Det är svårt att vara bloggerska när allt maler på i stilla gång, vi är verkligen mitt uppe i oxveckorna nu. Jag blir i alla fall glad när jag öppnar datorn, där står mina tre favoritmän och ler mot mej. I Salzburg på en uteservering där vi just ätit Wienerschnitzel. Så bra att ha ljuvliga reseminnen nu när man har typ ångest bara man hamnat in till stan i nåt ärende.
Vad som hände i måndags har bleknat tänkte jag just skriva men så ploppar det upp att lillsonen kom ju hem. Jag blev glad över att han ville spendera tid med mamma men så fick jag höra att det är en viktig fotbollsmatch på tv och han tänkte slå två flugor i en smäll... Så jag satte två timmar på att se fotboll och konverserade med sonen när han inte var alltför koncentrerad på spelet.
I går morse när jag startade upp maskinerna på arbetet skulle jag ladda öronen med en bok och tog upp telefonen. Det jag såg var ett inlägg från Björn Natthiko Lindeblad där det stod: Om du läser det här, så har jag gått ur tiden.
Natthiko, namnet han fick som skogsmunk som han var i 17 år har jag följt på avstånd lite från och till. I sitt sommarprat 2020 grep han mej på riktigt, så ärligt, sorgligt och vackert. Han hade fått diagnosen ALS och visste att det inte fanns nåt botemedel. I måndags den 17.1 valde han att avsluta sitt liv med de närmaste omkring sej. Hans kropp hade kämpat länge nog. Under fredagen lyssnade jag igenom hans bok "Jag kan ha fel, och jag var så in i hans liv dagarna efteråt och så kommer det här beskedet strax efteråt. Det berörde.
I dag har jag varit på min andra chockvågsbehandling och det blir en tredje nästa vecka. Jag var mycket positiv efter första gången så därför fortsätter vi ännu. Tänk om jag kunde få tillbaka mina armar i gott skick igen, i så fall är det värt alla slantar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar