Så fantastiskt det kändes i går kväll när solen började titta fram. Allt blev strax mycket vackrare trots att den föga värmde, det är svinkallt ute med pinande blåst. Augusti blev verkligen ingen bra månad väderleksmässigt.
När jag kom hem i dag mötte mej denna otrevliga syn. Den största solrosen hade kraschlandat i marken, bruten vid roten och all dess stolthet ifråntagen.
Den ligger nu i växthuset och väntar på att bli fågelmat när minusgraderna kryper in över bygden.
Egentid när den är som bäst. En kanna te, en gårdagens sallad och La casa de papel på netflix. Jo jag tackar jag.
Och denna mysgubbe, man är aldrig ensam. Det kan till och med bli för mycket i bland.
Jag gjorde en paj och han följde med minutiöst alla moment, på bakbenen förstås som vilken människa som helst.
Så länge pajen gräddades var vi ute på en liten runda, han hade redan fått en lång under förmiddagen vilket jag är oerhört tacksam för. Det är mycket mer vindstilla och skönt här inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar