Rufus. Svärföräldrarnas småtokiga katt som vi har haft mycket glädje av också här i huset. Nyfiken och vill gärna in också till oss ibland fast han kollar in först om Zeb är inne eller inte.
Den nittonde försvann han spårlöst och det har sökts och lockats. Alla tänkbara uthus och förråd har kollats. Dikesrenar har undersökts på promenader. Zeb har deppat över att hans skällobjekt varit borta. Alla har vi nästan gett upp hoppet om att hitta honom vid liv.
I morse tog gubben jackan på sej och gick till ett obebott hus här i närheten, spejade i fönstren och upptäckte Rufus som satt där inne. Jag kunde knappt tro det när han kom och berättade och måste se med egna ögon. Minsann satt han där inne och såg upp på mej med småynkliga ögon. "Lilla vän ojojoj... Jag stod på tå och talade med katten en bra stund och lovade att han snart skulle vara ut i det fria.
Ägarna till huset hade kontaktats och var på väg med nyckeln. Hade det varit min katt hade jag inte haft nerver att vänta, en glasruta eller två hade nog rykt.
På tionde dygnet hade han suttit instängd, vad har han levt av och vilka tankar har gått genom det lilla huvudet. Nu är han fri och lycklig, kanske ännu mer tokig än förut (vem skulle inte bli det) men det har varit en glädjens dag här. En riktig solskenshistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar