Brevet

Hej Anna-Lisa!                                                                                                                                              

Jag vill skriva ett sista brev till dej, jag som haft för vana att skriva några rader som jag stuckit med i ditt julpaket de senaste åren. Och otaliga är det kort som posten skickat mellan Bennäs och Esse i över 20 år. Tänk så lång tid vi känt varandra fast jag i dag kan tycka det blev alldeles för kort ändå.   

Minns du hur vi träffades? Klart du minns! Det var i arbetets tecken när jag fick komma som en hjälpande hand till lillhallen. Det var en fantastisk arbetsplats, lugnt och tyst. Vi plockade ihop, skruvade och limmade. Packade och pratade. Där startade nåt som skulle bli en livslång vänskap.

Du grät sista dagen jag var där sen jag bestämt mej för att byta arbete. Vi trodde väl båda att det skulle smulas bort som det ofta gör när folk går åt olika håll. Men vi ringdes nån gång mellan varven och en dag bjöd du mej hem till dej på kaffe och resten är historia kan man säga. Att det var en åldersskillnad på över 30 år mellan oss var inte nåt vi reflekterade över, vi trivdes tillsammans och det var huvudsaken.

Det är mest jag som kommit till dej eftersom du inte haft körkort och lyckliga jag får man säga för vilka bjudningar du hållit genom åren! Du har varit en hejare på att baka och jag har ätit så det stått ut genom öronen och nästan så jag mått illa dagen efter. Ibland kom pojkarna med också, de var ju små den tiden det begav sej. Minns att Erik första gången han var med sa " att nog gick det att vara här också! efter att han doppat magen full av kakor. 

Jag tog dej med till min första egna utställning och inte långt därefter köpte dina barn en akvarell åt dej som du särskilt fastnat för. Den har hängt i ditt vardagsrum sen dess.

Vi har haft några korta utfärder. Och mina och gubbens resor har du fått ta del av i form av fotografier och du har sagt att det känns som om du fått vara med på ett hörn. Salzburg var du väldigt fascinerad av.

Vi införde kvällar när jag skulle ha ordnat med privat chaufför då du stod för maten, en flaska vin delades och en whisky för att avrunda. Undrar hur många timmar du och jag spenderat kring köksbordet? När inte en hel kväll räckt till utan det har gått in på natten. Vi fick aldrig färdigt ventilerat, skulle vara roligt att veta hur länge vi kunnat sitta före det skulle blivit tyst. Ofta har vi ännu dagen efteråt skrivit och tackat för den trevliga kvällen och skrivit ner vår tacksamhet att just vi hittat varandra.

Jag försökte få dej på opera men där sa du blankt nej. Det förstod du dej inte på så det hade varit bortkastade pengar. Men när Elisabeth Rehn föreläste på Sursik satt vi på första parkett.

Men plötslig kom dagen då ditt ljus slocknade och jag försöker desperat ta in det ofattbara. Du finns inte ett telefonsamtal eller meddelande borta. Du har gått så mycket längre. Det här var jag absolut inte redo för! Var du redo? Saknaden värker och river i bröstet och jag hulkar i förtvivlan.

Saknar dina kramar och välkomnande famn. Saknar hur du alltid stod på trappan och vinkade så länge du såg bilen. Ingen mer salladsdressing eller morotsmarmelad till jul, Saknar hela dej.

Var du nu än är Anna-Lisa, så önskar jag dej allt gott. Håll ett vakande öga på mej så ska jag hålla ett vakande öga på de dina.

Jag vill tro att vi ska få mötas igen och då delar vi på en vinflaska och tar upp diskussionen där den slutade. Tills dess ska jag vårda de vackraste minnen av den finaste vänskap.

Sov i ro.

Kram / Anette