Du fattas mej

I går höll jag fammos hand när hon lämnade jordelivet. Kanske mitt livs tuffaste dag. I dag är jag dock så tacksam över de sista dagarna jag suttit hos henne och framför allt gårdagen att jag fick vara med i hennes sista kamp. Få se när hon öppnade upp ögonen och hennes klara blick när hon "såg" sej omkring. När anletsdragen slätades ut... Hennes pojkar hann just och just innanför dörren så därför är jag glad att jag fanns till för henne den sista stunden. När vi ringde dem var det ingen som trodde det skulle gå så snabbt. Efteråt öppnade jag upp fönstret så hennes själ kunde flyga fritt.

Jag fick vara med och tvätta och klä henne i sin allra finaste klänning, borsta hennes hår. Hon var så fin där hon låg med händerna på bröstet och allt det onda försvunnit.

Fick vara med och bädda ner henne i kistan som vi varit och valt tidigare under dagen. Vi som hade möjlighet samlades och sjöng ut henne. Så fint när vi rullade ut från hennes rum när personal och klienter stod uppradade. 

Tiden hon var i stan före hon fick plats på Esselunden var en jobbig tid för både henne och oss. Enda som muntrade upp henne var när hon fick glass. Jag hade alltid med hemifrån. Hoppas det finns glasskiosker i varje gatuhörn i himlen.

Är ens himlen redo för en sån tuffing?

Jag är så tom inuti nu. All tid, kärlek och omsorg jag strött över henne och nu finns hon inte längre hos mej.

Jag ber till Gud att de fått återförenas <3

 Älskad och saknad.

Fammo Gun-Lis 31.1 1927- 5.6 2023

Sov i ro finaste du.