Bakdag

Nästan uppe med tuppen i morse.
Lillebror skulle ha en snickardag vid Optima och naturligtvis vaknade jag när han började tassa omkring. Lika så bra det, jag skulle ju ha bakdag.
Iklädde mej joggingbyxor stickasockor och förkläde för att sätta igång.

Eftersom det börjat pirra av julkänslor i kroppshyddan blev det två russinkakor till att börja med.
Juntalimpsdeg låg redan på jäsning.
Så småningom hade jag alla ut ur huset och grävde ivrigt fram årets första julskiva, Linda Lampenius. I ärlighetens namn kände jag mej smått kriminell. Men hur ska man hinna med alla (alltså jag har en uppsjö av julmusik) om man inte börjar nu? När jul annandag har gått spelas inte en endaste julton i det här huset mera.
Gubben som körde skrot till ekorosk och hade ärende till stan ringde hem. Han hade varit inne i en musikaffär och hittat Lars Winnerbäcks senaste cd för 11.90! "Åh kom genast hem ska du få nygräddade limpor av mej" jublade jag. Där knep han dagens poäng den gubben. Spotify har förvisso gått het med Winnerbäck men jag är gammalmodig som få och vill ha nåt konkret att hålla i handen, följa med texter och så. Så jag gömde Lampenius längst ner i högen av skivor så ingen skulle se den och nu kommer Lasse att snurra i köket en tid framöver. Dessutom finns låten Hosianna på just den här skivan så jag kan med gott samvete gå omkring och gasta Hosianna när som helst och det är ingen som kan få fast mej för någonting.

Efter juntalimporna blev det ännu ett par sirapslimpor och så en kladdkaka till farsdag, som vi nallat på redan, vore inte friskt annars.
Eftersom jag hade malt som blev över blev det några liter kalja också.
Sen var jag så slut att jag fick lägga mej i framstupa sidoläge en stund. Kvicknade till bland tallar och granar med hunden då sen. Härligt hur som helst att få gjort nåt vettigt när man har en hel dag till förfogande. Märker att det blir mindre och mindre gjort på kvällarna nu när mörkret kommer så fort.
Nej nu blir det att göra sej en limpsmörgås.

Som i en saga

Kära nån det är fredag igen.
En grå sådan men vad gör det när allt annat känns bra och ledigheten har gömt sej bara om hörnet under dagen.
Bra underhållning i radion när det är näsdagen i dag. Hade först inte en tanke på att delta i insamlingen trots att jag många gånger gjort det förr. Men så satt jag och tänkte på hur bra jag har det och tänk om jag inte haft den lyckan att få födas i ett land som Finland. Tänk om jag inte kunnat ge mina barn trygghet, mat, sjukvård och utbildning. I de tankebanorna blev det plötsligt en självklarhet att jag skulle skänka en slant.

Jag kom hem till ett nystädat hus och det är bland det bästa man kan få en fredags eftermiddag.
Så jag ville ha frisk luft och tog med hunden. Det var absolut tyst i skogen, inte ett endaste ljud.
Träden stod som statyer och det var lite Narnia över det hela. Hade inte blivit förvånad om den elaka snödrottningen kommit där bakom kröken.

Björkarna står med böjda ryggar och jag undrar om de inte blir tungt i längden att stå så framåtböjd.
Det var friskt och kyligt men alldeles underbart. Tystnaden var den bästa, efter fabriksdag med alla oljud man kan tänka sej.

Hem till det nystädade huset. Värmde glögg och kände värmen återkomma.

Dreaming of a white...

Det kan inte hjälpas men jag har julfeelis på gång.
Säg nu den som inte får det med all snö vi har, och alla snötunga träd som böjer sej utefter vägarna när man kommer körandes. En måne som är så vacker så det inte är sant och knarr under skorna.
Inne dricker jag glögg och läser julmagasin. Klart man får stämning.
Sen tror jag att det är just dessa dagar som nu varit då vi borde ha firat jul, för när den riktiga julen kommer ska ni få se att det är mörkt, klottigt och allmänt eländigt.
Tack och lov har vi bara haft korta elavbrott för det är inte så trevligt i längden. Värre är det i grannbyarna där strömmen har kunnat vara borta klockan runt.
I morgon kör vi veckans sista arbetsdag och jag har bullat upp med mjöl och jäst för lördag ska bli en ordentlig bakdag här i huset. I husets hjärta, köket, där trivs jag riktigt bra. Skulle jag mot förmodan få vara ensam en stund ska jag plocka fram nån julmusik. Jaja vi bor i ett fritt land där man får göra nästan vad man vill. Och jag vill ha julmusik nu.

Det kom snö!

