Knasboll

Gråare dag får man leta efter.
Men det har gått bra att arbeta när man inte missat varken sol eller värmer. Mest längtade jag hem till Zeb och att få göra upp eld i spisen. Att ha en mysstund.
Zeb var så kelsjuk som vanligt och när jag inte orkade klia honom mera och han hade gett upp sina försök att få mera så somnade vi båda. Han på min mage.
Sen började han glida och huvudet hängde nästan i golvet och jag som var halvt i dvala gjorde ett tafatt försök att hålla honom uppe.
Så med en duns rasade han i golvet. Gjorde inte en min eller rörelse utan fortsatte sova. Jag kunde inte annat än skratta och jämra mej åt hans slapphet. Ett tag tänkte jag att han skadat det sista friska av sin höft och aldrig kommer kunna stiga upp igen. Men när jag gick ut i köket och skulle börja med kvällsmat då var han hastigt efter mej. Kan ju missa nåt annars!
En älskad knasboll är vad han är.