värld och är förnöjsam med det. Då är det inte längre nån skillnad vilken dag det är eller ens om det är dag eller natt, allt rullar ändå på.

Det som jag saknar mest är hennes leende och skratt. Hon har alltid haft ett smittande skratt och humorn har lyst igenom det mesta. Ser jag tillbaka i fotoalbumen ser jag en farmor med runda rosiga kinder och ett härligt leende. Men där under det sjukdomshärjade ansiktet som blivit så allvarstyngd vet jag att min riktiga farmor finns. Hon som alltid kommer att ha en egen plats i mitt hjärta.

 

Långsam helg

Långsammaste helgen på länge. Ungarna förkylda så dem har vi inte sett röken av. Bonzo tycker livet är pest med sin krage och inget kul händer. Ute yr snö och blåst.

Dessa ögon ger mej dåligt samvete, han vet ju inte riktigt vad som hänt. Endast korta promenader, inget hopp i sofforna och inget bus. Men i ärlighetens namn är det väldigt svårt att hålla honom stilla, lika yr som snön därute är Bonzo när han slipper ut. Ibland märker vi att det gör ont i hans sår, då han rycker till och hukar med baken. Då kommer han fort till nån av oss och nästan kryper upp i famnen och vill vara nära, nära. Stackars liten, önskar att det snart är bra igen.

Färgglad sallad i allt det gråa. Maten blir väldigt väsentligt när man inte har så mycket annat som händer. I går blev det biff och hasselbackspotatis, när skulle jag senast gjort det? I dag körde vi rejäl pasta med köttfärssås. 

 Sååå tråkigt gäspar Bonzo. Inget skojigt händer. Gubben köpte den här uppblåsbara kragen genast i fredags och jag vill slå ett slag för den om nån skulle behöva. Mycket bättre än den stora kragen som vi dock har på nätterna då Bonzo slipper med huvudet ner längs golvet med den då han sover. Den här vilar han huvudet på men ser kanske inte så bekväm ut. Han slipper inte till att slicka såret och hör och ser bättre med den här och inget som tar i alla dörrkarmar och möbler. Ja man får försöka så gott det går, huvudsaken att det blir bra för hunden.

Januaris sista fredag

En fredag utöver de vanliga fredagarna blev det. Halva dagen på fabrik och sen hem för att rasta Bonzo och vidare till veterinär. I dag blev dagen då han skulle kastreras. 

Det har varit en process vill jag lova. Men de senaste veckornas prövningar för Bonzo själv när tikar löpt till höger och vänster har varit riktigt jobbiga. Han har inte mått bra alls och många andra orsaker som vi sett längs vägen gjorde att jag beslutade om kastrering. Men det var långt i från lätt det ska gudarna veta. Men nu är det gjort och ingen återvändo finns. Jag hade ändå inte rekommenderat någon avel undan honom.

Han har varit groggy stor del av dagen och först i kväll ätit en filkopp som kanske är det bästa han vet. Sovit det mesta av dagen, de stunder han suttit uppe har han gungat från sida till sida och huvudet har sjunkit längre och längre ner allt till tratten tagit i golvet. Då var det ju enkelt att sköta, nu är det strax kämpigare när han kvicknar till och med all makt ska försöka få tratten av huvudet. Och den borde användas i tio dagar! Finns inte en chans. Lite smårolig ser han ändå ut med den och jag tycker han skulle platsat bra i The Handmaids Tail.

Nu tar vi en dag åt gången och blickar framåt, nog blir det bra det här också.

 

Sommarlängt och boktips

Jag skulle fått den tredje chockvågsbehandlingen i dag men han tyckte jag var i så bra form att det inte behövdes i nuläget. Klart att man inte ska utsätta kroppen för mer än nödvändigt och jag får ju boka in en ny behandling så fort det känns som om det inte håller. Dessutom sparade jag in 65 euro vilket inte är småkrafs i min plånbok.

Lovade mej själv en stilla kväll. Svärfar hade Bonzo med sej på länk i dag vilket jag är tacksam för, det hänger liksom över en jämt att man måste ut med hunden. Det är väldigt skönt att komma ut i och för sej och vi kunde ha farit en runda i kväll men som sagt, jag hinner verkligen få mina kilometrar ändå. Och Bonzo verkar nöjd med att jag lekt med honom, kliat magen och borstat pälsen. Pälsen tovar lätt ihop sej och jag har några ställen jag borde gå lös med saxen på honom men han är så vild och lekfull så jag törs inte riktigt.

Har tittat på Mandelmanns som kom i tv i går kväll. Vilket sommarlängt det sätter igång. Röda vallmon, jordgubbar, nyslungad honung, får och kossor på bete och sommarviste. Jag längtar till mitt växthus, det bästa vi köpt till trädgården. Att gå ut barfota...hoppas så att det blir en härlig sommar.

Jag är ju ett stort fan av Bookbeat, bästa sättet för mej att "läsa" böcker är att ha dem som ljudbok. Jag tipsade visst redan om författaren Pam Jenoff, jag har lyssnat på alla hennes böcker som går att lyssna på. Efter dem började jag på flera som jag inte fick nån smak för och då är det ju enkelt att avsluta och ta en ny. Agneta Sjödins Så in i själen, som exempel. Hon skriver bra och det fanns så mycket att ta till sej i den boken. Nu har jag läst två av Kristin Hannahs böcker, De fyra vindarna och Himmel över Alaska. Sååå bra och jag rekommenderar dem starkt. Har börjat på en tredje, En flicka som kallas Alice men är så i början ännu att jag varken kan säga bu eller bä. Där har ni några tips att roa er med medan vi väntar på våren.

 

Tidiga kvällar

Klockan är 19.00 på kvällen och jag sitter och gungar på stolen av trötthet. Betalade just räkningar och siffrorna bara dansade för ögonen, hoppas jag inte satte dit nån extra nolla...

Det blir så då alarmet går klockan 05.00 varje morgon. I november och december är det lätt att ta sej en tupplur när man kommer hem då det är mörkt och allmänt eländigt. Men januaris sol lockar till utevistelse och det goda med att börja dagen tidigt är att vi är hemma tidigt under eftermiddagarna och hinner njuta av ljuset ett par timmar i alla fall. Och bättre blir det vartefter tiden går.

I dag begav jag mej ut i skidspåret direkt jag kom hem, nästan 1,5 veckan sen senast då det har varit ett och annat som satt stopp för aktiviteten. Så härlig tur fast spåren inte är de bästa nu, kommande snö kanske gör dem bättre igen en tid. 

Sen lassade vi in ved och jag har inte vilat fötterna på hela dagen och nu känns de tunga som bly. Och jag längtar bara till min bädd nu, gäsp.