Jag som absolut inte gillar att köra bil i oväder var ändå så pass galen att jag gav mej ut likväl.
En kaffesits i goda vänners lag vid en värmande brasa säger man inte lätt nej till. Nej just det, så jag gav mej i väg. Ditvägen gick rätt hyfsat men jag förstod att läget skulle försämras avsevärt under kvällen.
Det blev näst intill helvetiskt att ta sej hem igen. Knallade på i makliga 40 och ändå slängde bilen hit och dit i de snödjupa spåren. Snöklåddar stora som kaffefat träffade bilrutan när de dunsade ner från trädgrenar som låg snötungt böjda över vägarna. Hoppades innerligt att jag inte skulle behöva möta någon bil och slapp undan med en.
Nästan hemma får jag stanna för en gran som ligger över vägen. Finns inget annat att göra än att försöka baxa den ner i diket alltmedan de där eländiga snöklåddarna träffar mej i huvudet och sakta börjar sin våta färd nerför nacken. Kör ett par hundra meter till och möter nästa hinder, stora tallgrenar över vägen. Samma procedur.
Lyckligt kom jag hem i alla fall men visste att båda pojkarna skulle hemkörande i samma väder. Vakade tills jag hade båda tryggt innanför dörren.
Hade svårt att få tag i sömn efter alla skratt tidigare på kvällen och det som jag då tyckte dramatiska hemfärd. Men vetskapen om att alla låg i sina sängar och gubben och hundens snarkningar i kanon vaggade mej sist till ro.

När jag hämtade posten vid arbetet i morse måste jag ta en "vaknar till en ny dag" bild.

När jag var ute för att sätta i motorvärmaren måste jag ta en "åh! det är det här jag längtar till" bild.

Och jag fick äntligen användning för mina nya skor! Sa åt mina arbetskamrater att ifall det blir slask tills vi ska hem i dag så går jag barfota med skorna under armen. Får ju lov att vara lite rädda om dem också.

Jag hade autograf

Hörde på radion i dag att Käbi Laretei är död.
Henne har jag inte glömt sen jag fick träffa henne när jag gick i lågstadiet. Fast ingen av oss elever visste vem hon var så var det väldigt stort att en känd pianist skulle komma på besök.
Minns att hon berättade om ett ställe där hon skulle spela och hon hade flera flyglar att välja på. Den första var för tung i tangenterna för henne så hon valde en annan. Vid ett senare tillfälle skulle hon spela på samma ställe och valde då den flygel som hon ratat första gången och nu var den perfekt för hennes fingrar. Med tiden hade hon tränat upp fingrarna och blivit starkare. Jag minns att jag med stora öron lyssnade fascinerat. Så fick jag hennes autograf och i dag vet jag inte om den finns mera, kanske den ligger i nån gömma.
Men hur en världskänd pianist som haft konsert i Vita huset kom till Ytteresse skola har jag faktiskt ingen aning om. Men Hautaviita var ju också på besök och så minns jag en omkring cyklande speleman som spelade på såg. Eftersom jag var den enda i skolan som spelade fiol fick jag gå fram i festsalen och spela på hans såg inför hela skolan. Minns att jag fick till en bra vibration för jag var så nervös att benen skakade. Det fick jag ett diplom för av honom, vad han nu sen hette.
Det har ju varit ett och annat när man tänker tillbaka.

Bilden från nätet.

Ljus i mörkret

Jag får nog säga som Amandas favorit uttryck i Så mycket bättre, shit så grått väder vi haft i dag.
Föret för promenad var inte alls optimalt men hunden och jag plaskade i väg ändå däremellan vi var som Bambi på hal is. Behagligt var det annars.

Bilderna är från gårdagens utfärd som jag lovade. Tänk så det kan ändra från dag till dag. Från frost och sol till blött och en grå dimma överallt.

Eftersom vädret var som det var och det kändes allmänt tråkigt så föreslog jag lite sko jakt. Den förmånen har jag att gubben är med på det mesta. Han har inget emot att gå i affärer eller så går han på sitt och jag på mitt. Sen finns det alltid tid att slå sej ner med en kaffekopp nånstans.
Jag tror jag kom hem med de ultimata skorna. Ett par som får mej att glömma de jag tvingades skicka tillbaka och åter kan jag drömma om snödrivor och höga fjäll.

Så här ska skor se ut ifall de ska passa mina fötter, lika breda hela vägen. Så ska det bara säga slurp när foten landar där den ska och inget skaver eller spänner. Ja jag måste helt enkelt godkänna att jag är småkär i dem. Kanske de får sova mellan gubben och mej i natt.

Allhelgona

Strålande sol redan från morgon.
Vi bestämde oss för att ta hunden på en tur med bilen eftersom det är det bästa han vet. Där satt han och spände i framsätet och kisade mot solen. Själv fick jag parkera mej där bak.

Vi hamnade vid Hjulfors som så många gånger förr. Gubben med en kamera som trilskades och jag med en nästintill urladdad telefon. Men lite bilder blev det trots allt. I morgon ska jag se över vad gubben fick att fastna i kameran. Zeb trivdes åtminstone i det prasslande lövet. Men att få honom med över de små broarna som gick över det forsande vattnet gick inte. Han gick krypande några steg och la sej sen ner så det var bara att vända.

Lugnt och stilla. Gillar så de lugna och harmoniska färgerna naturen bjuder på så här års.
Bästa starten på dagen.

Väl hemma måste jag fånga lite rimfrost.
Eftermiddagen har bestått av ljuständning vid våra älskades gravar. Besökte farmor eftersom jag tycker det är precis lika viktigt i dag att komma ihåg de vi ännu har kvar. Hade en vit cyklamen åt henne för blommor som är vita ser hon lite ännu. Vi drack kaffe och pratade om livet, döden och livet efter detta., allvarsamma ämnen och tankar som gör sej påminda mer än vanligt en sån här dag.
Till sist tog vi en uppfriskande promenad i den småkyliga seneftermiddagen, gav varann en värmande kram före jag for hem igen. Tacksam att jag ännu har farmor.