De evighetslånga tisdagarna

Vad är det med tisdagar egentligen?
Långa som en evighet, särskilt tiden mellan mat och kaffepaus. Till sist hittar man sej själv halvt nersjunken under nån maskin som ett hopplöst fall. Och när det stämplas ut och man öppnar fabriksdörren har nån glömt tända lampan på utsidan, hela världen ligger i mörker.  Hur är det möjligt att det kan vara så svart!
Konstigt nog har jag varit pigg två kvällar i rad och inte behövt nån sovstund. Särdeles aktiv har jag ändå inte varit, bara det nödvändigaste. Som ikväll när jag fick brandvarnaren att vakna till liv hos svärföräldrarna och kom ur pannrummet som en rökt böckling. Men det är en världslig sak. Allt är nu röksanerat och i sin ordning.
Ska sätta mej vid staffliet en stund i kväll också. Svårt att låta vara när man är mitt i det. Måste höra sen med beställaren om jag får visa tavlan som är lite speciell. Nu till penslarna.