Min rara mamma hojjade hem till mej i kväll. Med dopp och allt, hon förstod väl att jag ätit skåpen tomma ;) Vi fick snabbt ett par timmar att gå med allt mellan himmel och jord. påminde henne att i dag för ett år sen tog hon hand om mej från arla morgon tills jag fick hem gubben på eftermiddagen. Det var första dagen utan Zeb och jag hade sån ångest i vårt tomma hus då jag var permitterad. Jag kunde inte vara hemma och hon slöt sej i min famn när jag kom dit och jag fick släppa tårarna fria. Usch, jag börjar nästa pyyla bara jag skriver detta. Konstigt vad sorgen efter en hund ligger och pyr under ytan och så fort man lossar lite så pyser det ut. Så tack mamma att du finns där när jag behöver dej och alltid annars också.
Vi gick en runda kring huset före hon for hem och ja vad ska man säga, vatuarvi tar över bänkarna, maskrosor ståtar och annars allmänt bortglömt.
Så jag måste gå ett varv till med blicken fokuserad på det som blommar och förevigade en del. Det blir så mycket bättre då än själva helheten.
Till sist trädgårdsmästaren själv klädd i grönt kvällen till ära.
Ett boktips mot slutet. Jag har i dagarna lyssnat på De bortglömda namnens bok av Kristin Harmel. Baserat på en sann historia hur en ung kvinna lyckas hjälpa hundratals judiska barn att fly undan nazisterna. Underbar bok och jag stod med gåshud när boken slutade vilket betyder att den var verkligt läsvärd.
Ännu en sista sak. I många böcker jag läst och lyssnat på den sista tiden delar älskande par på bröd, en bit ost och vin och varje gång låter det som den värsta lyxmåltid i mina öron. Slår allt vad a´la carte heter.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar