I går möttes vi igen av ett glatt och härligt hundgäng som minsann sade till när vi körde in på gården. Proceduren gick till ungefär som förra gången, vi försökte hälsa på alla viftande hundsvansar. Man skulle ju helst vilja säga hej till alla och envar.
Så småningom kom vi oss in i huset där valparna huserar och de hade växt enormt! Alla kom emot oss och tvinnade runt fötterna och bet i strumporna med sina sylvassa tänder. Vilken var vår Bonzo??? Så lika flera av dem men flickorna kunde vi utesluta och till sist hade vi tag i rätt valp, den jag sått med i famnen redan en stund och varit rätt säker på. Nu blev han märkt med rosa nagellack på framtassen så vi vet när vi hämtar honom.
Synd bara att rummet var så dunkelt med sitt lilla fönster och ute rätt mulet. Inte en endaste skarp bild fick vi till där inne men filmade flera små videosnuttar som ändå blev rätt bra. Och ett sånt fluffigt knyte han är, ville bara hålla honom nära nära och smeka hans små öronsnibbar som var som sammet.
Han vilade länge i min famn medan de andra sprang omkring på golvet. Den vita systern hittade banden i min jacka och tyckte de var världens grej. Syskonen som varit igång så länge Bonzo var i famnen somnade i högar här och där men Bonzo gick på som en duracell kanin.
Men som alla små valpar blev också han trött och till sist somnade han mitt på golvet. Så lämnade vi de slagna hjältarna för lite vila. Nästa gång vi ser honom behöver vi inte skiljas utan då får han följa med hem till oss.
På utsidan väntade mamma Moona så lugnt och sansat. Hon är helt otrolig och skulle gärna få följa med oss. Jag berättade för henne hur fin mamma hon är och vilka fina valpar hon har, skulle så vilja tacka henne på nåt vis. Och hon tittade in i mina ögon som om hon tog till sej alla ord. Dessa kloka underbara hundar.
När vi åkte därifrån släpptes hon in till sina småttingar för kvällsmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar