Gårdagen

Bonzo har blivit bortskämd under semestern att få en länk redan från morgon. På måndag blir det nygamla rutiner igen.

Gårdagens ljuvligheter. Att plocka näven full av olika bär och bara trycka in i brödhålet är ju lycka. Det är så här bär ska ätas, i frysen lämnar de ligga.

Sen söker man sej in i växthuset och trycker in ett par tomater.

Resten av de mogna plockas in.

Satt med stickningen och släckte törst med en ny upplevelse som mest smakade diskmedel, usch. Men pluspoäng för utseendet. Det var det som fick mej på fall, de veta vad de göra.

Gubben överraskade med att komma hem tidigt. För att ta mej med på en liten peedasrunda...

Vi for mot Lappfors och valde alla sidovägar det gick, svängde in efter Smedasvägen och på det viset fick jag åka över gamla åbron även i sommar som jag haft som tradition nu några år. Trodde faktiskt inte det skulle bli denna sommar men sista semesterdagen hände det.

Tog vägen över till Purmo som går via Ålandet och vid den bron bad jag gubben stanna. Hit brukade farmor och jag cykla om somrarna när jag var på lov hos dem. Jag på farmors gröna 3 växlars Nopsa och hon på sin gamla mommoped. När vi släppte nerför sista backen före bron brukade hon ropa "Nö far vi håålt! Det lär vara nån gammal tant som gjort det i tiderna och som fastnat som ett uttryck.

Vid Mosavattnet svängde vi in och här finns inget annat ord än rofyllt att tillägga.

Sländor var enda livstecknet och jag fångade en suddig på bild.

Ja och så vi två då förstås.

Rullade vidare mot Lillby och in på några sidovägar igen för att sen svänga in efter vägen till Fagerbacka fäbodställe.

Slumrande toner.

Och äntligen, äntligen var vi framme vid Uffes och Club Sandwich som jag haft i tankarna i två månaders tid sedan sist. Nu behövde lagren verkligen fyllas på.

Tro nu inte att det blev raka vägen hem efter Nådjärvvägen, nej nu skulle det peedas via Pertanvägen för att inte behöva fara fram så mycket på den håliga och dåliga vägen hem. Vilken omväg det blev och jag höll på att surna till. Dessutom höll jag på att få kramp i lårmusklerna, nåt som jag får vid längre sträckor. Om jag dricker för lite eller om de helt enkelt inte håller pall för trycket vet jag inte. Så vid Nådjärv rastplats satte vi av för att jag skulle få skaka liv i benen. Där svängde vi också in mot Gränlandet för att få en kortare väg hem. Det var faktiskt minimalt med asfalt under däcken på de 68 kilometrarna det blev. Ack så skönt att komma hem och sätta bastun på värmning. Och där hade min surhet också försvunnit. I sanningens namn var det en härlig eftermiddag vi fick.