Möten

Besökte farmor på förmiddagen i dag. Det har blivit längre mellan besöken, sen midsommar är det tredje gången jag träffar henne. Det är inget beslut jag tagit utan det blir bara så, tror jag drar mej en aning då jag bara blir lessen och nedstämd efteråt och det är så svårt att lämna rummet. Hon lever sitt "icke liv" där dag efter dag och när jag tänker på att hon sitter där i sin stol eller ligger till sängs och samma tankar snurrar i huvudet och samma meningar uttalas dagligen, timme efter timme. Då vill det slå knut på mej. Hon har väl ingen större glädje av mina besök, hon minns inte från stund till stund om jag är där, än mindre vem jag är. Men hon är glad när jag kommer, säger att det är länge sen sist och det har hon ju rätt i. Försöker ge henne fysisk kontakt som är så otroligt viktig, smeker henne över hår och kind, håller hennes hand. I dag ville hon veta hur gammal jag är "Då är jag yngre säger hon, jag är 49" Jag håller med förstås, ingen vits med annat men efter en stund har hon glömt det och vi enas om att hon är närmare 100 år. Jag säger åt henne att "du vet väl om att jag tycker om dej?" "Gör du det?" Ja säger jag "jag tänker på dej varje dag fastän jag inte är här hos dej" "Tack ska du ha" säger hon och mitt hjärta värker. Sen bankar hon hårt i armstödet på stolen som hon gjort hur länge som helst nu, så länge att det har bildat en urholkning i hennes hand. Jag tar hennes hand och säger att hon borde sluta med det där att det gör ont både i mej och i hennes hand, men hon säger att hon är så van med det. Efter en stund bankas det igen men då uppmanar hon sej själv att sluta "Nej Gun-Lis, sakta i backarna, sakta i backarna. Så knäpper hon sina händer, läser Gud som haver och psalmen Jesus för världen givit sitt liv, de två första verserna som rinnande vatten och jag häpnar. Det är så mycket med hjärnan vi inte förstår. Hon går allt mer in i sina egna diskussioner och min närvaro är som bortblåst. Till sist blir hennes ögonlock tunga och det blir längre mellan hennes enmansmonologer. Då smyger jag försiktigt ut. Säger inte ens hej till henne, bara står och ser på henne en stund och tusen tankar går genom hjärnan innan jag tar steget över tröskeln ut ur rummet.

Under eftermiddagen for vi till Bennäs och se på den nyaste familjemedlemmen och underverk. Och visst är hon söt Skrållan. Lite försiktig ännu, det är endast tredje dagen i nya hemmet. Men hon kommer fram och snusar på min hand, känner säkert att där luktar hund.

Om jag själv inte vore så allergisk mot katter skulle nog en ha fått flytta hit för länge sen. De är ju ljuvliga små varelser. Nu får jag istället paja andras katter men se till att händerna tvättas efteråt.

Dagen har varit regnig och framför allt i kväll har himlen varit öppen. Jag har bäddat med nya sängkläder och satt rosor i vas på sängbordet.

 Man kan ju verkligen unna sej när det bara är att ta blomsaxen och gå ut. Dessutom hade de blivit så tunga av regnet att de bockade. Så egentligen var det bara en räddande insatts jag gjorde.